krille tvärvigg

På sin blogg i Svenska Dagbladet skriver Caroline Neurath det kanske är regeringes rekryteringspolitik som ska granskas och kritiseras, då det gäller de generaldirektörer som fockats och nu beträder elefantkyrkogården. Regeringens misslyckade utnämningar har lett till att dessa nio generaldirektörer nu kostar skattebetalarna 10 miljoner årligen. Det kostar att hålla fast vid arbetslinjen! Det finns ju också andra utnämningar där regeringen visat sin tafflighet. Tänk bara på utnämningarna av kulturministern (vad hon nu hette) och Maria Borelius, vilka inte ens hann tillträda sina befattningar. Och av försvarsministrar räknar vi nu in den tredje. 

I regeringskansliet sitter åtta före detta generaldirektörer och häckar. Snart är de nio, då Arbetsförmedlingens chef, Angeles-Bermudez Svankvist ansluter. Det går ingen nöd på dem, Angeles Bermudez får behålla sin lön på 142 400 kr, den bäst betalda av dem. Vad hon ska syssla med i regeringskansliet är inte känt än. Kanske kan hon vässa pennorna eller koka kaffe åt statsråden. På gubbhyllan eller ska vi säga käringhyllan får hon bland annat sällskap av Christina Lugnet, generaldirektören för Tillväxtverket, som hade missuppfattat sitt uppdrag och anordnat en brakfest på Grand Hotel för 800 000 kr. Här finns också diskrimineringsombudsmannen Katri Linna som under sina tre år på sin post bara lyckades hitta ett enda fall av diskriminering i Sverige. Regeringen gav henne sen i uppdrag att skriva en vitbok om övergrepp mot svenska romer. Någon vitbok har ännu inte sett dagens ljus, kanske har hon inte upptäckt några övergrepp. 

Efter några otroligt varma och soliga dagar, då man kunde tro att sommaren stannat kvar för gott, så blir onsdagen en påminnelse om hösten. Gråmulet och cirka tretton grader. Jag höstgräver och som för att understryka att hösten är på gång så hör jag tranornas vemodiga trumpetande då de sträcker söderut. Är det inte väl tidigt? Jomenvisst. I lokaltidningen läser jag att man kunnat konstatera de senaste åren att fåglarnas höstflytt sker ett par veckor tidigare. Då vi var i Mellanfjärden i lördags och firade vår 45:e bröllopsdag, så kunde jag notera att svalorna var borta från fiskeläget. Visserligen såg jag en svala, men det kan knappast räknas. Det  fina vädret har dock gjort att vi kunnat bygga färdig vår fastbandhage eller gärdesgård. Varje morgon i flera dagar har vi cyklat till skogen och hämtat vidjor för att binda samman slanor och störar, vilka vi skaffat för flera månader sedan. Bygget har försenats på grund av att min mor ramlade och slog av höftkulan och måste opereras. Vi har därför varit flera vändor i Västervik. Men nu har vi gjort klart den del av fastbandhagen som var ogjord samt reparerat den gamla där det behövdes. Vi är mycket nöjda med resultatet.

Olle och Anna var snälla människor. En sommar, jag var kanske 16 år, fick jag följa med dem till Gotland under en semestervecka. Jag har ofta undrat varför,men kanske var det för att deras son som var två äldre än mig, och nyligen tagit körkort, skulle ha någon jämnårig att vara med. Fast så mycket umgänge mellan oss blev det inte.  Jag spelade fotboll och försökte hålla igång med lite gymnastik och lätt löpning viket inte intresserade  sonen det minsta, han var intresserad av bilar och mototer. Istället blev det Olle som hakade på och gjorde lite gymnastik med mig, om för att vara snäll eller för att han själv ville vet jag inte. Vi tältade och hade vårt basläger vid Tofta havsbad och härifrån gjorde vi dagsutflykter. Om vi låg i samma tält eller Olle och Anna hade ett och jag och sonen ett annat minns jag inte heller. Vi färdades i en röd Ford Cortina, en bil på modet på den tiden. En dag for vi till den södra delen av ön och såg de märkliga raukarna, som såg ut som forntidsdjur som kommit upp från havet. En annan dag besökte vi Lummelunda-grottorna och trängdes med andra turister ute i samma ärende. En tredje dag for vi till Fårö och vi vandrade också på gatorna i Visby och besåg ringmuren och rosorna. Jag saknade nog min mor och far och kände hemlängtan, men Olle och Anna bemödade sig om att jag skulle trivas. Nu läser jag deras namn på gravstenen och minns dem som de gick omkring i livet.

På äldre dagar skaffade de sig en hund, en schäfer. Jag förstår inte varför de valde den rasen, för de hade inte kompetens för att klara ett sådant djur. Men kanske trodde de sig klara av mer än de kunde för att imponerq på folk. Men de borde istället valt en katt eller en tax. De var nämligen alldeles för snälla för att hantera en schäfer. Det var inte de som var ute och gick med hunden utan tvärtom hunden som var ute med dem. Olle hängde i kopplet som en extra svans till hunden som föga brydde sig om hans kommandorop. Eftersom jag var inblandad i IOGT-verksamheten som Anna förskte hålla vid liv, så hände det att jag hade ärende till dem. Vid dörren stod alltid hunden och tog emot och då jag gick till köksbordet följde han efter mig och nafsade mig i hälarna. Han tog sedan plats under bordet och fortsatte med sitt närgångna beteende. Anna försökte säga åt honom, men hon gjorde det på ett så motsägelsefyllt sätt att hunden inte brydde sig. Då jag gick därifrån var han åter efter mig och nafsade mig  i hälarna som en avskedshälsning. Då jag efter något år hörde talas om att hunden bitit Anna i armen blev jag inte förvånad.

På Hjorteds välskötta och prydliga kyrkogård upptäcker jag en sten som ger associationer. Mannen, låt oss kalla honom Olle, arbetade som brägårdsarbetare på sågen, men hade en bror som avancerat till kamrer och då han presenterade sig gjorde han det alltid med hänvisning till den mer framgångsrike brodern. -Jag heter Olle, bror till kamrer T., sa han, bockade och tog i hand. Olle hade bruna ledsna hundögon och kroppen var tunn och spenslig. Han var extemt fumlig och då Röda Korset hade sin årliga basar blev han alltid till åtlöje. Av någon anledning fick han alltid uppgiften att hålla reda på de bollar som basarbesökarna kastade mot olika mål. Det var som att sätta bocken till örtagårdsmästare. Bollarna förvandlades i hans händer till slippriga tvålar som slank ur hans händer. De hjärtlösa skrattade rått åt honom. Andra tyckte synd om honom. Hans hustru, låt oss kalla henne Anna, var tämligen lång och rak, hade ett rosigt ansikte och led av högt blodtryck. Hon hatade alkohol och tobak. Då magister Svanström kom till orten som folkskollärare, var hon den förste att bli hans vapendragare. Svanström var en folkskollärare av den tvättäkta sorten som ville uppfostra folket till nykterhet. De som brukade smuggla sprit från båtarna i hamnen fick det hett om öronen för en tid. Men det var svårt att komma åt dem, så därför inriktade sig Svanström snart på den yngre generationen. Han anordnade fester, läger, tävlingar och mycket annat och barn och ungdomar i sågverkssamhället som inte var vana vid att vuxna gjorde något för dem anslöt sig i stor utsträckning trots logens ålderdomliga ritualer. Verksamheten var ytterst livlig under ett antal år, men föll ihop som ett korthus, då magister Svanström flyttade från orten. Anna försökte hålla liv i verksamheten, men eftersom hon saknade ledaregenskaper så dog verksamheten ut. (fortsättning följer)

Vid min blixtvisit i det gamla sågverkssamhället kunde jag konstatera att igenbuskningen av samhället tilltagit. Vid övre torget där arbetarkasernen legat och där min farfar och farmor bodde i åratal i ett rum och kök och där sju barn växte upp har naturen helt tagit över. Inga spår visar att här bott och levt flera generationer. Och den genväg, den stig, som förband övre torget och kiosken och som framför allt vi barn nyttjade för att snabbare nå kiosken med dess gotter och tidningar är nu igenväxt och oframkomlig, täckt som den är av slånbärssnår och björksly. Även det så kallade Källgärdet är praktiskt taget förbuskat liksom gärdet mellan Konsum och Stallsvillan. På Konsums baksida, där min mor anlade och röjde bland buskar och stenar och skapade en trädgård har naturen åter tagit tillbaka det som den fick ge ifrån sig.Fotbollsplanen, Lövskogsvallen, hålls fortfarande öppen, men målen har rostat och vittnar om förfallet. Den stora planen där sågen legat är täckt av växter och sly och snart kommer väl också träden att växa upp och ta över platsen. Men det finns också ytor som öppnats upp, som vid Blankviken, där småbåtshamnen nu finns och en skogsdunge fått lämna plats för båtarna.. Då vi lämnar samhället ser jag att den månghundraåriga väldiga eken,som fanns mittemot sågen, där mormor och morfar bodde då jag var liten står kvar. Om den kunde tala, så skulle den kunna berätta om allt som sig tiildragit i samhället. Hur sågen en gång anlades i slutet av 1800-talet, hur samhället växte fram, hur människorna levde, om den katastrofala branden 1946, om återuppbyggnaden, om den finska invandringen på 1960-talet och hur jag mötte mitt livs kärlek, sågens nerläggning 1979 och mycket annat.

Solstadström visar sig inte från sin soligaste sida denna augustidag. Regnskurarna står som spön i backen, när vi sakta följer ån genom det idylliska samhället. På ömse sidor om ån ligger husen, nu något skamfilade. Särskilt det gamla missionshuset, dit min mormor traskade de två kilometrarna varje söndag för att lyssna till Guds ord. Nu är det nog ingen som gör sig det besväret. Istället är det annat som hägrar. Nu utbreder sig ett nytt fritidsområde vid Blankvikens västra strand och här kan man hyra kajaker och båtar och ta sig ut bland kobbar och skär. Fritidshus i miljonklassen har också vuxit upp inte långt från Glasbruket, som fanns här några år innan det gick under i efterdyningarna av den ekonomiska kris som följde på första världskriget. Nu står fritidshusen där till synes obekymrade om någon ekonomisk backlash. I vattenbrynet, där fritidsbåtarna sjösätts har en flock kanadagäss slagit sig ner och plaskar omkring som småbarn i vattenlek. De bryr sig inte ens om när min hustru kliver ur bilen för att ta ett kort. Vi fortsätter den slingriga serpentinvägen mot Blankaholm och passerar mitt tidiga barndomshem på Glasbacken, där vi bodde i ett rum och kök de första nio åren av mitt liv. Vidare förbi bondgården, som ser ut som jag minns dem. Man tycks också tro på framtiden för en ny ladugård har anlagts och på gärdena betar ett försvarligt antal kor. I Blankaholm stannar jag till på det nedre torget och går in i butiken för att köpa en almanacka åt min mor. På en av bilderna i almanackan finns en bild av min far från 1940-talet. Tillsammans med tre andra lättigenkännliga karlar från barndomen står han böjd över en snöskyffel. Männen är i färd med att skotta av fotbollsplanen. Snön ser ut att ligga flera decimeter djup. Sånt här brukade han också göra åt oss barn då snön lagt sig i ett tjockt sjok över Blankvikens is.Han hämtade en skrapa och trollade fram en ren yta på vilken vi kunde spela bandy. I kassan i butiken sitter en ung tjej med hästsvans. Själv hade jag framför mig sett en leende och rosig Sonja, trots att jag vet att hon är död sen många år. Sonja hade blivit med barn med en sjöman, som sedan sjappade. Hennes dotter hette Agneta och var min första lekkamrat på Glasbacken. Jag frågar efter kalendern och flickan pekar vart den ligger. Jag ser mig omkring och säger för att få lite kontakt:-Här är mycket förändrat. Sen lägger jag till:-Ja, här var min far föreståndare i många år. -Jaha- säger flickan ointresserat samtidigt som hon ger mig tillbaka växelpengarna. Jag konstaterar att den yngre generationen inte tycks ha så mycket till övers för gamla tider. Kanske vet hon inte ens att det funnits ett sågverk på orten. Jag tackar för mig och sätter mig i bilen igen. Regnet fortsätter att strila ner och våra planer på att fika utomhus kan skrinläggas. Istäälet stannar vi till vid småbåtshamnen och vänder bilen ut mot Blankviken. Mean regnet smattrar mot biltaket äter vi våra medhavda smörgåsar och dricker vårt kaffe.

Vid sjutiden på tisdagskvällen denna varma augustidag ringlar ett långt tåg med motorcyklar  fram på gamla landsvägen, åker ut på vägen mot Hornslandet och dundrar förbi vårt hus. Detta är något som upprepas varje år i början av augusti, en tradition av något slag, kanske en hälsning till sommaren som varit. Medan karavanen passerar vänder sig korna om och glor förvånat på trafiken, precis som om de tänkte: voffor gör de på detta viset? I andra delar av landet har pride-parader nyligen genomförts. I Hälsingland har vi motorcykelparader.

I Fredrik Sjöbergs essäbok Varför håller man på? läser jag om en resa han gör i östra Småland. Sjöberg är uppvuxen i Västervik och har sitt hjärta kvar i Tjust, även om han numera är bosatt på Runmarö. På sin resa i Småland, som görs per hyrbil, något han har dåligt samvete för, helst skulle han ha cyklat, så gör han uppehåll i Mörtfors. Mörtfors är för mig förknippat med barndomen. Hit for man på en kringelkrokig grusväg (innan Riks 15 eller som den nu heter E22-an var byggd) för att uppsöka tandläkare eller provinsialläkare. Mörtfors samhälle delades av en å med ett häftigt vattenfall, som utnyttjats både för att anlägga kvarn och smedja. Fast vid den här tiden var de bägge borta. Tandläkaren var en kvinna, som härstammade från Tyskland och som hette Clara Henning (tänk att jag minns det, hon har verkligen gjort avtryck). Hon var hårdhänt och upprepade ljudligt och irriterat: Gaapa! Senare har jag, kanske orättvist, föreställt mig henne som lägervakt vid ett koncentrationsläger. Hon var i varje fall inte trevlig att ha att göra med. Då var provinsialläkaren mera mänsklig. Han hette Brattström och var flintskallig och påminde om Konsumföreståndaren i Blankaholm, som hette Sjöberg. Dessbättre behövde jag inte träffa honom så ofta, men en gång blev jag tvungen att åka dit för att ta bort en hagtornstagg som fastnat i ena handen och orsakat en inflammation. Brattström plockade ut den utan bedövning och det gjorde rejält ont, men jag bet ihop och fick för det en slant av doktorn, som tyckte att jag varit riktigt duktig.