Krönika i sten
Jag har haft boken i min bokhylla i flera år. Tagit fram och tittat på den ibland, men stoppat tillbaka den. Det är ett utgallrat exemplar från biblioteket i stan, något nött och tummat.. Krönika i sten heter den av den albanske författaren Ismail Kadaré. Men nu gjorde jag slag i saken tog fram och läste den. Och jag ångrar mig inte, det är en fantatiskt fängslande bok. En sorglustig skröna om en tusenårig stad, Gjirokastra, som plågats av farsoter och krig genom århundradena. Och staden står också i centrum för Kadarés berättelse, genom att han ger den mänskliga attribut. Den våndas över skeendet, svettas, har feber och frossa och stolt och högdragen föraktar den trupperna som drar fram genom staden som gräshoppor. I centrum står också Kadarés alter ego, pojken utan namn, som storögt och förvånat iakttar allt som händer. Han lever mycket i fantasiernas värld, då han får låna en bok av ynglingen Javer, Shakespeares Mac Beth, så förvandlar han sin omgivning till ett skotskt landskap och människorna till aktörer i ett Shakespeareskt drama. Hans bäste vän är Illyr och de hittar på en rad upptåg och söker upp spännande platser och händelser. Familjens överhuvud är den saktmodige farmodern Selfidje, som ser på världen med överseende och som pojken håller mycket av. Familjen får ofta besök av nyhetsförmedlaren Dejdjo, som likt en olyckskorp sprider oroande nyheter omkring sig som hon snappat upp i staden. Hon åtföljs ofta av mor Pino, vars stående fras är:- Detta är slutet. Här finns också andra människor som framställs på ett roat och inkännande vis. Fängelsekunden Lukan, skuggornas vän, som upprörs å det gruvligaste, då ingenting fungerar i staden, ja inte ens fängelset kan man lita på. Här finns också läraren Qani Kekazi, som stjäl katter i staden för att kunna dissekera dem framför eleverna i skolan. Så går ryktet i alla fall och för de gamla är det ett uttryck för vad lärdom kan leda till. Omgivningen chockas också över att pojken Isa skaffat glasögon. En del ser det som djävulens bländverk. Det är en stad som också lider av fördomar och vidskepelse, något Kadaré skaffar must ur. Sedan sveper en våg av trolldom över staden, kulor av hår, naglar och aska sprids på olika platser och invånarna tolkar det som att kriget är nära förestående. Och mycket riktigt så kommer order om mörkläggning, ett flygfält anläggs där korna förr betat, en strålkastare kommer på plats och ett luftvärnsbatteri. Och så anländer en massa flygplan, något som pojken blir förtjust över. Han skaffar sig favoriter bland planen, särskilt ett stort bombplan blir han förtjust över, utan att inse vilken dödlig last den bär på. Här kommer jag på ett eget liknande minne. I samband med att riks-65 anlades, det som nu är E22, så gjorde man en väganslutning till sågverkssamhället: Man fyllde ut en backe med grus och stenar och en rad lastbilar var involverade. Vi pojkar låg i en skogsbacke och iakttog det som skedde och satsade på olika bilar. Jag höll på en röd Scania, som också visade sig leverera mest turer, något jag kände mig märkvärdig för. Även pojken kan känna stolthet och glädje över planen, men föräldrarna ser honom som en dumsnut, som inget begriper. Ockupationstrupperna kommer sen att avlösa varandra, italienare, greker och tyskar. Befolkningen får uthärda bombningar, avrättningar, evakuering och mycket annat, men återvänder trots det till en stad mer eller mindre i ruiner. Det går inte att undvika att man här tänker på folket i Ukraina och dess lidande. Det gör Ismail Kadarés bok aktuell även för vår tid.
Vargskinnet eller Guds barmhärtighet
Nyligen läste jag Händelser vid vatten av Kerstin Ekman och blev så inspirerad av hennes författarskap att jag fortsatte med Vargskinnet eller Guds barmhärtighet. Det handlar ju om nästan samma trakter som Händelser vid vatten. Jag vet inte om jag läst Vargskinnet tidigare, men jag ser att jag gjort en del understrykningar i boken, men kanske kom jag bara halvvägs i den den gången. Nu läste jag hela i alla fall. Den börjar med att den nyutexaminerade unga barnmorskan Hillevi Klarin kommer till obygden för att ge sig i kamp med dess fördomar och vidskepelse. Hon har sökt tjänsten för att hennes fästman, den blivande prästen Edvard Nolin, har sökt platsen som kyrkoherde i Röbäck. Hillevi hoppas bli pastorsfru. Men Edvard har varnat henne för att hon inte kommer att trivas och han vill heller inte att de ska visa att de är ett par. Men det blir Hillevi som kommer att anpassa sig och Edvard som inte kommer att trivas. Och dessutom kommer Hillevi att falla för skogsarbetaren, handelsmannen och naturmänniskan Trond Halvorsen, som gör henne med barn. Ett av Hillevis första uppdrag, som gör ett outplånligt intryck på henne och läsaren är då hon oombedd beger sig till en plats kallad Lubben för att hjälpa en 14-årig flicka, Serine, att föda. Hon möts av en kompakt kyla och tystnad, då hon, en ung kvinna med nya metoder stiger in i den dragiga, utkylda och ogästvänliga stugan. Det är en mäktig scen i berättelsen. Det blir en svår förlossning, men Hillevi lyckas med tång, som hon aldrig använt tidigare, förlösa flickan och barnet överlever också. Hillevi tar med sig barnet för hon tycker inte att det ska växa upp i den osunda miljön. Men då hon kommit ett stycke på väg hinns hon upp av barnafadern som rycker barnet ifrån henne och sedan dränker det. Hillevi har fått en smärtsam inblick i de förhållanden hon kommer att möta. Berättelsen är uppbyggd i flera plan. I stugan på Lubben växer Elis Eriksson upp, en ung pojke, som utnyttjas under slavlika förhållanden och som misshandlas, då han inte gör det som förväntas. Med tiden står han inte ut utan rymmer, här kan man jämföra med Händelser vid vatten, där pojken Johan rymmer från sin dystopiska familj. Elis kommer först till ett huggarlag, där han också blir misshandlad för att han är lite eljest. Han rymmer så vidare till Norge för att inte bli igenkänd. Här lever han en tid ihop med en prostituerad kvinna, Russerkvinnan, och får då hon överger barnet ta hand om det en tid. Men Elis är lungsjuk och hamnar på sanatorium. Här börjar han måla och tar sig så småningom till Berlin för att försöka utveckla sitt måleri. Här lever han i halvsvält, men lyckas få jobb på ett gammalt tryckeri, som drivs av en konsthandlare Gerhard Rosch, som också har tre tavlor av expressionisten Franz Marc, som Elis gärna vill köpa, men han saknar pengar. Elis enda umgänge är norskvännen Erling Christensen, som gett upp måleriet och nu är arkitekt. Han lyckas få in Elis i arkitektfirman. Man har bland annat uppdrag av nazisterna, men Christensen förlöjligar och raljerar över deras propaganda, men åtar sig ändå arbetet. Man måste ju leva, resonerar han. Elis återvänder till Rosch för att köpa tavlorna, men finner att butiken är stängd. Till slut hittar han paret Rosch på en adress i de fattigare delarna av Berlin. Och den oskuldsfulle Elis, som hela tiden varit inriktad på sin konst, inser att Rosch, som är jude, ligger illa till. Ett tredje berättarperspektiv är tillbakablickandet. För det står Kristina Larsson, Risten kallad, som Hillevi tar som fosterbarn. Risten är av samesläkt, och samerna ser bybefolkningen på med fördomar, de är inte som vi. Ja, det är en mångsidig och spännande berättelse om det fattig-Sverige som fanns en gång och som inte är alltför avlägset, med tuberkulos som en folksjukdom, med vidskepelse, fördomar och okunskap. Men också med människor som tog kamp mot allt detta. Tidsspannet går från 1916, då Hillevi kommer till trakten och fram till andra världskrigets utbrott. Men tillbakablickar görs till 1800-talet och även framåtblickande till efter kriget. Man kan också säga att det är en musikalisk berättelse, här finns många gamla visor och Folkteatern i länet gjorde 2002 sånger till Vargskinnet efter Kerstin Ekmans roman.
Den liberale riddaren utan rustning
Johan Persson har varit i farten igen. Uppträtt som en ärans riddare, som försvarat de liberala färgerna mot den bruna sörjan. Och om inte han varit med, så kunde Tidöavtalet ha varit etter värre. Det lät ju skarpt och bra. Men bara dagen därpå fick han eller liberalerna krypa till korset och be om ursäkt inför SD-domstolen. De hade brutit mot Tidöavtalets bestämmelser om att uppträda chevalereskt mot varandra och det kunde bli gultkort eller ännu värre "korrigering" med ett uttryckt hämtat från 30-talet. Så av Johan Perssons riddarbragd blev intet. Man undrar ju bara var den kom ifrån, var det ett sätt att hävda sig inför partikamraterna inför partistämman, där han formellt ska väljas till partiordförande eller menade han det han sa. I så fall är det ytterst märkligt att han och liberalerna valt denna väg. Men man ska aldrig förvånas. Borgerligheten har många gånger visat att man i kristider väljer att gå högerut.
Hedi Fried
Läser att Hedi Fried avlidit i en ålder av 98 år. Hon var en av förintelseöverlevarna, de som det blir allt färre av. De som kan påminna oss om något av det värsta som mänskligheten utsatts för. Jag har inte läst några av hennes böcker, men hon har ju hela tiden funnits där som ett moraliskt samvete. Och hon har varnat oss för vad som kan hända med ett samhälle, hur demokratin kan urholkas och gå om intet. Och hon tog ett löfte av Ulf Kristiansson att han inte skulle inleda något samarbete med SD, något som denne nu låtsas om att han aldrig givit. För honom blev makten viktigare än ett löfte till Hedi Fried.
Händelser vid vatten
Hur ska man bäst beskriva Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten. Är det en thriller? Ett brutalt mord sker, två utlänningar eller turister blir knivskurna till döds i ett tält på själva midsommarafton i byn Svartvattnet och det går 18 år innan sanningen uppdagas och får en spännande upplösning. Kerstin Ekman är väl bevandrad i deckargenren, hon började ju som deckarförfattare. Men boken är lika mycket en relationsroman. Det skaver mellan byborna och nykomlingar ses som utbölingar. Den självständiga och något kantiga Annie Raft som kommer till byn med sin sexåriga dotter Mia, ses som ett hot mot byns konventioner. Hon lägger sig i hur saker och ting ska skötas tycker man och hennes pedagogik i skolan ser man som farlig. Även Skogskollektivet på Stjärnberg ses av byborna som något dubiöst, vad har de egentligen för sig där uppe, lever de i sexuell skörlevnad och knarkar eller vad. Så får fördomar och fantasier fäste, något vi idag kan uppleva långt värre än då Händelser vid vatten skrevs. Läkaren, den tunge och något fyrkantige Birger Torbjönsson, är väl motsatsen, en förnuftets apostel i en splittrad och hatisk omvärld. Han strävar på som en klocka i sin gärning, trots att äktenskapet haltar och sjukdomsbesöken i det vidsträckta distriktet kostar på. En annan utböling är den sextonårige pojken Johan Brandberg i den dysfunktionella familjen Brandberg. Han passar inte in i familjen, tycker han, och tror att patriarken Torsten omöjligt kan vara hans far. Han har en mor som är av samisk släkt och han tror att han själv har en samisk far och att det är därför han behandlas annorlunda än sina bröder. Han blir också mycket riktigt nerkastad i en brunn precis som Bibelns Josef, då bröderna misstänker att han skulle skvallra för polisen om faderns misshandel av getbonden Vidart, också betraktad som utböling, fast han bott 17 år i byn. Men romanen kan också ses ur ett samhällskritiskt perspektiv. Det handlar både om landsbygdens förfall och utflyttning. Men också hur man tvingas acceptera att ta jobb för att få vara kvar. Brandbergarna bildar ett bolag som processar skogen, de far fram som marodörer i den fjällnära skogen, måste jobba skift för att kunna betala räntorna på sina dyra maskiner och skapar enorma kalhyggen, där skogen får svårt att återhämta sig. Kerstin Ekman såg det komma det som idag blivit en stor debattfråga. Romanen är också en stor naturskildring, hon skildrar den genom att besjäla den, myren suckar och låter, ån pjollrar och låter som barn befunnit sig i den. Och skogen kan vara mörk och hotfull, men också med gläntor av ljus. Händelser vid vatten är en rik roman, en roman att sjunka in i. Nu kommer den som TV-serie i janurari 2023 med Rolf Lassgård och Pernilla August i de bärande rollerna. Det är något att se fram emot.
Klimatförnekelse
Klimatet är ingen stor fråga för våra förtroendevalda ledamöter i riksdagen. Då Svt nyheter skickade ut en enkät med frågan om vi befinner oss i en klimatkris, så besvarade endast 108 av 349 ledamöter enkäten. Sämst att svara var SD, där blott 8 av 73 ledamöter bekvämade sig att svara. Av dessa var det sex stycken som förnekade att vi befinner oss i en klimatkris. Det finns inga vetenskapliga belägg för det hävdade Jimmie Åkesson, trots att tecknen för en kris är otaliga. Dock erkände han att det förekommer klimatförändringar, men att det är kris ville han inte gå med på. Vidare påstod han att klimatfrågan blivit en ny religion. Det är inte svårt att förstå varför klimatfrågorna i den nya regeringens budget fått så litet utrymme med den här synen. SD har dikterat villkoren och de andra partierna har svansat efter.
Tyrannens tid
Karl XII har alltsedan sin död varit en omstridd person i svensk historia. Även hans död har varit föremål för en animerad diskussion, var det en svensk kula som ändade hans liv eller en fiendekula. Jag minns själv hur vi i läroverket av en ambitiös vikarierande lärare fick utreda hur det kunde ha gått till vid Fredrikstens fästning. Något klart svar kunde vi inte komma fram till och historikerna har också länge tvistat om vem som var baneman. Numera lutar man dock åt att det var en fiendekula som tog hans liv. Men mycken möda har lagts ner för att lösa problemet. Kanske inte så konstigt, eftersom kriget och Karl XII vid den tidpunkten var mycket ifrågasatt och att han mycket väl kunde ha blivit skjuten av någon av sina egna. Karl XII har också hyllats som en hjältekonung av nationalistiskt färgade historiker och av extremister till höger. Men för Magnus Västerbro, som skrivit Tyrannens tid, är han en tyrann, som hade föga omsorg om sina soldater eller för folket hemmavid och hans krigargärning utarmade landet och åsamkade stort lidande. Fast då kriget startade och han besegrade danskarna och ryssarna vid Narva, så möttes han av entusiasm. Men ju längre kriget pågick och särskilt efter nederlaget vid Poltava, så blev rösterna för en fred allt högljuddare. Kungen lyssnade dock inte på någon, han var ju en kung av Guds nåde. Istället krävde han bara mer och mer, av soldater och av pengar. Under hans bortovaro eller husarrest i Turkiet så försökte rådet försiktigt manövrera för att åstadkomma fred. Man kallade in ständerna både 1710 och 1714 för att diskutera framtiden och en del argumenterade för att avskaffa enväldet. Men i slutändan vågade man inte ta steget fullt ut. Och då Karl XII långt om länge återkom till Sverige, så återgick allt till det gamla och kungen planerade för nya krig. Magnus Västerbro har strävat efter att ge en bild av det vardagliga livet i Sverige, även om det varit svårt på grund av bristen på källor. Dåtidens människor möter oss mest i kortfattade domstolsprotokoll. Dock har han kunnat följa en del människoöden, vilka tecknat ner sina hågkomster. En av dem var Olof Broman från mina egna trakter, en mångsidig man, som verkade som lärare, kyrkoherde, läkare och mycket annat och som skrev mastodontverket Glysisvallur. Västerbros bok har också bäring på vår egen tid på olika sätt, även om det inte varit den huvudsakliga avsikten. Här verkade en auktoritär ledare, vilket vi också möter i vår egen tid. Och kampen mellan demokratiska krafter och diktatoriska sådana verkar tidlös. Pesten, som Västerbro skrivit om i en egen bok, Pestens tid, anspelar ju också på vår egen covid-pandemi. Så här finns beröringspunkter på flera plan. Tyrannens tid är både en fascinerade och spännande läsning. Den ger många aha-upplevelser.
Minnesdag
Igår på alla helgons dag tände jag ett ljus för min mor som gick bort för snart tre år sedan och idag skulle hon ha fyllt 101 år om hon levat. För det är så det är, de döda finns inom en och ska så göra, så länge man själv finns på denna jord.
Billströms kryperi
Den nye utrikesministern Tobias Billström menar i Ekots lördagsintervju att de kurdiska organisationerna YPG och PYD har kopplingar till den terrorstämplade kurdorganisationen PKK och därför bör behandlas därefter. Därmed är han av samma åsikt som Turkiet, viker ner sig för dess krav. YPG och PYD stod i främsta ledet i kriget mot IS i Syrien och Irak tillsammans med USA och Nato. Just därför känns det som en paradox att Sverige nu vill bli Nato-medlem, samtidigt som YPG och PYD kämpade tillsammans med Nato. Organisationerna har dessutom tagit ett stort ansvar i att fängsla och bevaka IS-fångar, vilket de fått föga hjälp med. I samma intervju hävdade Billström att för hans del är Nato-frågan överordnat allt annat, tydligen även demokrati.
