krille tvärvigg

Den 5 november 1940 ger Kaplan en brokig bild av vardagslivet i den judiska stadsdelen i Warszawa. Han börjar med att skildra hur trottoarerna är fullproppade av människor. Mest är det mödrar som ställer sig på trottoarerna med sina barnvagnar. Då nazisterna stängt av alla parker för judarna, så får man hålla till godo med trottoarer, en ödetomt eller ett torg. Mödrarna står där för att barnen ska få komma ut i solskenet. Kaplan säger att det skär honom i hjärtat att se dessa barns sorg att vara utestängda från lekplatserna eller de halvtomma parkerna där andra barn tumlar omkring. Ett annat fenomen är de tusentals tiggare och fattiglappar som samlats i Warszawa i förhoppningen om lite hjälp. De tigger mat och levebröd på gatorna i den judiska stadsdelen. De omger en och drar en i rockärmen vart man än vänder sig, skriver Kaplan. Tiggeriet har också förvandlats till skön konst. I ett gathörn kan man möta en skara fattiga barn i åldern från fyra år till tio år, utsända av vakande mödrar och fäder på avstånd. De sjunger och deras sånger är genomsyrade av judisk sorg och smärta. Musiken rör vid ens hjärtesträngar. Små grupper av flanörer och dagdrivare står i närheten och deras ögon är fyllda av tårar. Då och då kommer någon och stoppar en ynklig liten slant i de små sångarnas händer. Förutom sångkörer finns det orkestrar, där sångare och instrumentalister samarbetar. Vid sidan av det konstnärliga tiggeriet finns också fysiskt tiggeri. Lama, ofärdiga och blinda människor, alla slags vanföra och de som drabbats av hudsjukdomar; nakna människor och folk klädda i smutsiga trasor; och alla skriker de: Ge mig en slant! Ge mig en slant! Kaplan känner sig vämjelig inför denna brokiga bild av sitt folks förnedring. Men, säger han, den bullersamma gatan är inte intresserad av ens sorgsna tankar, ty "överallt är det oväsen och rörelse, i vartenda hörn dunkar livets pulsslag oavbrutet".