krille tvärvigg

Den 29 november har Chaim A. Kaplan en lång dagboksanteckning om det judiska livet i ghettot. Den börjar: "Den polska judenheten har blivit en organism som utgör ett slutet helt. Den är tvungen att lita till sina egna krafter. Trots all sin fattigdom måste den ta vård om sina egna utblottade". Ingen trodde i början, säger Kaplan att den judiska självhjälpen skulle få någon framgång, men den har nu blivit en vittomfattande välgörenhetsorganisation som tar in 100 000 zloty i månaden. Den nedersta pinnen i organisationen är kvarterskommittéer, vilket gör att varje judiskt hem, stort eller litet, påverkas. I spetsen för kommittéerna står folkets företrädare, vilket väcker den "dåsiga allmänheten" och får den att skänka pengar. Nu finns det inte en pojke över tio år som inte har något uppdrag i sitt kvarter och inte en hyresgäst som inte är medlem av någon kommitté eller som inte har någon uppgift i sitt hus. Självhjälpen finansieras med regelbundna månatliga inbetalningar. Varje månad efterlyser den ett nytt räddningsprojekt. "En gång var det en kampanj för räddning av barnen, och barnens månad blev ett fältrop; så kom festdagsmånaden; den tredje var immigrationsmånaden; och den fjärde som vi för närvarande håller på med är projektet själarnas lösen för att skaffa fram pengar till sociala förbättringar". Det obligatoriska givandet har bidragit till att uppfostra oss, skriver Kaplan. Erkännandet av ett kollektivt ansvar har nu genomsyrat alla. Alla börjar inse att de utgör organiska delar av en helhet. "Tanken att alla judar bär ansvar för varandra har upphört att vara blott ett talesätt eller bildligt uttryck. Den har förverkligats hos oss." "När historikerna en gång skall skriva kvarterskommittéernas historia under nazismens krig mot judarna, låt dem då avsluta sitt kapitel med en tröstande välsignelse: Må Herren minnas dem med gillande", avslutar Kaplan.

Den 28 november skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok och jag citerar: "Ghettot har tömts på alla icke-judar och har förvandlats till ett judiskt kungarike. Polisen försvinner och den judiska polisen skall komma i dess ställe. Detsamma gäller postkontoret; judar som arbetar för Judenrat skall stå i spetsen för det och alla platser skall besättas av judar. Ett undantag skall tydligen göras i fråga om skattekontoret och allmänna verk och inrättningar - om de grymma segrarna inte förbjuder oss att använda gas och elektricitet. Kort sagt, en judisk stat som är fullständig i varje detalj, men en sluten, kringskuren stat, inspärrad och mumifierad inom sina trånga gränser", skriver Kaplan.

Den 27 november 1940 skriver Chaim A. Kaplan om potatis i sin dagbok. Denna fattigmans mat har blivit ett hett byte för de instängda i ghettot, den är "som manna i öknen". "Den som har potatis lagrad i sin källare prisas lycklig och alla avundas honom. I ghettot har vi ingenting utöver denna föda", skriver Kaplan. Men efterfrågan på denna eftertraktade rotfrukt har lett till att priset skjutit i höjden timme för timme. En säck potatis om hundra kilo uppgår till 100 zloty. Men inte ens det höga priset verkar avskräckande. All annan strävan är borta, bara bemödandena med att lägga upp ett förråd av potatis inför den hårda och bistra framtiden, avslutar Kaplan.

Den 26 november 1940 återvänder Chaim A. Kaplan till sin dagbok efter sex dagar då han inte förmått sig att skriva ner något. Och anledningen får du här, jag citerar i sin helhet: "Min penna slutade inte att flöda ens under våldets hemskaste stunder. Inte ens bombregnet under belägringen av Warszawa hejdade mig, och ett flertal av mina dagboksanteckningar skrevs i källaren. Eftersom en anteckning om dagen var min plikt, höll min vilja mina nerver stången. Men under dessa barbariska dagar är det annorlunda. Jag är fullständigt bruten. Det judiska Warszawa har förvandlats till ett dårhus. En församling på en halv miljon människor är dömd att dö och väntar på att domen skall gå i verkställighet. Sex dagar har förflutit utan en anteckning. I dessa dagar då själva stenarna i muren ropar högt lämnar mig blotta omfånget och antalet av intryck utan den litterära kraften att inregistrera och ordna dem. De har hopats i min hjärna, men historiskt viktiga ögonblick håller på att gå förlorade. På nytt börjar en känsla av ansvar för den judiska historieskrivningen resa krav på mitt samvete," avslutar Kaplan.

Ivar Lo Johansson kom in rätt sent i mitt läsande liv. Jag hade plöjt flera av Eyvind Johnssons böcker, Fridegårds Lars Hård-serie, Martinsons Nässlorna blomma och Folke Fridells Död mans hand med flera innan jag gav mig i kast med Ivar Lo Johansson. Men förutom Traktorn blev det mest hans självbiografiska böcker och senare hans memoarer i fyra delar. Jag hade skaffat både Godnatt jord och Bara en mor, men de hamnade i bokhyllan. Jag hade förmånen att en gång få träffa Ivar Lo Johansson. Det var i samband med en resa till Stockholm, då Ivar Lo-priset delades ut. Jag ingick i en grupp arbetarskrivare från norr, som Bernt Olov Andersson dragit igång. Priset detta år gick till Ove Allansson, sjömännens författare. Då prisceremonin var över dök Ivar Lo upp. Vi blev presenterade för honom och fick gå fram och hälsa. Han hade ett fast handslag och iakttog oss noggrant, precis som om han hade velat utröna om här fanns några författarbegåvningar. Många år senare, då Ivar Lo var död, fick jag tillfälle att besöka museet på Bastugatan. Det var jag och en japan som slöt upp, då Dan Mellin visade runt. Museet är ju väldigt litet, det är i själva verket Ivar Los arbetsrum som är museet. Men vi fick även se Ivars lägenhet, som låg dörr i dörr med museet. Dan Mellin höll en lång föreläsning om Ivar Lo och hans författarskap, så att min hustru och ett av våra barnbarn som väntade i parken utanför började undra vad som hänt. Efter många år när jag inte läst något av Ivar Lo, så har jag plockat fram Godnatt jord ur bokhyllan. Jag blev inspirerad till det, då jag lyssnade på Stefan Hellstrand på God kväll som berättade om sitt möte med Ivar Lo och som satte hans författarskap högt, han hade till och med gjort en låt om Ivar. Godnatt jord är en väldigt sinnlig om omvälvande roman. Realistisk och naturlyrisk på samma gång. Det handlar om frihet, att inte gå under i den kvävande statarmiljön. Romanens huvudperson, Mikael, Ivar Los alter ego, får av farmodern i Himmelstorp ta löfte om att aldrig bli statare. Det slår an ett ackord hos Mikael. Han upplever allt förtryck med oändlig smärta och jublar då statarlivets mönster sätts i gungning, som då två kvigor rymmer till skogs och upplever höst och vinter i frihet. Då de sedan fångas in och skjuts blir han förtvivlad. En annan person som bär frihetens banér är rebellen Brontén, som försöker få statarna att reagera på förtrycket och sin eländiga tillvaro. Han samlar in namn och försöker starta en strejk, men statarna är likgiltiga och förskräckta inför att utmana godsherren. Mikael ser till slut ingen annan utväg än att fly från den förhatliga miljön och starta ett nytt liv, precis som Ivar Lo själv gjorde. Godnatt jord var Ivar Los genombrott som författare och den tål att läsas än idag.

Kaplans dagbok den 17 november 1940: "Det vi fruktade mest av allt har drabbat oss. Vi hade föraningar om att ghettolivet väntade oss, ett liv i sorg och fattigdom, i skam och vanära, men ingen trodde att den skickelsedigra stunden så snart skulle vara inne", skriver Kaplan. Och fortsätter: Vi gick till sängs i den judiska stadsdelen och dagen därpå vaknade vi i ett slutet ghetto. Under sabbatens morgontimmar placerades en vaktstyrka på tre man på alla öppna platser, där murar inte hade byggts, därför att spårvägslinjer möttes där. De tillät inte judar som bar på den gula stjärnan (Kaplan kallar den skammens märke, min anmärkning) att gå över till den ariska stadsdelen. Vi har trätt in i ett nytt liv, skriver Kaplan, ett där det är omöjligt att föreställa sig den panik som har uppstått i den judiska stadsdelen. Plötsligt ser vi oss instängda åt alla håll. Vi har avskilts och utestängts från världen och allt vad är däri, drivits ut ur människosläktets gemenskap. Och så avslutar han: "I själva verket har vi inte ett ghetto, utan två, och det existerar praktiskt taget ingen förbindelse mellan dem (Det Kaplan menar är att det stora och det lilla ghettot har bara förbindelse med varandra genom en smal gångbro över Chlodnagatan, min anmärkning). För korrekthetens skull måste jag påpeka att det faktiskt finns en förbindelse, men jag betraktar den som icke existerande därför att den är så svår att utnyttja. Också detta utgör en del av erövrarnas plan."

Nu dör de den ena efter den andra, av de som man hållit högt i sitt liv, som varit förebilder och som man beundrat. En P O Enquist, Sven Lindqvist, Jan Myrdal och nu Sven Wollter. Den senare hade jag möjlighet att se redan 1983, då han tillsammans med den fantastiska ensemble med Ulla Jacobsson, Pernilla August, Rolf Lassgård med flera gästade vår lilla fina träteater från 1882. Ensemblen ingick i den stora satsning som gjordes på Folkteatern i länet, där den kreative Peter Oskarsson verkade som teaterchef. Man spelade Tjechovs Tre systrar inför en fullsatt teater i flera dagar. Jag satt och trängdes uppe på hyllan med dålig uppsikt över scenen. Men stunden är oförglömlig. Ett annat minne av Sven Wollter är då han och några ur ensemblen, bland annat hustrun Viveka Seldahl, kom och överraskade oss verkstadsarbetare under lunchen i matsalen. De spelade upp någon scen och berättade om kvällens föreställning. Nu minns jag inte vilken den var. Men greppet var nytt. Folkteatern ville nå ut och möta nya publikgrupper. Ett tredje minne av honom är då han för några år sedan gästade teatern och spelade Fröding. Efteråt prisade han teatern för dess intimitet och atmosfär. Ja, det är några hågkomster från det att man på nära håll mötte Sven Wollter, förutom de filmer och pjäser som man sett av honom på både TV och film. Frid över hans minne.

Den 10 november 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok att nazisterna i sin radio försöker påskina att man inte inrättat något ghetto, utan bara en judisk stadsdel. Och många tror på det. Men hårda fakta talar sitt språk, säger Kaplan. I alla genomfartsleder till de ariska områdena uppförs höga murar, som stänger vägen till den ariska världen. Endast de gator som är förenade med det judiska ghettot med spårvagnsspår är öppna. Vart man vänder sig har mördarna spärrat vägen. Murarna som uppförs är också mycket högre och bastantare än de som byggdes tidigare. "Inför våra ögon bygger man ett fängelse, i vilket en halv miljon män, kvinnor och barn skall hållas fängslade, ingen vet hur länge", skriver Kaplan. Det är Judenrat som får bekosta denna mur med egna medel. (Är det från sådana här cyniska exempel Trump hämtat sin inspiration, min anmärkning). Under Judenrats överseende håller också en judisk polisstyrka att upprättas, som ska utöva sin makt över ghettofolket. (Judarna skulle själva få sköta sitt helvete, min anmärkning). Bland övriga förberedelser förekommer underhandlingar med de ariska ägarna till apotek i den judiska stadsdelen. I det område som nu avdelats till ghetto fanns det tidigare 21 apotek, sju av dem judiska, resten ariska. Nu ska elva apotek tillåtas, vilka ska stå under uppsikt av Judenrat och som ska få judisk personal. "Den dag är inte fjärran då vi kommer att stängas in som boskap, med våld avspärrade från yttervärlden, som ett läger av orena spetälska", avslutar Kaplan. Och i denna sin förmodan kom han ju att få rätt.

I Martha Hall Kellys debutroman Skönhetens väg, som sålts i mer än 1 miljon exemplar korsas tre kvinnors väg i historiens malström. Ravensbrück, koncentrationslägret för kvinnor utanför Berlin, är deras gemensamma öde. Den ena är den unga polska kvinnan Kasia, som är en uppdiktad person, men som bygger på verkliga personer, som blir gripen tillsammans med sin älskade syster Suzanna och sin mor och förpassad till Ravensbrück, där hon bland annat kommer att utsättas för ett fasansfullt experiment med sulfonamid. Olika skräp opereras in i benet, som sedan gipsas och efter en tid tas gipset bort, om man överlevt. De överlevande som kallas kaniner, för att de skuttar som sådana eller är försökskaniner har fått bestående skador för livet. En av läkarna som utför experimentet är Hertha Oberheuser, en verklig person, som efter kriget blev dömd till 20 års fängelse. Hon kommer emellertid ut ur fängelset efter bara fem år och startar en läkarpraktik i landsorten. I romanens slut konfronterar Kasia henne för att ta reda på vad som hänt hennes mor. Hertha Oberheuser blev också identifierad i verkligheten och genom påtryckningar så miste hon sin läkarlegitimation. Den tredje kvinnan i romanen är Caroline Ferriday, också det en verklig person, som i sitt arbete på franska ambassaden i New York kom att hjälpa franska barn med hjälpsändningar. När hon får vetskap om kaninerna så gör hon allt för att bistå dem. Hon lyckas få ut dem ur det kommunistiska Polen och föra dem till USA, där de får läkarhjälp och psykiatrisk hjälp. Marta Hall Kelly väver också in en kärlekshistoria i romanen mellan Caroline och en fransk skådespelar Paul Rodierre. En smärtsam historia med många komplikationer. Skönhetens väg står för den väg, som pyntad med blommor ledde fångarna till att avrättas mot en mur. Ett grymt och hycklande sätt som kännetecknade den nazistiska regimen. Romanen bygger på dokument, brev, dagböcker och en resa tillbaka till Ravensbrück och mycket mera. Vi ska vara tacksamma mot Martha Hall Kelly för att hon dragit fram denna historia ur gömmorna.

Dagens datum är förknippat med ett vedervärdigt minne i mänsklighetens långa historia - Kristallnatten 1938, då paramilitära grupper och civila uppmuntrade av nazisterna gick till angrepp på judisk egendom och vandaliserade cirka 7 500 butiker och brände ner 267 synagogor. Ungefär 400 judar dödades och 20 - 30 000 fördes till koncentrationsläger. Det här var en varning till världen vad den nazistiska regimen var kapabel att göra. Men världens ledare nöjde sig med lama protester och det tyska folket var redan så indoktrinerade och rädda att de inte heller reagerade, utom några få modiga personer. Kristallnatten är en adress till oss vad som kan ske om man får börja med att peka ut vissa grupper som skyldiga till allt som sker i ett samhälle. Det är en lärdom som är extra viktig att ta till sig i dessa tider. Att Trump förlorade i presidentvalet är därför ett positivt tecken i det här sammanhanget.

Dagens namn är Ingegerd, så hette också min mor, som skulle fyllt 99 år idag om hon levat. Men hon gick bort på luciadagen i fjol. Ser i min dagbok att vi firade henne med hemgjord tårta och kaffe denna dag för ett år sedan. Hon fick även en morgonrock och en amaryllis, gåvor som hon inte hann njuta av så länge. Idag tänder vi ett ljus till hennes minne. Både min fru och jag och barnen tycker att det var skönt att hon fick gå bort innan pandemin. Om hon fått uppleva detta skulle det ha knäckt henne psykiskt. Mamma tog ett mycket modigt beslut för sex år sedan, då hon bestämde sig för att lämna sina hemtrakter, där hon bott hela sitt liv, och flytta närmare oss. Men hon fann sig väl tillrätta på äldreboendet och hittade också en god vän. Och nu kunde vi besöka henne varje dag om vi ville istället för de långa resorna tre eller fyra gånger om året för att kunna ses. Vi tänker på dig idag, mamma.

Idag är det Gustav Adolf som har namnsdag. Men dagen är inte dimmig utan hos mig är det strålande sol och vårvarmt med cirka 10 grader. Annat var det på slagfältet vid Lützen denna dag 1632, då dimman låg tät och kungen miste livet. Är det några som firar denna dag? Finns det kvar några storvulna personer som hissar flaggan och avlossar en kanonsalva. Jag känner inte till det, men det kan i och för sig ske i smyg. Dock är väl vår nationalhymn ett uttryck för den tid då Sverige var en stormakt. Och så finns ju Gustav Adolf-bakelsen. Alltid något, som Fan sa då han såg Åmål.

Den 5 november 1940 ger Kaplan en brokig bild av vardagslivet i den judiska stadsdelen i Warszawa. Han börjar med att skildra hur trottoarerna är fullproppade av människor. Mest är det mödrar som ställer sig på trottoarerna med sina barnvagnar. Då nazisterna stängt av alla parker för judarna, så får man hålla till godo med trottoarer, en ödetomt eller ett torg. Mödrarna står där för att barnen ska få komma ut i solskenet. Kaplan säger att det skär honom i hjärtat att se dessa barns sorg att vara utestängda från lekplatserna eller de halvtomma parkerna där andra barn tumlar omkring. Ett annat fenomen är de tusentals tiggare och fattiglappar som samlats i Warszawa i förhoppningen om lite hjälp. De tigger mat och levebröd på gatorna i den judiska stadsdelen. De omger en och drar en i rockärmen vart man än vänder sig, skriver Kaplan. Tiggeriet har också förvandlats till skön konst. I ett gathörn kan man möta en skara fattiga barn i åldern från fyra år till tio år, utsända av vakande mödrar och fäder på avstånd. De sjunger och deras sånger är genomsyrade av judisk sorg och smärta. Musiken rör vid ens hjärtesträngar. Små grupper av flanörer och dagdrivare står i närheten och deras ögon är fyllda av tårar. Då och då kommer någon och stoppar en ynklig liten slant i de små sångarnas händer. Förutom sångkörer finns det orkestrar, där sångare och instrumentalister samarbetar. Vid sidan av det konstnärliga tiggeriet finns också fysiskt tiggeri. Lama, ofärdiga och blinda människor, alla slags vanföra och de som drabbats av hudsjukdomar; nakna människor och folk klädda i smutsiga trasor; och alla skriker de: Ge mig en slant! Ge mig en slant! Kaplan känner sig vämjelig inför denna brokiga bild av sitt folks förnedring. Men, säger han, den bullersamma gatan är inte intresserad av ens sorgsna tankar, ty "överallt är det oväsen och rörelse, i vartenda hörn dunkar livets pulsslag oavbrutet".

Den 31 oktober var det 75 år sedan statarsystemet avskaffades i Sverige. Var det något som uppmärksammades i media. Nej, all rapportering var inriktad på presidentvalet i USA. Statarsystemet var ett förhatligt system, som närmast var ett system för trälar. Statarna fick ingen lön, utan bara en usel bostad och naturaförmåner. I oktober varje år hade de möjlighet att flytta till ett annan gård, det var deras frihet. I historieböcker och i skolan fick vi veta att den svenska bondeklassen varit fri, men om statarna var det ingen som berättade om, ändå hade systemet funnits i 200 år. Själv blev jag bekant med det, då jag började läsa Ivar Lo Johanssons böcker. Kanske dags att ta fram dem igen. Idag har vi också liknande arbetsförhållanden med SMS-anställningar, visstid och mycket annat. Det är osäkra och dåligt betalda anställningar. Men detta är inget som borgarna vill låtsas om, istället är det LAS man angriper. Då Annie Lööf tycker att regeringen inte ska lyssna på LO uppträder hon som en gammal godsägare, som statarna skulle buga och bocka för.

I dagboken för den 2 november 1940 funderar Kaplan över detta med ghettot som inrättats samt biljettpriset på spårvagnarna. Jag citerar avsnittet i sin helhet. Det börjar så här: " Erövrarna har inget behov av ett ghetto, i och för sig, från någon synpunkt. Ett judiskt ghetto i Warszawa, i den traditionella bemärkelsen, är en orimlighet; förvisso är ett slutet ghetto otänkbart. Många kyrkor och regeringsbyggnader ligger mitt i ghettot. De kan inte skaffas bort, de fyller nödvändiga funktioner. Dessutom är det omöjligt att skära av de spårvagnslinjer som går genom ghettot från stadens ena ände till den andra. I sekler byggdes storstaden upp på allmänna medborgerliga grundvalar, och rasgrundvalen var helt främmande för den. Kvarter och bakgårdar där det bodde folk med olika tro låg tätt intill varandra, och trots religiösa och moraliska skillnader dem emellan utvecklades ömsesidig handel och förbindelser som var till förmån för alla. Att särskilja medborgare i ett land efter rasen, och att bygga upp skiljemurar mellan dem, det är en sjuklig tanke. Från dess tillkomst ända tills den sätts i verket kan den blott betraktas såsom ett symtom på sinnessjukdom. Också fyrdubblingen av biljettpriset på den judiska spårvagnen (en zloty istället för 25 groszy) genomdrevs uteslutande för att lägga hinder i vägen för judarnas merkantila begåvning. Detta skrevs uttryckligen i den tyska tidningen. De skäms inte att öppet hävda: Vi vill störta judarna i fördärvet. Och det är inte bara det att de inte skäms; de skryter med att detta är vad de har gjort, gör och skall göra," avslutar Kaplan.

Den 31 oktober 1940 skriver Kaplan om de omfattande omflyttningarna som nazisterna påbörjat för att tvinga in judarna i en egen stadsdel. Ett öppet ghetto var nu för handen och Kaplan skriver: "En stor hjord på en halv miljon människor har trängts samman och pressats in i ett litet område, där de ska leva sitt förnedrande liv i en fruktansvärd trängsel, utan några som helst inkomster. Rika familjer som förr bodde i fem- och sexrumslägenheter måste nöja sig med ett rum. Alla skyndade att försäkra sig om en tillflyktsort så gott de kunde. Det fanns inget val." Kaplan relaterar också att ett nytt påbud införts som gäller spårvagnstrafiken. "En idiotisk förordning som ingen normal människa kunde hitta på," konstaterar han. Påbudet gick ut på att varje jude som ville åka spårvagn måste betala en månadsavgift på fem zloty, utöver biljetten. Man måste också skaffa sig tillstånd -med ett fotografi- för att få åka spårvagn. Om man saknade tillstånd måste man betala fyrdubbla biljettpriset. Allt för att göra det så besvärligt som möjligt för judarna att leva. Men Kaplan tror att judarna ändå kommer att finna sig i beslutet, ty man har inget val.