Reporter i krig
För flera år sedan köpte jag Vasilij Grossmans mästerverk Liv och öde samt Reporter i krig, som innehåller Grossmans dagboksanteckningar, essäer och några brev till Grossmans far och mor från andra världskriget, sammanställda av historikern Antony Beevor och Luba Vinogradova. Jag började läsa Liv och öde, men fastnade efter ett par hundra sidor, då annat kom emellan. Nu försöker jag ta skadan igen. Började på nytt med Liv och öde, men insåg att det vore bra att först försöka läsa Reporter i krig för att få en bakgrund till romanen. Vasilij Grossman verkade som specialkorrespondent för Röda arméns tidning Krasnaja Zvezda (Röda Stjärnan) under andra världskriget. Även om det var en armétidning så lästes den med större intresse av civilbefolkningen än Izvestija. Dock skulle varje sida kontrolleras av Stalin innan den trycktes. Det innebar att Grossmans artiklar ofta beskars, ibland censurerades helt. För Stalin var Vasilij Grossman ingen favorit, dessutom var han jude. Som tur var för eftervärlden så skrev Vasilij Grossman hela tiden ner sina iakttagelser och reflektioner i en dagbok, där den osminkade sanningen fanns att läsa. Om KGB kommit över dessa anteckningar hade Grossman nog försvunnit i Gulag, säger Antony Beevor i sitt förord. Vasilij Grossman tillbringade mer än tusen dagar vid fronten eller nästan tre av de fyra krigsåren. För Grossman blev upplevelserna vid de fruktansvärda striderna i Stalingrad avgörande, där han kunde uppleva Röda arméns heroism och den enskilde soldatens insatser. Som den idealist Grossman var, så hoppades han att den anda som fanns i Stalingrad skulle smitta av sig på framtiden och förändra Sovjetunionen. En förhoppning som dessvärre kom på skam. Grossman fick heller inte uppleva slutstriderna i Stalingrad, utan sändes vidare söderut, medan hans värste konkurrent fick skildra slutstriden, denne var partitrogen till skillnad från Grossman som var partilös och ville skildra människan och den enskilde individen. Grossman följde så med armén ända till Berlin, men på vägen besökte han som en av de första korrespondenterna utrotningslägren Majdanek och Treblinka. Hans essä från Treblinka och som finns med i boken är en av de viktigaste texterna i förintelselitteraturen och citerades vid Nürnbergrättegångarna. Efter kriget arbetade Grossman på sitt magnum opus Liv och öde. Men då slog KGB till och tog hand om manuskriptet och kommunistpartiets chefsideolog Michael Suslov dömde ut romanen och slog fast att den inte kunde publiceras på tvåhundra år, ett slående erkännande för dess betydelse. Grossman trodde att hans storverk tystats för alltid, men så fann man en kopia hos en vän, vilken kopierades till mikrofilm och smugglades ut till Schweiz, där boken kunde publiceras. I Ryssland kom den dock inte ut förrän efter kommunismens fall. Grossman fick inte uppleva detta för han avled 1964.
Kommentarer
Trackback
