Krönika i sten
Jag har haft boken i min bokhylla i flera år. Tagit fram och tittat på den ibland, men stoppat tillbaka den. Det är ett utgallrat exemplar från biblioteket i stan, något nött och tummat.. Krönika i sten heter den av den albanske författaren Ismail Kadaré. Men nu gjorde jag slag i saken tog fram och läste den. Och jag ångrar mig inte, det är en fantatiskt fängslande bok. En sorglustig skröna om en tusenårig stad, Gjirokastra, som plågats av farsoter och krig genom århundradena. Och staden står också i centrum för Kadarés berättelse, genom att han ger den mänskliga attribut. Den våndas över skeendet, svettas, har feber och frossa och stolt och högdragen föraktar den trupperna som drar fram genom staden som gräshoppor. I centrum står också Kadarés alter ego, pojken utan namn, som storögt och förvånat iakttar allt som händer. Han lever mycket i fantasiernas värld, då han får låna en bok av ynglingen Javer, Shakespeares Mac Beth, så förvandlar han sin omgivning till ett skotskt landskap och människorna till aktörer i ett Shakespeareskt drama. Hans bäste vän är Illyr och de hittar på en rad upptåg och söker upp spännande platser och händelser. Familjens överhuvud är den saktmodige farmodern Selfidje, som ser på världen med överseende och som pojken håller mycket av. Familjen får ofta besök av nyhetsförmedlaren Dejdjo, som likt en olyckskorp sprider oroande nyheter omkring sig som hon snappat upp i staden. Hon åtföljs ofta av mor Pino, vars stående fras är:- Detta är slutet. Här finns också andra människor som framställs på ett roat och inkännande vis. Fängelsekunden Lukan, skuggornas vän, som upprörs å det gruvligaste, då ingenting fungerar i staden, ja inte ens fängelset kan man lita på. Här finns också läraren Qani Kekazi, som stjäl katter i staden för att kunna dissekera dem framför eleverna i skolan. Så går ryktet i alla fall och för de gamla är det ett uttryck för vad lärdom kan leda till. Omgivningen chockas också över att pojken Isa skaffat glasögon. En del ser det som djävulens bländverk. Det är en stad som också lider av fördomar och vidskepelse, något Kadaré skaffar must ur. Sedan sveper en våg av trolldom över staden, kulor av hår, naglar och aska sprids på olika platser och invånarna tolkar det som att kriget är nära förestående. Och mycket riktigt så kommer order om mörkläggning, ett flygfält anläggs där korna förr betat, en strålkastare kommer på plats och ett luftvärnsbatteri. Och så anländer en massa flygplan, något som pojken blir förtjust över. Han skaffar sig favoriter bland planen, särskilt ett stort bombplan blir han förtjust över, utan att inse vilken dödlig last den bär på. Här kommer jag på ett eget liknande minne. I samband med att riks-65 anlades, det som nu är E22, så gjorde man en väganslutning till sågverkssamhället: Man fyllde ut en backe med grus och stenar och en rad lastbilar var involverade. Vi pojkar låg i en skogsbacke och iakttog det som skedde och satsade på olika bilar. Jag höll på en röd Scania, som också visade sig leverera mest turer, något jag kände mig märkvärdig för. Även pojken kan känna stolthet och glädje över planen, men föräldrarna ser honom som en dumsnut, som inget begriper. Ockupationstrupperna kommer sen att avlösa varandra, italienare, greker och tyskar. Befolkningen får uthärda bombningar, avrättningar, evakuering och mycket annat, men återvänder trots det till en stad mer eller mindre i ruiner. Det går inte att undvika att man här tänker på folket i Ukraina och dess lidande. Det gör Ismail Kadarés bok aktuell även för vår tid.
Kommentarer
Trackback
