krille tvärvigg

Solstadström visar sig inte från sin soligaste sida denna augustidag. Regnskurarna står som spön i backen, när vi sakta följer ån genom det idylliska samhället. På ömse sidor om ån ligger husen, nu något skamfilade. Särskilt det gamla missionshuset, dit min mormor traskade de två kilometrarna varje söndag för att lyssna till Guds ord. Nu är det nog ingen som gör sig det besväret. Istället är det annat som hägrar. Nu utbreder sig ett nytt fritidsområde vid Blankvikens västra strand och här kan man hyra kajaker och båtar och ta sig ut bland kobbar och skär. Fritidshus i miljonklassen har också vuxit upp inte långt från Glasbruket, som fanns här några år innan det gick under i efterdyningarna av den ekonomiska kris som följde på första världskriget. Nu står fritidshusen där till synes obekymrade om någon ekonomisk backlash. I vattenbrynet, där fritidsbåtarna sjösätts har en flock kanadagäss slagit sig ner och plaskar omkring som småbarn i vattenlek. De bryr sig inte ens om när min hustru kliver ur bilen för att ta ett kort. Vi fortsätter den slingriga serpentinvägen mot Blankaholm och passerar mitt tidiga barndomshem på Glasbacken, där vi bodde i ett rum och kök de första nio åren av mitt liv. Vidare förbi bondgården, som ser ut som jag minns dem. Man tycks också tro på framtiden för en ny ladugård har anlagts och på gärdena betar ett försvarligt antal kor. I Blankaholm stannar jag till på det nedre torget och går in i butiken för att köpa en almanacka åt min mor. På en av bilderna i almanackan finns en bild av min far från 1940-talet. Tillsammans med tre andra lättigenkännliga karlar från barndomen står han böjd över en snöskyffel. Männen är i färd med att skotta av fotbollsplanen. Snön ser ut att ligga flera decimeter djup. Sånt här brukade han också göra åt oss barn då snön lagt sig i ett tjockt sjok över Blankvikens is.Han hämtade en skrapa och trollade fram en ren yta på vilken vi kunde spela bandy. I kassan i butiken sitter en ung tjej med hästsvans. Själv hade jag framför mig sett en leende och rosig Sonja, trots att jag vet att hon är död sen många år. Sonja hade blivit med barn med en sjöman, som sedan sjappade. Hennes dotter hette Agneta och var min första lekkamrat på Glasbacken. Jag frågar efter kalendern och flickan pekar vart den ligger. Jag ser mig omkring och säger för att få lite kontakt:-Här är mycket förändrat. Sen lägger jag till:-Ja, här var min far föreståndare i många år. -Jaha- säger flickan ointresserat samtidigt som hon ger mig tillbaka växelpengarna. Jag konstaterar att den yngre generationen inte tycks ha så mycket till övers för gamla tider. Kanske vet hon inte ens att det funnits ett sågverk på orten. Jag tackar för mig och sätter mig i bilen igen. Regnet fortsätter att strila ner och våra planer på att fika utomhus kan skrinläggas. Istäälet stannar vi till vid småbåtshamnen och vänder bilen ut mot Blankviken. Mean regnet smattrar mot biltaket äter vi våra medhavda smörgåsar och dricker vårt kaffe.