Tendentiöst
Igår kom riksrevisionens rapport om pisa-resultaten att fullständigt dominera media och delar av oppositionen hakade på och SD krävde skolministerns avgång. Samtidit hade riksrevisionen kommit med en annan rapport som handlade om bilprovningen. Men för den fanns inte samma intresse från medias och politikers sida, den försvann i mediabruset. Men den handlade ju bara om ännu en misslyckad privatisering. Avregleringen av bilprovningen hälsades med samma pukor och trumpeter som andra avregleringar som apotek och skola och vård. Den skulle ge större valfrihet och tillgänglighet och framför allt skulle den ökade konkurrensen ge lägre priser. Visst tillgängligheten ökade kanske, men medförde samtidigt att det blev lägre beläggning och därmed ökade kostnader per besiktning och bil. Där konsumentpriserna ökat med 10 procent, så har en kontrollbesiktning ökat med 56 procent. Men än värre är tillsynen av bilprovningen. Här ansvarar Transportstyrelsen och där finns det en (!) analytiker som ska hinna med tillsynen. Det har lett till att bara 1 (!) fysisk inspektion kunnat göras i landet. I våra grannländer Danmark och Norge genomfördes motsvarande 2281 respektive 4526 fysiska inspektioner. När ska politiken vakna och erkänna de totala misslyckanden som skett i privatiseringarnas spår.
Engelbrekt
Dagens namn är Engelbrekt. Vilka associationer får vi idag när vi ser det namnet? Är det överhuvudtaget någon som döper sitt barn till det namnet? Får skolbarnen veta något om denna gestalt från 1400-talet, en gång besjungen av biskop Thomas i hans frihetsvisa. Jag tog Vilhelm Mobergs Svenska historia till hjälp för att uppdatera mig. Men jag kunde förstås lika gärna ha valt min gamle historielärare Lars Olof Larssons (frid över hans minne) förträffliga bok om Engelbrekt. Det är inte mycket historikerna vet om personen Engelbrekt. Hans barndom och ungdom är okända, innan han plötsligt uppträder som bondeledare vid midsommartiden 1434. Varför kan man undra? Han var bergsman och närmast medelklass och hade egentligen ingen anledning att engagera sig för böndernas sak. Men i historien har det ju inte varit ovanligt att personer engagerat sig för de som var förtryckta. Och i Engelbrekt fick bönderna eller allmogen som man sa en karismatisk och kraftfull ledare, som dessutom tycks ha haft militära färdigheter. Upproret flammade upp, och flamma kan man verkligen kalla det, för man brände ner många fogdeborgar runt om i landet. Orsaken var ett bittert och djupt hat mot de fogdar, i huvudsak danska, som gick maktens ärenden på ett ofta mycket brutalt och grymt sätt. Och som skodde sig själva då skatterna drevs in. Det var framför allt mot dessa kungens män som man riktade sin vrede. Unionen mellan Sverige, Norge och Danmark, tycks man dock inte ha haft något emot. Vilket däremot rådsherrarna och det andliga frälset ville avskaffa. Så här uppstod en intressekonflikt mellan Engelbrekt och rådsherrarna. Den fick sin lösning då Engelbrekt mördades 1436 på en ö i Mälaren, vilken är oklart, det finns fem öar som strider om den saken. Med Engelbrekts död tog upproret slut, även om Erik Puke, hans närmaste man försökte hålla liv i det. Men även han togs av daga av den nytillträdde kungen Karl Knutsson, som lockade Puke i en fälla. Engelbrekt blev därefter en mytisk gestalt, som kunde brukas till både det ena och det andra. Han gjordes till en frihetens apostel och nationalismens och liberalismens företrädare på 1800-talet. Han blev till den förste svensken, fast han var av tysk börd. Han hade instiftat riksdagen i vårt land, fast allmogen var helt utesluten från makten. Och han utnyttjades då bondetåget drogs samman för att Sverige skulle engagera sig på tysk sida i första världskriget. Så kan det gå för en folkets företrädare.
Reporter i krig
För flera år sedan köpte jag Vasilij Grossmans mästerverk Liv och öde samt Reporter i krig, som innehåller Grossmans dagboksanteckningar, essäer och några brev till Grossmans far och mor från andra världskriget, sammanställda av historikern Antony Beevor och Luba Vinogradova. Jag började läsa Liv och öde, men fastnade efter ett par hundra sidor, då annat kom emellan. Nu försöker jag ta skadan igen. Började på nytt med Liv och öde, men insåg att det vore bra att först försöka läsa Reporter i krig för att få en bakgrund till romanen. Vasilij Grossman verkade som specialkorrespondent för Röda arméns tidning Krasnaja Zvezda (Röda Stjärnan) under andra världskriget. Även om det var en armétidning så lästes den med större intresse av civilbefolkningen än Izvestija. Dock skulle varje sida kontrolleras av Stalin innan den trycktes. Det innebar att Grossmans artiklar ofta beskars, ibland censurerades helt. För Stalin var Vasilij Grossman ingen favorit, dessutom var han jude. Som tur var för eftervärlden så skrev Vasilij Grossman hela tiden ner sina iakttagelser och reflektioner i en dagbok, där den osminkade sanningen fanns att läsa. Om KGB kommit över dessa anteckningar hade Grossman nog försvunnit i Gulag, säger Antony Beevor i sitt förord. Vasilij Grossman tillbringade mer än tusen dagar vid fronten eller nästan tre av de fyra krigsåren. För Grossman blev upplevelserna vid de fruktansvärda striderna i Stalingrad avgörande, där han kunde uppleva Röda arméns heroism och den enskilde soldatens insatser. Som den idealist Grossman var, så hoppades han att den anda som fanns i Stalingrad skulle smitta av sig på framtiden och förändra Sovjetunionen. En förhoppning som dessvärre kom på skam. Grossman fick heller inte uppleva slutstriderna i Stalingrad, utan sändes vidare söderut, medan hans värste konkurrent fick skildra slutstriden, denne var partitrogen till skillnad från Grossman som var partilös och ville skildra människan och den enskilde individen. Grossman följde så med armén ända till Berlin, men på vägen besökte han som en av de första korrespondenterna utrotningslägren Majdanek och Treblinka. Hans essä från Treblinka och som finns med i boken är en av de viktigaste texterna i förintelselitteraturen och citerades vid Nürnbergrättegångarna. Efter kriget arbetade Grossman på sitt magnum opus Liv och öde. Men då slog KGB till och tog hand om manuskriptet och kommunistpartiets chefsideolog Michael Suslov dömde ut romanen och slog fast att den inte kunde publiceras på tvåhundra år, ett slående erkännande för dess betydelse. Grossman trodde att hans storverk tystats för alltid, men så fann man en kopia hos en vän, vilken kopierades till mikrofilm och smugglades ut till Schweiz, där boken kunde publiceras. I Ryssland kom den dock inte ut förrän efter kommunismens fall. Grossman fick inte uppleva detta för han avled 1964.
Däcksbyte
Varje år måste man byta däck två gånger, vår och höst, säkra årstidstecken. Nu var det dags för sommardäck. Jag och hustrun for iväg i god tid till däckverkstan, men det var redan cirka tio personer där, fast verkstan inte öppnat. Eftersom varje däckbyte tar omkring tio minuter, så misstänkte jag att vi skulle få vänta minst en timme, innan däckbytet var klart, så vi bestämde oss för att ta en promenad. Morgonen var sval, men solen hade börjat värma. Vi tog vägen via koloniområdet i närheten, där vi själva för mer än tjugo år sedan haft en kolonistuga. Lotterna låg ännu i träda och någon kolonist såg vi inte till. I anslutning till lotterna har kommunen iordningställt en yta för lakvatten och där höll ett par gäss och änder till. Vi styrde kosan åt centrum och Lillfjärden, som nu var invaderat av skrattmåsar som förde ett oherrans liv. Det gamla tidningshuset, som funnits på platsen i mer än 100 år var nu till stor del borta och där ska ett nytt tingshus uppföras. Det orsakade mycket rabalder till att börja med, då många insändarskribenter förfasade sig över den fula ladliknande byggnad som skulle uppföras. Men efter att man gjort en del justeringar av huset, så klingade insändarstormen av. Vi promenerade vidare längs med grusvägen på andra sidan fjärden, som kallas kärleksstigen, men vi såg inga kärlekspar, bara statyn som gett namn åt stigen. Även i andra änden av fjärden har kommunen gjort ett fint arbete med att gräva små kanaler och gjort planteringar och rastställen. Även om man ibland är kritisk till kommunens sätt att sköta om staden, så måste man också kunna ge den beröm, för här har man verkligen lyckats få till ett attraktivt område. Vi genade sedan över kyrkogården och kom tillbaka till däckverkstan precis när vår bil rullade in för däcksbytet.
Renegater
I tredje delen, Renegater, av Klas Södergrens mäktiga romanbygge över flera decennier med Gentlemen och Gangsters dyker återigen Henry Morgan upp. Han är ute på en pilgrimsvandring norrut för att uppsöka sin son i Stäket ett gudsförgätet ställe i Lappland, dit sonen tagit sin tillflykt. Henry har aldrig förut sett sin son. På vägen stannar han till hos Klas för att som han säger: Du har problem. Nu igen. Du behöver hjälp. Det han åsyftar är Klas konfrontationer med Svenska Akademin. Nu har han av sina uppdragsgivare fått i uppdrag att försöka få Klas att skriva en rapport om vad som försiggått inne i institutionen. Klas är ohågad att göra det, ty han tänker på tystnadsplikten. Men Henry menar att eftersom han lämnat Akademin så har han inga förpliktelser mot den. Klas blir också uppsökt av Envoyens dotter Vivi som ger honom ett ultimatum, om han skriver rapporten är han fri, annars fortsätter man att ha ögonen på honom. Klas går motvilligt med på att teckna ner rapporten. Och den utgör en stor del av romanens drygt 700 sidor. En ögonvittnesskildring, som uppenbarar stora brister i en sluten organisation. Och med oegentligheter och jäv. Klas känner sorg över sakernas tillstånd, men kan inte annat än tala klarspråk. Han ger ledamöterna namn efter grässorter, vilket ger ett komiskt intryck. Som då han ger namnet Styvrepe åt Horace Engdahl, som uppträder arrogant som en styv fanjunkare. Rapporten är emellertid bara ett svepskäl från maktens sida för att dölja en annan och större affär, nämligen flygplansförsäljningen av Jas Gripen till Sydafrika. En skandalartad affär som kom i skymundan av fejden i Akademien. Klas ser till slut till att Henry kommer iväg till Stäket. På vägen dit far man genom Lesjöfors, där Henry vaknar till liv och säger att han spelat där en gång i Folkets Hus. Men glädjen över det förbyts snart i sorg över hur samhället förfallit, bruket är nerlagt, kåkarna övergivna, bilar står och skräpar och sophögarna breder ut sig och Folkets Hus går inte att känna igen. En ögonblicksbild över svensk landsbygd. Renegater är en historia sammanvävd av flera historier, där interiörerna från Akademien bara är en, men kanske den som väcker mest uppmärksamhet.
Kritstersson och vaccinet
Igår fick vi veta att planen att vaccinera alla medborgare över 18 år till den sista juni inte håller, utan måste justeras till mitten av augusti. Orsaken är förstås att leverenserna av vaccin inte hållits och att vaccinet blivit föremål för vaccinkrig. Frustration och ilska har följt i dess spår och nu går moderatledaren ut och försöker vinna politiska poänger. Återigen är det regeringens fel, precis som i fråga om senfärdighet med pandemilagen, smittspårning och att pengarna ska in på de drabbades konton omedelbart. Nu är felet att man lagt alla ägg i samma korg, det vill säga i EU:s famn. Man skulle gått ut och handlat någon annanstans, tycker Kristersson och framhåller Storbrittanien och Israel som goda exempel, som sett till sina egna medborgares bästa. Ja, det var just fina exempel. Storbrittanien som hållit vaccinet för sig själv som för att betala för gammal ost gentemot EU. Och Israel som fullständigt struntat i palestinierna. Men det är väl så som moderatledaren ser på saken.Tänk på dig själv och skit i andra.
Kommunistspöket
"Ett spöke går genom Europa - kommunismens spöke..". Så lyder de inledande raderna till kommunistiska manifestet. På sin tid en åskvigg som fick borgerligheten att darra. Men efter kommunismens fall ett dödförklarat spöke. Tills nu, då man plötsligt tar det till heders igen, då Sveriges statsminister, förmodligen i hopp om ett framtida samarbete med vänsterpartiet, förklarat partiet demokratiskt rumsrent sedan länge. I detta har han helt rätt, men se det kan framför allt inte moderaterna acceptera, utan drar fram det gamla spöket igen ur garderoben. Vänsterpartiet har minnsann en tvivelaktig historia genom sin koppling till Sovjetunionen en gång, något man inte har tvättat av sig menar partisekretaren i moderaterna. Varför man nu ifrågasätter vänsterpartiets trovärdighet hänger naturligtvis samman med den allt hjärtinnerligare omfamningen av Sverigedemokraterna. Man plockar alltså fram kålsuparteorin för att visa att Sverigedemokraterna är väl inte värre än vänsterpartiet. Om ni kan samarbeta med vänsterpartiet så kan väl vi samarbeta med Sverigedemokraterna. De borgerliga partierna har länge likställt vänsterpartiet och Sverigedemokraterna genom att kalla dem för ytterkantspartier. Men det är ju två partier som är helt väsensskilda. Medan vänsterpartiet ser alla människors lika värde, så vet vi vad Sverigedemokraterna har för syn. De är både rasister och islamofober. Vänsterpartiet värnar asylrätten, medan Sverigedemokraterna vill stoppa all invandring. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti, vad är Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet tar klimathotet på allvar, medan SD ignorerar detsamma. Ja, vi kunde fortsätta och visa hur partierna skiljer sig åt, men det får räcka. Men att likställa dem är djupt orättvist och ett fult sätt att blanda bort korten. Men när man åtrår makten, så försöker man relativisera SD:s betydelse.
