krille tvärvigg

Jag har en tid grottat ner mig i Gunnar Brobergs omfångsrika biografi över Carl von Linné, Mannen som ordnade naturen. Det saknas ju inte biografier över Linné och hans verk, men Brobergs måste vara en av de mest ambitiösa. Han försöker här täcka in många olika aspekter av Linnés liv och verksamhet och han låter framför allt Linné själv komma till tals i ganska stor utsträckning. Visserligen kan en del av de avsnitten vara lite svåra, eftersom Linné blandade latin och svenska. Broberg följer Linnés livsresa kronologiskt och börjar med barndomen i Stenbrohult via djäknestudierna i Växjö. Symtomatiskt i hans liv var att han lyckades få viktiga mentorer som gav honom sitt stöd. Men själv var han inte buskablyg och hade gott självförtroende. Hans tro var att även om man kom från små omständigheter så kunde man bli en stor man. Och det blev han också. Med den lappländska resan 1732 gjorde han sitt genombrott och efter det satte han alltid samerna och deras levnadssätt högt. Frihetstiden, som följde på den storslagna men ack så dyrköpta stormaktstiden var en tid då landet Sverige slöt sig inom sig själv och inriktade sig på att söka nyttigheter och råvaror under devisen make Sweden great again för att travestera en annan figur i våra dagar. Och för detta var Linné som klippt och skuren med sina resor till Dalarna, Gotland, Öland och Skåne, som Broberg återger. 1730-talet var en omvälvande tid, då Dalins Then Swänska Arghus utkom, då Vetenskapsakademien instiftades 1739, där Linné förstås spelade en framträdande roll och mycket annat. Linnés främsta insatser rörde väl tre områden: systematiken, växternas namngivning och att han inspirerade oss att se mångfalden i naturen. Det är väl så att precis som svensken är präglad av Luther, så har vi väl en Linné någonstans inom oss.