krille tvärvigg

Sent omsider har de svenska myndigheterna reagerat och agerat mot Swedbank sedan Uppdrag granskning gjort grovjobbet åt dem. Nu vill de att Swedbank lägger korten på bordet och gör en ordentlig utredning om penningtvätt. Detta borde ha skett långt tidigare, eftersom det uppdagats att Swedbank hållit på med dessa skumraskaffärer i flera år. Man kan ju undra varför svenska banker varit så angelägna om att etablera sig i de baltiska länderna, i närhet till den ryska björnen. Var det i vetskap om de enorma rikedomar som oligarker och andra lyckats tillskansa sig i spåren av Sovjetunionens fall. Någon tillfällighet kan det ju inte handla om i alla fall. Kanske borde detta också undersökas. Inte bara myndigheterna har vaknat, utan även finansmarknadsminister Per Bolund har reagerat och är förbannad. Jaha, och vad tänker han göra av denna ilska då? Anders Borg på sin tid anklagade bankerna för att vara samhällsfarliga, men sedan blev det inte så mycket mer. Kommer Per Bolund att göra något åt bankerna? Intressant i sammanhanget är att i Swedbanks styrelse satt en annan gammal finansmarknadsminister från alliansregeringen. Hur blind har han varit? Vad kommer Uppdrag gransknings genomlysning att leda till? Kommer bankerna att skärpa sig, kommer de att lägga band på sin girighet. Snarare kommer man att göra allt för att inte läckor kan uppstå. Insyn och öppenhet hatar finansvärlden, det är väl bara att se hur man försöker att undanhålla skatt på sina förmögenheter och utnyttjar bluffbolag, skatteparadis med mera. Nej, att tro på deras goda vilja är alltför naivt. Stämman visar ju också att så inte är fallet. De stora ägarna, Folksam, AMF och Alecta, som för övrigt har något slags folklig förankring, ställde helhjärtat upp och gav styrelsen ansvarsfrihet, i stark rädsla för sina egna pengar och vad som kunde ske med dem. Och frågar man sig, vad har alla dessa arbetstagarrepresentanter gjort i styrelsen. Har de varit varit med som gisslan? Men en syndabock måste så klart utses och det blev VD:n Birgitte Bonnersen, vilken dock trösterikt nog fick en rejäl fallskärm att sväva iväg i. Aktieägarna blev heller inte lottlösa, utan fick dela på 15 miljarder. Samtidigt hade aktievärdena till följd av krisen fallit med 50 miljarder, men det bekymrade inte storägarna. Många småägare protesterade på olika sätt men till ingen nytta. Sparbankerna som är huvudägare fann sig också i taskspeleriet. Dessa som har den solida eken som symbol. Själv minns jag från barndomen hur en representant från Sparbanken på socknens huvudort, där för övrigt Sparbankshuset ligger öde sedan många år, kom varje år för att visa film. Jag minns bland annat Gullivers resor och Barnen från Frostmofjällen, filmer vars budskap var att godheten till slut segrade. Vi fick också Sparbankens tidning Lyckoslanten, vars baksida pryddes av serien Spara och Slösa. Och det var ju ingen tvekan om vem som stod för det viktiga budskapet, det var så klart Spara. Men bara några årtionden senare, så hade Slösa tagit över, fast det stod förstås inte i Lyckoslanten.

Vårfåglar brukar vara ett säkert vårtecken och jag spanar dagligen efter dem. Man brukar känna en ilning av glädje när man får stifta bekantskap igen med de saknade. Såg på TV igår att tranorna anlänt till Hornborgarsjön, vilket är ett säkert tecken. Men det är ju inte i vår del av landet, där snön fortfarande ligger kvar, även om den har börjat smälta bort i relativt god takt. Nåväl, jag har faktiskt sett några vårfåglar. För redan en vecka sedan upptäckte jag en ensam stare i trädgården och bara några dagar senare, så dök det upp ett helt gäng. Jag såg också två sångsvanar, kanske ett par, flyga förbi gården en kväll. Ett annat säkert tecken på vår är när skatorna börjar bygga bo och i den vidlyftiga pilen vid bastun är de nu i full färd med ett tredje bo, samtidigt som de ser ut att se över de tidigare två. De kanske ännu inte bestämt sig för vilket av dem de ska välja. Nu väntar jag på tofsviporna, de bör snart vara här. Såg att man siktat en vipa i södra delen av landskapet. Även sädesärlan lär vara på gång, den brukar vara mycket punktlig. Ja, det finns mycket att upptäcka den här tiden på året. Och dagarna blir ju bara längre och längre.

Då vi sentida åskådare tänker tillbaka på Weimar-republikens fall i Tyskland, så förknippar vi den framför allt med nazisternas framgångar. Men givetvis så var dessa framgångar inte möjliga utan hjälp från andra krafter i samhället. En av dessa som verksamt bidrog till republikens fall var Alfred Hugenberg, en person som för oss idag väl närmast är helt bortsopad av historien. Men i dessa dagar av kaxig högerextremism och återuppväckt nynazism kan det vara värt att syna mannen ifråga i sömmarna. Hugenberg började sin bana inom bank- och företagsvärlden, 1907 blev han chef för en av Tysklands storbanker och 1909 styrelseordförande för Krupp-koncernen. Han samlade på sig både makt och kapital. Precis som företrädare för näringslivet hos oss på 1970-talet i vänstervågens kölvatten, tyckte att företagarna också borde engagera sig politiskt, så ansåg Hugenberg att det var deras skyldighet att för sin egen skull och för rikets säkerhets skull skaffa sig politiskt inflytande. Man måste skaffa sig en effektiv propagandaapparat. Och det var han själv som var svaret på detta, då han köpte upp den konkursfärdiga Scherl-koncernen och fick tillgång till tidskrifter och två veckotidningar, bland annat det konservativa bladet, Der Tag, som krävde lag och ordning i samhället. På så vis hade Hugenberg skaffat sig ett språkrör, som han kunde utnyttja i sin kamp. Det han förespråkade var att framhålla Tyskland som ett förlovat land, överlägset alla andra. Men i riket fanns det de som hotade den tyska andan: liberaler, socialister och judar. Dessa måste bekämpas. Målet var att underminera Weimarrepubliken. Precis som en sentida Trump uttryckte han sig enkelt eller snarare förenklat och lättfattligt. Republiken, sa han, var ett resultat av västliga idéer och otyska tankar. Detta mantra upprepade han dag för dag, vecka efter vecka. 1927 skaffade han sig ytterligare ett vapen, genom att köpa upp ännu ett konkursbo, Universum Film AB, förkortat UFA. Genom detta kraftfulla medium med journalfilmer, visade han hur illa ställt det var för invånarna i republiken, precis som våra nutida högerextremer hela tiden målar fan på väggen. Men Hugenberg gav sig också på personer som stod upp för republiken, som utrikesministern Gustav Streseman. Då denne undertecknat den så kallade Young-planen 1929, i vilken ha försökte åstadkomma lättnader i Versailles-fördragets bestämmelser efter första världskriget, så smutskastade Hugenberg hans ansträngningar och kallade honom landsförrädare. Då Stresemann dog i oktober 1929 efter två slaganfall, var vägen öppen för personer som Hugenberg och för nazisterna.

På bokrean för en månad sedan köpte jag Per T Ohlssons bok 1918, året då Sverige blev Sverige. Det är spännande att läsa om de viktigaste tilldragelserna under ett år, man får ett historiskt förlopp i koncentrat och vilka händelser som blivit betydelsefulla för framtiden. 1918 är ju det år i Sveriges historia, då det avgörande steget togs för att genomföra allmän rösträtt för män och kvinnor. Per T Ohlsson visar att det var en hård strid innan frågan kunde avgöras. Högerns ledande män Arvid Lindman och Ernst Trygger motsatte sig genomförandet i det längsta. Det var först då revolutionen hotade och kung Gustav V gett klartecken till reformen, som Lindman och Trygger vek ner sig. En annan mycket viktig, men tragisk händelse under 1918 var utbrottet av spanska sjukan, en influensa av A-typ, som kunde leda till bakteriell lunginflammation. Och eftersom antibiotika saknades vid denna tid, så blev den dödsbringande. Särskilt hårt drabbade blev människor i de mest aktiva åldrarna mellan 20 och 40 år. Det första fallet inträffade vid midsommartid i Hyllinge i nordvästra Skåne, därefter spred den sig snabbt över landet. I oktober var dödssiffran 10 000, i november 9 000 och i december 5 000. En lite mer kuriosabetonad nyhet, som dock på sikt innehöll ett tragiskt element, som för mig var obekant, var att general Ludendorff flytt till Sverige efter nederlaget för Tyskland i kriget. Han befann sig på en gård i Hässleholmstrakten utrustad med ett falskt finskt diplomatpass, i vilket han bytt namn till Erik Lindström. Att passet var finskt berodde på ett finskt tack för de tjänster Ludendorff gjort den vita sidan i det finska inbördeskriget. För den svenska regeringen var det förstås bekymmersamt med en sådan gäst i landet. Man försökte så diskret som möjligt få honom ut ur landet, vilket man lyckades med efter ett antal månader. Under sin vistelse i landet skrev Ludendorff på sin krigsminnen, i vilka han lägger fram tesen att den tyska armén var obesegrad och att det var politikerna som förrådde landet, den så kallade dolkstötslegenden, som sedan nazisterna kunde spinna vidare på i sin propaganda. Ludendorff kom ju sedan att ta aktiv del i Hitlers statskuppsförsök 1923 och även därefter fram till sin död 1937 höll han god kontakt med Hitler och nazisterna. Så det var en skön figur, som Sverige lät vistas i vårt land i flera månader med ett falskt pass.

Jag promenerar med stavar på den gamla landsvägen åt Sörskogen. Inga flyttfåglar i sikte och inte så konstigt heller, då snön ligger flera decimeter tjock på täkterna. Och i helgen fick vi en rejäl påspädning med den vita varan. Jag skattar mig lycklig att jag investerade i en snöslunga för två år sedan, för den snö som nu föll var riktigt blöt och tung. Ja, det börjar kännas tjatigt med snön nu, man längtar efter sol och vårvärme, men vädret har man inget inflytande över. Jag har återigen gett mig på att läsa Eyvind Johnsons roman Hans Nådes tid. Det är fjärde försöket, tidigare har jag stupat på den efter cirka 100 sidor, men den här gången har jag gett mig attan på att läsa ut den. Jag har förberett mig också genom att läsa vad Örjan Lindberger skrivit om romanen i hans biografi över Eyvind Johnson, Människan i tiden. Boken jag håller i inköptes i Linköping 1969, i en delfinupplaga, det vill säga för 50 år sedan. Den har mognat länge i bokhyllan skulle man kunna säga, vilket syns på de gulnade bladen. Eyvind Johnson tillhörde mina första läsupplevelser i ungdomen. Hans romanen om Olof gjorde ett outplånligt intryck. Jag kunde starkt identifiera mig med huvudpersonen Olof och hans brottning med att bli vuxen.

Idag är det internationella kvinnodagen, en dag då kvinnorna står i fokus. Jämfört med för hundra år sedan har kvinnorna tagit enorma kliv, vilket jag noterar då jag läser i Per T Ohlssons bok 1918, som jag skaffade på bokrean. 1918 var just det år, då kvinnorna äntligen lyckades få rösträtt här i landet. Före det hade de varit omyndiga om de levde i äktenskap och deras vardagsuppgift var att sörja för hushåll och familj. Det fanns dock en del kvinnor som lyckades ta sig fram, ofta då genom att utbilda sig. En av dem som Per T Ohlsson berättar om var Eva Andén, som utbildade sig till advokat. Men hon var också den första kvinnan att tala i riksdagens andra kammare 2 mars 1917. Dagens Nyheter som förevigat stunden talar om att då hon talade "förhöll sig kammaren mera tyst och uppmärksam än under något statsministeranförande". Under sin juristutbildning i Uppsala hade hon Else Eschelson som mentor. Denna kvinna hade förvägrats professorstitel flera gånger på grund av sitt kön och tog sitt liv 1911. Tala om vilka konsekvenser ett förhärdat kvinnomotstånd kunde få! Det tog också lång tid innan Eva Andén erkändes som advokat. Det berodde på motstånd från det gubbiga advokatskrået, som kunde uttrycka sig på det här sättet om Eva Andéns ambitioner att bli erkänd som advokat: "Jag och många med mig hafva alltid lefvat i tron att en advokat bör vara en man och en riktig man ändå; men nu veta vi att en advokat enligt gällande lag äfven kan vara - en käring". Ja, så oförblommerat kunde man uttrycka sig på den tiden.

Enligt en rapport från Institutet för mediestudier saknar 35 kommuner i landet redaktionell närvaro. Det är ytterst allvarligt med tanke på att tidningarna är en av bärarna av den lokala demokratin och har så varit sedan tidningar började utges. Inte för inte så har man kallat tidningarna för den tredje statsmakten, deras uppgift, även om de inte alltid levt upp till devisen, har varit att granska makten. Dessutom har de varit ett kitt som gett medborgarna på orten en gemensam historia och identitet. Ett sätt att söka lösa den lokala journalistikens tillbakagång har varit att slå samman tidningar regionalt. Men det har inte gått så bra, det senaste exemplet på misslyckande är Mittmedia. Istället stärks de stora nationella mediebolagen och ägar- och maktkoncentrationen ökar. Nu är det inte bara detta som skett, utan papperstidningen som vi känt den har rasat i upplagorna. Den lokaltidning som jag själv höll mig med i många år, har nu halverat sin prenumerantstock. Istället är det nättidningar och sociala medier som tar över och annonsörerna går gärna dit eller till facebook eller google. Lokaljournalistiken som vi en gång kände den är på väg att försvinna och vi kan möjligen ägna den en nostalgisk tanke, men kommer tillbaka gör den inte, precis som vi förlorat bruk och andra industrier. Vad är då alternativen? Svårt att säga, men kanske kan någon form av medborgarjournalistik växa fram på nätet på sikt. Eller kan lokalradion fylla uppgiften? Risken är väl annars att det blir sociala medier som kommer att dominera, där skvaller och rykten kan fortplantas. Till slut måste vi fråga oss vad politiken har för åsikter i frågan, vad tycker den om utvecklingen?