krille tvärvigg

Sitter här på valborgsmäss i min ensamhet sedan min hustru Hellin åkt till sin syster i Lahti i Finland. Har nyss ätit en god middag, kyckling och klyftpotatis med ett glas rödvin till, så jag mår ganska bra. Det har varit en gråmulen dag, men jag har ändå varit ute på en nästan timslång promenad. Jag matar fortfarande fåglarna så jag har utblick över vad de håller på med. En duva spatserar omkring under fågelbordet och pickar i sig frön. En hackspett har lagt beslag på talgbollarna och talgoxar, pilfinkar, gråsparvar och blåmesar fightas om jordnötter och solrosfrön. På gården mittemot ser jag hemmasonen Mats i full verksamhet som vanligt. Han ser ut att kratta gården, något vi ännu inte tagit itu med. Jag har också ägnat dagen åt att läsa Olof Lagercrantz självbiografi Min första krets. Om Lagercrantz levt skulle han fyllt 100 år nästa år i mars. Jag har planer att försöka skriva något om detta, så det är därför jag läst hans bok. Det är en bok skriven med en uppdämd vrede över det liv som kvinnorna i hans släkt fick leva. Modern Agnes fick aldrig utveckla sina intressen utan anpassa sig till fadern med påföljd att hon så småningom sjönk in i sinnessjukdom. Agnes` syster Viveka Hamilton skjöt sig själv, då hon inte tyckte sig uppfylla sin roll som kvinna och Olofs syster Lottie tog också sitt liv. Själv blev han sjuk i tuberkulos och svävade ett tag mellan liv och död. Hans bok är också en uppgörelse med den han själv var, som född in i överklassen och med dess värderingar, vilka han sedan långsamt övergav. Han har själv senare beskrivit sitt liv som ett långsamt uppvaknande till medvetenhet. Liksom Strindberg kom han att se samhället som en vävnad av lögn. Hans kritik av marknadssamhällets falskhet och hyckleri är hård. Jag håller också på att läsa Strindbergs Tjänstekvinnans son och slås av den uppriktighet och vilja att säga sanningen som han leds av. Nu går det mot kväll, men det är fortfarande mycket ljust ute. Snart kommer majeldarna att tändas och fyrverkerier att braka loss. Men jag tillbringar nog kvällen hemma framför teven.

Nedanstående intryck från Helsingfors skrev jag ner efter att vi besökte Helsingfors i maj 2009. Vi fick resan av våra underbara barn och svärsöner som en present för att vi varit gifta i 40 år. Noteringarna kan ni väl se som något av ett tack för resan.

Intryck från Helsingfors

 

Medan jättefärjan Mariella baxar sig förbi försvarsanläggningen Sveaborg, som ligger som ett lås vid infarten till Helsingfors, så visar sig staden för våra ögon. Det första som slår en är att epitetet den vita staden stämmer. Om det är ljuset eller närheten till havet som skapar intrycket vet jag inte. Över alla andra byggnader reser sig den vita domkyrkan och Uspenskijkatedralen, precis som om de strävade efter att nå Gud.

När färjan lagt till i hamnen splittras snart människoströmmen åt alla håll. Vi följer en rännil som söker sig in mot centrum. På marknadstorget är kommersen redan i gång, men vi vill vidare och beger oss till det väldiga senatstorget för att hoppa på en sightseeingbuss. Eftersom min fru talar finska erbjuds vi rabatterade biljetter. Vi slår oss ner på bussens övervåning och hamnar bredvid ett par från Australien, som ämnar resa Norden runt. Vi sätter på oss hörlurarna och kan sedan välja vilket språk vi vill höra turistinformationen på. Det visar sig dock att synkningen mellan upplysningarna i hörlurarna och sevärdheterna inte är den bästa. Bland annat beroende på att färden längs den vidsträckta Mannerheimgatan går lusigt med ett otal stopp. Vi hinner dock få en skymt av Svenska Teatern, Stockmanns imposanta varuhus och den nedgrävda Tempelkyrkan. Vid Mannerheimsgatans slut står marskalken själv staty. Från centrum går färden vidare mot Sandudden. Men den smala gatan med ideliga möten gör att vi kastas kring som käglor på bussens övervåning och snart har den hisnande färden tagit över intresset från sevärdheterna. Ett stopp vid Sibeliusmonumentet, som är format som en jättelik orgel i glas är dock välkommen. Överhuvudtaget visar färden genom Helsingfors att det är kulturen som man vill visa upp. Helsingfors är en märklig blandning av storslagna byggnader och historia, samtidigt som den känns som en trivsam småstad. Jag tror att jag skulle finna mig väl tillrätta i staden. Fast hur staden ter sig på vintern, då iskalla vindar från finska viken sveper in mot den oskyddade staden vet jag förstås inte.

Efter den omtumlande bussfärden söker vi oss åter till marknadstorget på jakt efter en finsk specialitet, piroger. Det finns knappt en sittplats på uteserveringarna, men vi lyckas klämma oss in på ett serveringsställe och beställer köttfärspiroger och kaffe. Pirogerna går an, men kaffet visar sig vara rena blasket. Tiden lider och vi bestämmer oss för att besöka saluhallen.  Min hustru köper ytterligare en finsk specialitet, kalakukko, som påminner om en inbakad pizza, men innehåller småfisk, siklöja.

Innan vi beger oss till båten hinner vi med ett besök i den otroligt vackra rysk-ortodoxa kyrkan, Uspenskijkatedralen, från tsartiden. På vår väg till kyrkan passerar vi presidentpalatset, där två vaktposter står på parad i värmen, stela som statyer. Jag glömmer i hastigheten att se efter om flaggan är hissad, ett tecken på att presidenten är där, sägs det.

Efter en minnesrik dag beger vi oss till båten, där en härlig middag väntar…

Med Edvard Persson, den gamle filmskådespelaren, skulle jag kunna skalda: "jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv  och sett människor komma och gå..". Nu är väl det något överdrivet, men de första tio åren av mitt liv, liksom de senaste tio åren har jag bott vid en landsväg. De första tio åren bodde jag med mamma och pappa och min bror Ove på Glasbacken som låg mitt emellan samhällena Blankaholm och Solstadström. Glasbacken bestod av två fastigheter som låg på en höjd med utsikt över Blankviken. Husen var gulrappade med fyra lägenheter i varje om ett rum och kök. Det var omodernt med utedass och vedspis. Och vatten fick hämtas från en pump på gården. Avfallet tippades på en soptipp i närheten som kallades slaskhög och där feta råttor kravlade omkring. Husen på Glasbacken var uppförda i början av 1920-talet, då man sökt etablera ett sågverk och glasbruk vid den västra stranden av Blankviken. Här byggdes också några villor som i folkmun kallades Glasbruket och där en av mina barndomskamrater, Kjell, bodde. Glasbruks- och trävarunäringen gick emellertid snart i konkurs på grund av depressionen på 20-talet.
Husen på Glasbacken låg vid en landsväg, som slingrade sig fram i vindlande kurvor och branta backar. Trafiken var måttlig. Endast en buss och en mjölkbil passerade dagligen. Ibland en flisbil på väg till sågen i Blankaholm. Mer sporadiskt dök Hirschmans varubil upp, då käringarna flockades som bin runt en kupa för att inhandla Hirschmans goda korvar eller köttbitar. Jag minns Hirschman som en rund och frodig person med ett blodfläckat förkläde och ett stort leeende. Pappa, som jobbade i Konsum, hade förbjudit mamma att handla av Hirschmann, men ibland överträdde hon förbudet. -Jag ger hundan i vad han säger, nu går jag ut och köper hans goda korvar i alla fall, sa mamma. Även om pappa muttrade något över hennes tilltag, så lät han sig ändå väl smaka, då hon bjöd honom på middag. Ibland kom också klädeshandlaren från Tuna och förevisade sina varor. Han var stel som en pinne, verkade som om han var upphängd på en klädkrok. Log förbindligt och försökte truga på mamma sina varor. Ibland köpte hon något tyg, men oftast fick han vända om med oförättat ärende. En annan figur som dök upp då och då var Lill-Edvin, men han kom sjövägen, för han var fiskare. Han sålde strömming, som han vägde upp med ett bessman, en sorts våg som intresserade mig mycket. Mamma köpte ofta ett kilo strömming av honom, men om hon någon gång sade nej, blev han riktigt arg och dök inte upp på ett bra tag.
Trots att vägen var smal och kurvig inträffade aldrig några olyckor. Det mest remarkabla var när någon utländsk lastbil (ofta dansk) fastnade i den branta Nothusbacken vintertid.
De flesta som använde landsvägen gjorde det på cykel eller moped. Vintertid användes Blankviken som genväg, då snitslade man upp en väg med granruskor.
Hur annorlunda är inte trafikintensiteten vid den väg där jag idag bor i Fiskeby, 5 kilometer norr om Hudiksvall. Här passerar bilar från bittida till sent i en aldrig sinande ström. Sommartid har jag räknat till 6 bilar i minuten. Att trafiken är så tät beror på att det ligger många samhällen ut mot Hornslandet, som Rogsta, Norsta, Håcksta, Arnöviken med flera. Det ligger också flera fritidsområden i krokarna, som Nordenholm, Stensö, Lakbäck och inte minst Hornslandet med Kuggörarna och Hölick är områden som lockar många.
En annan stor förändring mellan då och nu är jordbrukets förändring. Då jag växte upp på 1950-talet var jordbruket inte alls så rationaliserat som det är idag. På Blanke gård, som bara låg några hundra meter från Glasbacken fanns djur av många slag: kor, hästar, grisar, höns och katter. Och runtom i bygden fanns småbrukare. Bland annat minns jag hur jag cyklade med mamma till ett par, som sålde ägg. Även idag har vi en bonde till granne. Men han satsar stort. Nyligen har han byggt en jättelik ladugård där cirka 120 mjölkkor går i lösdrift. Hela produktionen är inställd på att producera mjölk. Det blir ett väldigt ensidigt jordbruk med inriktning på att producera mat till korna. Man hämtar hem minst tre skördar under året och resultatet kan ses i form av en enorm mur av vita plastbalar som skärmar av gården likt en Berlinmur. Allt arbete sköts med traktorer. 50-talets jordbruk var mer varierat och krävde mera arbetsinsatser. Han som arrenderade Blanke gård, en lång smal man som hette Björkman, hade flera medhjälpare både i ladugården och ute på åkrarna. En som fastnat i mitt minne är stataren Ossian, som hade hand om tjurarna. Jag beundrade honom, då han, som det  verkade helt orädd närmade sig tjuren och ledde in den till synes helt fromma tjuren i ladugården. Grödorna som odlades varierade också på ett helt annat sätt än idag. Man hade bland annat stora potatisodlingar, och på åkern utanför Glasbacken minns jag att man odlade vete, vars gulnade ax lyste som guld i solen strax före skörden på höstkanten. Jag minns också ett jättelikt berg av rovor som skördats och doftade underbart.
I Edvard Persson slagdänga nämns också "människor som komma och gå". Här är också en väsentlig skillnad mellan då och nu. De människor man såg passera på 1950-talets väg var alltid ute i ett ärende, på väg till eller från arbetet eller i något annat uppdrag. De som passerar vår väg idag är väl också i de flesta fall på väg till eller från arbetet, men nu i bil. De som kommer till fots eller på cykel är ofta ute och motionerar. De promenerar, joggar eller åker rullskidor, ibland cykel. På 50-talet tror jag inte ens ordet motion var uppfunnet.

Här nedan kommer jag på Maarit Krans förslag (tackar för det) att förteckna de böcker som jag recenserat i HT under våren. Den som är intresserad att läsa recensionen kan gå in i HT:s arkiv och läsa den. Klicka på nöje och kultur, recensioner, bok. Om inte det funkar, för jag vet inte hur HT sköter sitt arkiv, så kan jag bidra med en kopia av recensionen. Så här ser listan ut:

30/1 Rapport från sopornas planet, Stefan Jonsson;essäer
8/2 Jag är den siste juden. Treblinka 1942-43, Chil Rajchman; självbiografi
11/2 Ivar Lo Johansson och kärleken, kvinnorna i hans liv och dikt, Margareta Wersäll; biografi
2/3 Arne Sundelin, Fallet Thurneman (om Salaligan)6/4 Hemsökelse, Jenny Erpenbeck; roman (den kan sökaspåwww.helahalsingland.se under bokrecensioner)
9/4 Kärleksförsök och svek, Clarence Crafoord; självbiografi

På gång: Anita Salomonsson, Lika som kärlek, rec.datum 26/4
samt Strindbergsällskapets årsskrift, Strindbergiana som handlar om den politiske Strindberg.