krille tvärvigg

Jag promenerar med stavar på den gamla landsvägen åt Sörskogen. Inga flyttfåglar i sikte och inte så konstigt heller, då snön ligger flera decimeter tjock på täkterna. Och i helgen fick vi en rejäl påspädning med den vita varan. Jag skattar mig lycklig att jag investerade i en snöslunga för två år sedan, för den snö som nu föll var riktigt blöt och tung. Ja, det börjar kännas tjatigt med snön nu, man längtar efter sol och vårvärme, men vädret har man inget inflytande över. Jag har återigen gett mig på att läsa Eyvind Johnsons roman Hans Nådes tid. Det är fjärde försöket, tidigare har jag stupat på den efter cirka 100 sidor, men den här gången har jag gett mig attan på att läsa ut den. Jag har förberett mig också genom att läsa vad Örjan Lindberger skrivit om romanen i hans biografi över Eyvind Johnson, Människan i tiden. Boken jag håller i inköptes i Linköping 1969, i en delfinupplaga, det vill säga för 50 år sedan. Den har mognat länge i bokhyllan skulle man kunna säga, vilket syns på de gulnade bladen. Eyvind Johnson tillhörde mina första läsupplevelser i ungdomen. Hans romanen om Olof gjorde ett outplånligt intryck. Jag kunde starkt identifiera mig med huvudpersonen Olof och hans brottning med att bli vuxen.