Landsvägen
Med Edvard Persson, den gamle filmskådespelaren, skulle jag kunna skalda: "jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå..". Nu är väl det något överdrivet, men de första tio åren av mitt liv, liksom de senaste tio åren har jag bott vid en landsväg. De första tio åren bodde jag med mamma och pappa och min bror Ove på Glasbacken som låg mitt emellan samhällena Blankaholm och Solstadström. Glasbacken bestod av två fastigheter som låg på en höjd med utsikt över Blankviken. Husen var gulrappade med fyra lägenheter i varje om ett rum och kök. Det var omodernt med utedass och vedspis. Och vatten fick hämtas från en pump på gården. Avfallet tippades på en soptipp i närheten som kallades slaskhög och där feta råttor kravlade omkring. Husen på Glasbacken var uppförda i början av 1920-talet, då man sökt etablera ett sågverk och glasbruk vid den västra stranden av Blankviken. Här byggdes också några villor som i folkmun kallades Glasbruket och där en av mina barndomskamrater, Kjell, bodde. Glasbruks- och trävarunäringen gick emellertid snart i konkurs på grund av depressionen på 20-talet.
Husen på Glasbacken låg vid en landsväg, som slingrade sig fram i vindlande kurvor och branta backar. Trafiken var måttlig. Endast en buss och en mjölkbil passerade dagligen. Ibland en flisbil på väg till sågen i Blankaholm. Mer sporadiskt dök Hirschmans varubil upp, då käringarna flockades som bin runt en kupa för att inhandla Hirschmans goda korvar eller köttbitar. Jag minns Hirschman som en rund och frodig person med ett blodfläckat förkläde och ett stort leeende. Pappa, som jobbade i Konsum, hade förbjudit mamma att handla av Hirschmann, men ibland överträdde hon förbudet. -Jag ger hundan i vad han säger, nu går jag ut och köper hans goda korvar i alla fall, sa mamma. Även om pappa muttrade något över hennes tilltag, så lät han sig ändå väl smaka, då hon bjöd honom på middag. Ibland kom också klädeshandlaren från Tuna och förevisade sina varor. Han var stel som en pinne, verkade som om han var upphängd på en klädkrok. Log förbindligt och försökte truga på mamma sina varor. Ibland köpte hon något tyg, men oftast fick han vända om med oförättat ärende. En annan figur som dök upp då och då var Lill-Edvin, men han kom sjövägen, för han var fiskare. Han sålde strömming, som han vägde upp med ett bessman, en sorts våg som intresserade mig mycket. Mamma köpte ofta ett kilo strömming av honom, men om hon någon gång sade nej, blev han riktigt arg och dök inte upp på ett bra tag.
Trots att vägen var smal och kurvig inträffade aldrig några olyckor. Det mest remarkabla var när någon utländsk lastbil (ofta dansk) fastnade i den branta Nothusbacken vintertid.
De flesta som använde landsvägen gjorde det på cykel eller moped. Vintertid användes Blankviken som genväg, då snitslade man upp en väg med granruskor.
Hur annorlunda är inte trafikintensiteten vid den väg där jag idag bor i Fiskeby, 5 kilometer norr om Hudiksvall. Här passerar bilar från bittida till sent i en aldrig sinande ström. Sommartid har jag räknat till 6 bilar i minuten. Att trafiken är så tät beror på att det ligger många samhällen ut mot Hornslandet, som Rogsta, Norsta, Håcksta, Arnöviken med flera. Det ligger också flera fritidsområden i krokarna, som Nordenholm, Stensö, Lakbäck och inte minst Hornslandet med Kuggörarna och Hölick är områden som lockar många.
En annan stor förändring mellan då och nu är jordbrukets förändring. Då jag växte upp på 1950-talet var jordbruket inte alls så rationaliserat som det är idag. På Blanke gård, som bara låg några hundra meter från Glasbacken fanns djur av många slag: kor, hästar, grisar, höns och katter. Och runtom i bygden fanns småbrukare. Bland annat minns jag hur jag cyklade med mamma till ett par, som sålde ägg. Även idag har vi en bonde till granne. Men han satsar stort. Nyligen har han byggt en jättelik ladugård där cirka 120 mjölkkor går i lösdrift. Hela produktionen är inställd på att producera mjölk. Det blir ett väldigt ensidigt jordbruk med inriktning på att producera mat till korna. Man hämtar hem minst tre skördar under året och resultatet kan ses i form av en enorm mur av vita plastbalar som skärmar av gården likt en Berlinmur. Allt arbete sköts med traktorer. 50-talets jordbruk var mer varierat och krävde mera arbetsinsatser. Han som arrenderade Blanke gård, en lång smal man som hette Björkman, hade flera medhjälpare både i ladugården och ute på åkrarna. En som fastnat i mitt minne är stataren Ossian, som hade hand om tjurarna. Jag beundrade honom, då han, som det verkade helt orädd närmade sig tjuren och ledde in den till synes helt fromma tjuren i ladugården. Grödorna som odlades varierade också på ett helt annat sätt än idag. Man hade bland annat stora potatisodlingar, och på åkern utanför Glasbacken minns jag att man odlade vete, vars gulnade ax lyste som guld i solen strax före skörden på höstkanten. Jag minns också ett jättelikt berg av rovor som skördats och doftade underbart.
I Edvard Persson slagdänga nämns också "människor som komma och gå". Här är också en väsentlig skillnad mellan då och nu. De människor man såg passera på 1950-talets väg var alltid ute i ett ärende, på väg till eller från arbetet eller i något annat uppdrag. De som passerar vår väg idag är väl också i de flesta fall på väg till eller från arbetet, men nu i bil. De som kommer till fots eller på cykel är ofta ute och motionerar. De promenerar, joggar eller åker rullskidor, ibland cykel. På 50-talet tror jag inte ens ordet motion var uppfunnet.
Husen på Glasbacken låg vid en landsväg, som slingrade sig fram i vindlande kurvor och branta backar. Trafiken var måttlig. Endast en buss och en mjölkbil passerade dagligen. Ibland en flisbil på väg till sågen i Blankaholm. Mer sporadiskt dök Hirschmans varubil upp, då käringarna flockades som bin runt en kupa för att inhandla Hirschmans goda korvar eller köttbitar. Jag minns Hirschman som en rund och frodig person med ett blodfläckat förkläde och ett stort leeende. Pappa, som jobbade i Konsum, hade förbjudit mamma att handla av Hirschmann, men ibland överträdde hon förbudet. -Jag ger hundan i vad han säger, nu går jag ut och köper hans goda korvar i alla fall, sa mamma. Även om pappa muttrade något över hennes tilltag, så lät han sig ändå väl smaka, då hon bjöd honom på middag. Ibland kom också klädeshandlaren från Tuna och förevisade sina varor. Han var stel som en pinne, verkade som om han var upphängd på en klädkrok. Log förbindligt och försökte truga på mamma sina varor. Ibland köpte hon något tyg, men oftast fick han vända om med oförättat ärende. En annan figur som dök upp då och då var Lill-Edvin, men han kom sjövägen, för han var fiskare. Han sålde strömming, som han vägde upp med ett bessman, en sorts våg som intresserade mig mycket. Mamma köpte ofta ett kilo strömming av honom, men om hon någon gång sade nej, blev han riktigt arg och dök inte upp på ett bra tag.
Trots att vägen var smal och kurvig inträffade aldrig några olyckor. Det mest remarkabla var när någon utländsk lastbil (ofta dansk) fastnade i den branta Nothusbacken vintertid.
De flesta som använde landsvägen gjorde det på cykel eller moped. Vintertid användes Blankviken som genväg, då snitslade man upp en väg med granruskor.
Hur annorlunda är inte trafikintensiteten vid den väg där jag idag bor i Fiskeby, 5 kilometer norr om Hudiksvall. Här passerar bilar från bittida till sent i en aldrig sinande ström. Sommartid har jag räknat till 6 bilar i minuten. Att trafiken är så tät beror på att det ligger många samhällen ut mot Hornslandet, som Rogsta, Norsta, Håcksta, Arnöviken med flera. Det ligger också flera fritidsområden i krokarna, som Nordenholm, Stensö, Lakbäck och inte minst Hornslandet med Kuggörarna och Hölick är områden som lockar många.
En annan stor förändring mellan då och nu är jordbrukets förändring. Då jag växte upp på 1950-talet var jordbruket inte alls så rationaliserat som det är idag. På Blanke gård, som bara låg några hundra meter från Glasbacken fanns djur av många slag: kor, hästar, grisar, höns och katter. Och runtom i bygden fanns småbrukare. Bland annat minns jag hur jag cyklade med mamma till ett par, som sålde ägg. Även idag har vi en bonde till granne. Men han satsar stort. Nyligen har han byggt en jättelik ladugård där cirka 120 mjölkkor går i lösdrift. Hela produktionen är inställd på att producera mjölk. Det blir ett väldigt ensidigt jordbruk med inriktning på att producera mat till korna. Man hämtar hem minst tre skördar under året och resultatet kan ses i form av en enorm mur av vita plastbalar som skärmar av gården likt en Berlinmur. Allt arbete sköts med traktorer. 50-talets jordbruk var mer varierat och krävde mera arbetsinsatser. Han som arrenderade Blanke gård, en lång smal man som hette Björkman, hade flera medhjälpare både i ladugården och ute på åkrarna. En som fastnat i mitt minne är stataren Ossian, som hade hand om tjurarna. Jag beundrade honom, då han, som det verkade helt orädd närmade sig tjuren och ledde in den till synes helt fromma tjuren i ladugården. Grödorna som odlades varierade också på ett helt annat sätt än idag. Man hade bland annat stora potatisodlingar, och på åkern utanför Glasbacken minns jag att man odlade vete, vars gulnade ax lyste som guld i solen strax före skörden på höstkanten. Jag minns också ett jättelikt berg av rovor som skördats och doftade underbart.
I Edvard Persson slagdänga nämns också "människor som komma och gå". Här är också en väsentlig skillnad mellan då och nu. De människor man såg passera på 1950-talets väg var alltid ute i ett ärende, på väg till eller från arbetet eller i något annat uppdrag. De som passerar vår väg idag är väl också i de flesta fall på väg till eller från arbetet, men nu i bil. De som kommer till fots eller på cykel är ofta ute och motionerar. De promenerar, joggar eller åker rullskidor, ibland cykel. På 50-talet tror jag inte ens ordet motion var uppfunnet.
Kommentarer
Trackback
