krille tvärvigg

Onsdag kväll 30 jan. är jag på föreläsning hos Föreningen Norden. Föreläsare Vibeke Olsson, den legendariske journalisten Jolos dotter. Välfyllt i lokalen, mest äldre förstås. Vibeke Olsson berättar om sin romanfigur Bricken från Svartvik. Eller kanske inte så mycket om henne, som om den tid hon levde i. Romansvitens första del, Sågverksungen, börjar Sundsvallstrejkens år 1879. En strejk som kom att omdana Sverige. Som gjorde arbetarklassen synlig för första gången och som var upptakten till det demokratiska genombrottet och allmän rösträtt. Vibeke berättar också mycket om väckelserörelsen, den första folkrörelsen i vårt land och som hade stort inflytande vid strejken. Dess demokratiska arbetsmetoder kom att betyda mycket för utvecklingen. Tillsammans med nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen kom dessa folkrörelser att sätta agendan för hur samhället skulle förvandlas. De har betytt oerhört mycket för de framsteg som kom att göras i vårt land och som hållit oss utanför krig och annat elände. Vibeke Olsson talade sig varm för dessa folkrörelser och menade att vårt land här har en skatt som vi borde vara rädda om, och som borde få större uppmärksamhet och som vi borde inse värdet av.

Idag är det 80 år sedan Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland. Den 30 januari utsågs Hitler till rikskansler och sedan dröjde det inte länge förrän han raserade demokratin. Bara en knapp månad efter tillträdet 27 febr. inträffade riksdagshusbranden i Berlin, som blev en förevändning för att häkta alla kommunistiska och många socialdemokratiska riksdagsmän. Dagen därpå antogs förordningen "till skydd för folk och stat" som bland annat tillät ingrepp i pressfriheten, mötesfriheten, brev- telegraf- och telefonsekretessen, husundersökningar och konfiskationer m.m. Den 24 mars antogs fullmaktslagar som gjorde riksdagen överflödig och de första koncentrationslägren anläggs. Den 1 april deklareras allmän bojkott mot judiska affärsmän, läkare och advokater och den 7 april avskedas alla icke-ariska statstjänstemän. Den 2 maj upplöses fackföreningarna och den 10 maj anordnas bokbål i universitetsstäderna. Den 14 juli är Nazistpartiet det enda tillåtna partiet. Den 22 sept. likriktas kulturen genom rikskulturkammarlagen. Den 4 oktober blir journalisterna statstjänstemän. och den 14 oktober lämnar Tyskland Nationernas förbund. Den 12 november sker val och det enda partiet, nazistpartiet, får 92,1 procent av rösterna. På mindre än ett år har Hitler och nazisterna alltså eroderat det demokratiska systemet. Det som sedan följde vet vi blev än värre. I Tyskland får årsdagen av denna mörka händelse som var upptakten till de fruktansvärda konsekvenser som sedan skedde stor uppmärksamhet. En minnesstund genomförs i förbundsdagen, Angela Merkel inviger en utställning på museet Topographie des Terrors och ett särskilt temaår ska genomföras med seminarier och minnesstunder. Tyskland måste visa att man tar ansvar för sin historia och att inget göms eller förträngs, säger Merkel. Hur är det i Sverige, tar vi upp och granskar vår nazistiska byk...

Konstens uppgift är bland annat att utmana och provocera. Men ibland undrar man om man inte gått för långt. Som nu då en konstnär samlat aska från de döda i koncentrationslägret Majdanek och sedan gjort en akvarell av den utspädda askan. För konstnären är tavlan en intellektuell lek, ja, en lek med de döda kunde man tillägga. Med tavlan säger han sig vilja nå de döda eller snarare deras energier. Har en del av nutidens konstnärer förlorat alla proportioner och omdöme eller är de i avsaknad av någon sorts moral?  Kan man tillåta sig vad som helst bara för att få publicitet och profilera sig? Då Wilks gör Muhammed som en rondellhund måste han ha varit fullt medveten om vilka reaktioner det skulle ge, ändå gör han det. En annan konstnär fingerar ett självmord och en tredje ställer ut likdelar. Finns det inga gränser? Och är allt tillåtet bara för att man kallar sig konstnär? Frågan är om det ens är konst och inte bara provokationer i eget syfte.

Riksbankschef Stefan Ingves som oroat sig för skuldsättningen hos hushållen och talat sig varm för att svenska folket borde amortera mera har i ett drag lånat upp 100 miljarder som stötdämpare till landets storbanker. Statens lånebehov stiger därmed från 56 till 156 miljarder. Det betyder att vi medborgare återigen sponsrat bankerna med 10000 kr vardera. Inte illa pinkat av en trähäst, hr Ingves. Sveriges folkvalda är inte tillfrågade och verkar inte över hövan intresserade eller för att låna Andreas Cervenkas dråpliga formulering: "de har lika mycket med beslutet att göra som ett intet ont anande dagisbarn i Bamsemockasiner". Det är tydligt att vi här liksom lite varstans i samhället har ett beslut fattat av en klick utom demokratisk kontroll. Demokrati börjar bli en bristvara!

Konsum var en gång i tiden en folkrörelse som engagerade människor. Jag minns själv från min barndom i sågverkssamhället hur årsmötena på Folkets Hus var välbesökta, lite av en fest. Det var förhandlingar, boklotteri, fika och underhållning, ofta i form av musik. Men det dröjde inte många år förrän årsmötena flyttade till staden 35 km bort och därmed försvann engagemanget på gräsrotsnivå. Konsum gick från folkrörelse till Direktörskonsum. Min far som arbetade mer än 40 år i Konsum, de tjugo sista åren som föreståndare försvarade alltid Konsum och han kunde omöjligt tänka sig att handla i någon annan butik. Trots sina många år och sitt slit glömdes han ändå bort vid sin död. Då han begravdes fanns ingen representant, ja, inte ens en krans eller blommor från företagsledningen. När jag nu hör om Konsum, eller Coop som det nu i internationalismens tid kallas, och dess frikostiga utdelande av bonusar till chefer, trots förluster i verksamheten, så hade det varit intressant att få höra hans åsikt. Visst är det märkligt med dessa folkrörelseägda företag att de måste trampa i det privata näringslivets fotspår och upprepa samma dumheter som de. 

Farmor och farfar levde tätt knutna till varandra. I ett livslångt äktenskap som varade i mer än 60 år. De bodde också i samma bostad i stort sett hela sitt liv. I ett rum och kök i en av sågverkssamhällets röda arbetarkaserner. Det var först mot slutet av sitt liv som de kunde flytta in i en modernare bostad i en radhuslänga. I arbetarkasernens etta med vedspis och dass på gården födde och fostrade de sina sju barn varav min far var den näst yngste i skaran. Lika tätt knutna som de var i livet ser jag nu att de också är i almanackan, den 21 jan Agnes, den 22 Viktor. Agnes föräldrar kom från Arvika-trakten i Värmland, men jag vet inte om Agnes föddes i sågverkssamhället. Viktor kom från det närbelägna vidsträckta skogshavet, från ett torp som hette Nästet. Viktor hade i unga år tagit värvning och bland annat tjänstgjort vid Karlberg i Stockholm. Det hade präglat honom. Han gick rak som en fura och hans yttre var propert och välskött. Skorna blänkte välputsade och på sina verktyg hade han järnkoll. I vedboden var veden staplad som en slät vägg. Han var musikalisk och spelade munspel och dragspel. Då han fått en tår på tand plockade han gärna fram munspelet. Han var också en benhård kommunist, allt Sovjet gjorde var bra. Om man tog sig för att kritisera något avfärdade han det som borgarpropaganda. Ändå var han en vänsäll man, som några dagar före jul dök upp som en oannonserad jultomte och gav mamma blommor, medan jag och min bror fick var sin sedel. Mamma bjöd på kaffe och efter en stunds småpratande plockade pappa fram whiskyflaskan. Agnes var som alla hustrur i sågverkssamhället fjättrad vid spis och hushåll. Hennes dagar bestämdes av sågverksvisslans bölande till frukost vid niotiden, kaffe vid ett-tiden och middag vid halvfemtiden. Däremellan utfylldes vardagen av disk, städning, hushållsinköp och handarbete och då och då kafferep. Hon var också engagerad i Kvinnogillet och var nog en av de drivande där. Hon kunde säga ifrån och hade skinn på näsan. Hon kunde framstå som ganska hård och min mor hade ibland svårt att fördra henne. Sedan yngre år hade hon något fel i ena höften om det var ärftligt eller berodde på någon sjukdom vet jag inte. Hennes syster hade ett liknande fel, fast var värre däran. Då hon gick haltade hon betänkligt och för mitt inre kan jag nu se henne på väg nerför sågverksbacken för att göra sina inköp i Konsum-butiken. De sista åren av sina liv fick farmor och farfar det lite bekvämare. Men så dog farfar knall och fall och farmor blev ensam. Dödsfallet var chockartat och påverkade nog farmor för efter en tid blev hon också dålig, kanske drabbades hon av en stroke. Hon klarade sig inte längre själv och hamnade på sjukhemmet i kyrkbyn. Här kom hon sängbunden att tillbringa resten av sitt liv, de sista åren utan att man fick kontakt med henne.

Vintern är obarmhärtig. Så och dess kontraster! För några dagar sedan ymnigt snöfall, nu sträng kyla som gör att mina anletsdrag snabbt förvandlas till en stel tomtemask på promenaden. Efter en stund värker också tummarna som om de stoppats i saltlake. Jag vänder om efter bara en kilometer och söker mig snabbt inomhus. Från fönstret i arbetsrummet ser jag fåglarna som frekventerar fågelbordet. Det rör med jordnötter som jag placerade ut på morgonen är snart förbrukat och än är det en bit kvar av dagen. Vi går trots allt mot ljusare tider, varje dag läggs en liten strimma ljus till vardagen. Det gäller att härda ut, det är nordbons villkor denna årstid.

Vintern är obarmhärtig. Så och dess kontraster! För några dagar sedan ymnigt snöfall, nu sträng kyla som gör att mina anletsdrag snabbt förvandlas till en stel tomtemask på promenaden. Efter en stund värker också tummarna som om de stoppats i saltlake. Jag vänder om efter bara en kilometer och söker mig snabbt inomhus. Från fönstret i arbetsrummet ser jag fåglarna som frekventerar fågelbordet. Det rör med jordnötter som jag placerade ut på morgonen är snart förbrukat och än är det en bit kvar av dagen. Vi går trots allt mot ljusare tider, varje dag läggs en liten strimma ljus till vardagen. Det gäller att härda ut, det är nordbons villkor denna årstid.

Kulturchefen i kommunen som avgått som verksamhetschef och nu ska bli kulturutvecklare (man kan undra vad som är skillnaden, ska inte en kulturchef syssla med kulturutveckling, månne?) har fått fått ta över en tjänst som varit vakant. Nu ska han skriva en kulturplan, den som hittills funnits har bara varit en viljeinriktning. Vad ska den nya bli? En handlingsplan, eller? En ny kulturbank kanske? Det märkliga är ju att, som en insändare i dagens tidning så riktigt påpekar, att det inte funnits någon sådan tidigare, åligger det inte en kulturchef att åstadkomma en sådan. En annan insändare, som också genomskådat hyckleriet, undrar om inte tjänsten om den varit vakant borde annonserats ut. Inte alls i kommunen med stort hjärta, här bekymrar vi oss om varandra, åtminstone i kommunhuset.

Alla europeiska länder -utom Sverige!- har skrivit under ett upprop, där de kräver att krigsförbrytare i Syrien ska ställas inför rätta. Utrikesministern förklarar att man (dvs. moderaterna, ty de andra allianspartierna är kritiska till Sveriges, läs moderaternas hållning) prioriterar fredsansträngningar genom säkerhetsrådet istället. Märkligt att Sverige som enda land bryter enigheten och att man inte sätter de mänskliga rättigheterna högre, något som man annars varit så noga med att poängtera i olika sammanhang. Och vad är det som gör att man inte kan göra två saker samtidigt, dvs. skriva under uppropet samtidigt som man arbetar för fred. Carl Bildt blir man aldrig klok på...

I Hudiksvall har kulturchefen bestämt sig för att hoppa av. Detta efter att han introducerat den nya kulturskolan för mindre än ett halvår sedan. Och då skolan skulle starta reste han på affärsresa till Japan för sitt eget företag. Som dessutom sålt instrument till kommunen för över en miljon. Tala om att sitta på två stolar. Nu meddelar han att han ska bli kulturutvecklare och kulturell entreprenör. Men är det inte det han varit hela tiden. När han tillträdde som kulturchef var ett av hans första projekt att införa en kulturbank, men utan pengar. Ni kan själva räkna ut hur det gick. Som kulturchef har han varit praktiskt taget osynlig utåt och vad han gjort inåt vete gudarna. Nu är han inte den ende tjänsteman som sitter på två stolar. Ledaren för Glada Hudikteatern är en annan, vilken med kommunen som arbetsgivare har kunnat starta ett eget företag och sedan resa omkring i landet och ta bra betalt för sina föreläsningar vars pengar gått in i det egna företaget. Ibland har kommunen också fått stå för hans resor. Nu talas om att han har ett kontor i Stockholm också. Den tredje tjänstemannen som befinner sig i mellanrummet mellan kommun och eget företag är ledaren för Fokus Glada Hudik, som började som konsult, men som nu är anställd av kommunen. Även i det här fallet är rågången mellan kommun och eget företag oklar. Vad är kommunalt arbete och vad är arbete för det egna företaget. I en stort uppslagen artikel i Hudiksvalls Tidning tar två reportrar upp dessa frågor och intervjuar även kommunchefen och förvaltningschefen. Och ingen av dem ser några problem med denna konstruktion. Att de som har det högsta ansvaret inte ser något problem i detta är ju verkligt problematiskt kan man tycka. Det moderata kommunalrådet däremot tycker inte att det är så lyckat, men säger inte att han tänker göra något åt det. Det verkar därför som om det är tjänstemännen som regerar i Hudiksvall och inte politikerna.

Jag lyckades verkligen klara inträdesproven till läroverket men det var inte mer än nätt och jämnt. Jag hade fått veta att ett underkänt prov kunde godtas, men knappast flera. Det började illa, provet i matematik blev underkänt. Sedan gick det bättre, men det sista ämnet jag förhördes i var geografi och det hade jag inte läst så mycket. Förhöret gick dåligt och den äldre kvinnan som ledde det såg missnöjd ut. Men då det var över gav hon mig ändå godkänt med tvekan. Nu var jag läroverkselev på riktigt och kunde när höstterminen tog sin början sälla mig till den lilla exklusiva och privilegierade skara som varje dag tog bussen från sågverkssamhället till läroverket i stan. Arbetarna som såg oss glodde avundsjukt på oss och såg oss nog som förrädare. Men mamma var glad att jag på nytt flyttat hem och att hon kunde kontrollera att jag åt och klädde mig ordentligt. Vad pappa tyckte var däremot mera oklart och han gav heller inte uttryck för det. När jag nu ser på TV om året 1963 kan jag konstatera att jag måste ha levt i en bubbla, helt uppslukad av det jag höll på med. Visst noterade jag kanske den kvinnliga astronauten Valentina Teresjkovas rymdfärd runt jorden eller avslöjandet av spionen Wennerström, stora historiska händelser. Men jag var så upptagen av min egen färd att dessa händelser inte berörde mig. Att Beatlarna slog igenom gjorde heller inget större intryck och Martin Luther Kings historiska fredstal lyssnade jag nog till, men hans dröm var inte min. Däremot vet jag att Kennedy-mordet berörde mig starkt. Och än idag får jag ont i magen då jag ser bilen med Kennedy och Jaqueline svänga in på Elm-street mot lönnmördarens dödande kulor. Det gick bra för mig i skolan. Genom studierna på Hermods hade jag skaffat mig en benhård disciplin, en god studieteknik och grundliga baskunskaper som jag nu hade stor nytta av. Då jag på våren 1964 tog realexamen gjorde jag det med verkligt bra betyg.

Efter att ha pluggat på Hermods i 83 veckor och gått igenom 193 kursbrev, vilket gör mer än två brev per vecka var mina krafter nästan förbrukade. Heltidsarbetet och heltidsstudierna hade tagit ut sin rätt och kursbreven låg nu som stenar på skrivbordet. Till saken hör att jag flyttat till ett nytt inackorderingsrum sedan min hyresvärdinna på Höckersbogatan, som var sjuklig, meddelat att hon inte längre orkade med någon hyresgäst. Hon hade dock vänligheten att hjälpa mig med ett nytt inackorderingsrum hos en familj hon kände i andra änden av staden i närheten av idrottsplatsen Bökensved. Hit flyttade jag med mina få pinaler, mest kursbrev och böcker. Mannen i familjen led av någon lungsjukdom, kanske var det stendammslunga, och varje morgon väcktes jag vid fyratiden av hans envetna hosta. Det lät som om en hund skällde och det var omöjligt att somna om. Även på kvällarna fick han ideligen hostattacker så studierna blev lidande, jag hade svårt att koncentrera mig. Jag insåg att något måste göras. Det gick inte att fortsätta på det här sättet längre. Tanken slog mig att jag kanske kunde försöka prova till läroverket, jag hade ju läst en bra bit till realexamen. Sagt och gjort. En dag, det var strax före midsommar tror jag, skolterminen var i varje fall över, tog jag mod till mig och cyklade ner till läroverket. Sommaren stod i sitt högsta flor, kastanjerna på läroverksgården blommade och liknade stora vita fjärilar. Jag tvekade ett slag inför den imponerande gråa läroverksbyggnaden, där texten Högre Allmänna Läroverket lyste i guldskrift högt uppe på fasaden. Jag gick i alla fall in genom porten med klappande hjärta och uppför trapporna och genom korridoren mot rektorsexpeditionen. Porträtt av skolans lärare och rektorer på väggarna följde bistert mina steg. Jag höll på att vända om, men tvingade mig fram till dörren till expeditionen. Jag knackade försiktigt på dörren och steg in. En sekreterare satt vid ett skrivbord och skrev på maskin. Hon kikade på mig genom glasögonen och undrade vad jag ville. Jag framförde mitt ärende något osammanhängande, men hon tycktes ha förstått för hon försvann in i ett rum, varifrån en påtaglig cigarrdoft trängde ut. Efter en stund, som kändes väldigt lång, kom hon tillbaka och sa att jag kunde stiga in. På något darriga ben klev jag in till rektorn som var en kort, något korpulent man med blank hjässa. Bilden av en välsvarvad cigarr kom för mig och det var också en cigarr han höll i högerhanden och från den steg en blå rökslinga mot taket. Jag framförde mitt ärende och märkte att han lyssnade och inte avfärdade mig, vilket ökade mitt mod. Han började också fråga ut mig om vad jag läst och hur långt jag kommit i studierna. Efter ett tag sa han att han var beredd att ge mig chansen att pröva in till läroverket. Men deklarerade samtidigt att det kanske inte skulle bli lätt. Sedan ropade han på sekreteraren och bad henne ta fram den litteratur som behövdes. I början av augusti skulle jag komma tillbaka och genomföra mitt prov. Jag jublade inom mig då jag cyklade därifrån, viss om att klara inträdesproven.

De tåg som köpts in till Norrland visar sig inte hålla måttet, de tål inte snö och is. Vilken överraskning! Vem är det som gjort den beställningen undrar man. Nu har man valt tyska tåg av billigaste märke, varför inte ryska tåg, som trafikerar Sibirien? Lustigt nog kallar man företaget för norr-tåg, den som hittat på det namnet måste vara humoristiskt lagd. VD:n framträder i TV och säger att hon lider med passagerarna, som omboka sig med buss och allt besvär. VD:n ser dock inte lidande ut, utan skrattar istället. Om hon är ansvarig för beställningen så sätt henne på första bästa tåg, jag menar buss, söderut.

Ikväll börjar tv-serien Året var 1963 med Kennedy-mordet och den första kvinnliga astronauten. Hur såg mitt eget 1963 ut. Jag har rannsakat minnet och även tagit hjälp av en fickalmanacka för att se hur det gestaltade sig. Sedan två år tillbaka bodde jag i ett inackorderingsrum på Höckersbogatan i Västervik. Mitt värdpar var en äldre bräcklig kvinna som led av diabetes och hennes omfångsrika bror som körde droska. Ett stillsamt par som visade stor omsorg om varandra. De bodde på nedre botten, medan deras yngre bror med fru och pojke bodde på övervåningen. Huset låg vid en liten park inte långt från Slip och Folkets Park, dit jag gärna förlade mina sporadiska kvällspromenader. Jag arbetade på KF:s lagercentral i hamnen och cyklade varje morgon vid halvsju-tiden via Holländska Kvarn förbi sjukhuset och järnvägen ner till min arbetsplats, vilket tog mig cirka 10 minuter. Den första tiden hade jag fått hjälpa till att lossa järnvägsvagnar fullpackade med balar av toa- och hushållspapper. Det var ett riktigt slitgöra och blev inte bättre av att jag hetsades av en sur truckförare som aldrig hade ett vänligt ord till övers. Mannen var en riktig enstöring som alltid satt för sig själv i matrummet. Ett tag hade jag tankar på att lämna hela skiten och flytta hem till sågverkssamhället igen. Men då jag tänkte på hur det var där, så förstod jag att det var som att hoppa ur askan i elden. Efter två veckor fick jag också komma in på lagret och hjälpa till. En kille som skött om tobaksleveranserna till butikerna skulle göra lumpen och jag fick ersätta honom. Nu stod jag mitt bland cigaretterlimpor, cigarrlådor och tobak som en levande reklampelare för tobaksbruket. Jag som knappt rökte själv bidrog nu till att sprida nikotinet till kommunen och kanske bidrog jag också till att någon fick cancer. Då grabben kom tillbaka från lumpen fick jag en tid arbeta på grönsaksavdelningen vilket kändes mycket bättre. Kvällarna och fritiden var vikta åt studier. För drygt ett år tidigare hade jag påbörjat en realskolekurs vid Hermods. Eftersom jag inte fått börja på realskolan ville jag nu visa föräldrar, lärare och folk i samhället hemmavid att jag också kunde komma någonstans. En blick i min fickalmanacka från 1963 gör mig nästan bestört. Hur jag höll på! Det var ett fruktansvärt program jag förelagt mig. Varje dag är fulltecknad. Nyårsdagen 1963 pluggade jag i 6 timmar, avverkade bland annat ett prov på 4 timmar. En vardagskväll kunde pluggandet börja 17.30, sedan jag ätit några mackor och avslutas vid 23-tiden. Vissa morgnar har jag stigit upp vid fem-tiden för att plugga. Vecka 3 har jag noterat att jag läst i 42 timmar den veckan och att 144 brev är avklarade och att jag studerat i 59 veckor. Så där håller det på! Nästan ingen vecka under 40 timmars studier. Det är ju heltidsstudier, trots att jag hade ett heltidsjobb. Den 6 mars har jag antecknat att mormor är sjuk. Hon hade fått en stroke och tre veckor senare dör hon. Men mina studier tycks inte ha påverkats. Veckan hon dör har jag pluggat i 32 timmar och jag har inte besökt henne på sjukhuset, trots att jag cyklade förbi där varje dag och min mor uppmanat mig att besöka henne. Till och med dagen för hennes begravning har jag pluggat i 3,5 timmar. Var jag helt utan känslor eller hade jag lagt locket på för att det hela var alltför smärtsamt.

Dagen före nyårsafton tar jag en promenad utmed Gamlebyviken. Det har snöat under natten, men det milda vädret har förvandlat snön till slask. Viken är inte isbelagd och dess vattenyta lika grå som himlen. På andra sidan viken växer stadsdelen som i folkmun fått namnet solsidan kraftigt. Miljonvillorna blir fler och fler. Jag passerar firman som tillverkar gravstenar och möter ett par hundägare på promenad. Jag kikar efter sjöfågel, men ser endast några snattrande änder. Jag går förbi Breviksbutiken som tvingats slå igen och nu är lokalerna till uthyrning. Om det knep kunde min mor här handla lite bröd och mjölk, men nu tvingas hon bege sig till det mer avlägsna Coop. På avstånd avtecknar sig Kulbacken, där stadens museum och Unos imposanta torn finns. Nedanför Kulbacken ligger Stickan-området, där Tändsticksfabriken låg, men där nu ett mondänt bostadsområde breder ut sig. Härifrån utgick en gång i tiden den så kallade Västerviksrevolutionen som bland annat Ola Larsmo skrivit om i sin mycket fängslande roman Himmel och jord må brinna. I mitten ligger Slottsholmen som ett lås för staden och här finns också slottsruinen, där sommarens visfestival äger rum. Slottet byggdes 1360 av Albrecht af Mecklenburg och stormades flera gånger av danskarna. Tillsammans med resten av staden brändes det ner till grunden 1677. En annan byggnad som fångar ens intresse är det gamla badhuset byggt i jugendstil, som fungerat som Turistbyrå i flera år, fast inte längre tror jag. Till höger därom skymtar Strandvägen och det så kallade Häggbladska huset, ett imponerande stenhus från 1911. Här bodde min svensklärare på gymnasiet, som alltid gav mig höga betyg på mina uppsatser. Men han var också periodare och en gång kom han dyngrak till skolan, kunde knappt ta sig upp i katedern, men genomförde i alla fall lektionen på något sätt. Han drunknade sedan några år senare under en fisketur. Förmodligen var han påverkad då också. Höjd över stadsbebyggelsen är de två kyrktornen, vittnande om den betydelse de en gång haft. Åtminstone den äldsta kyrkan, den vitmenade St Gertruds kyrka, som precis som kyrkan i Hudiksvall, undkom branden 1677. Kyrkan är från 1433, alltså lika gammal som staden. De äldsta delarna i kyrkan är koret, långhuset och dopfunten. St Petris kyrka är av betydligt senare datum, nämligen från 1903-05, men uppförd i medeltidsstil och med en varm tegelröd färg. Efter att ha passerat Westerviks kanotklubbs bruna byggnad vänder jag tillbaka till utgångspunkten för min promenad, Tillbergsgatan.

Några dagar före nyår reser jag till min mor i Västervik. Lämnar staden i gryningen med buss. Strax före Söderhamn stiger solen över horisonten och sprider sitt ljus över den vita snön. I Söderhamn fylls bussen till sista plats. Jag försöker sysselsätta mig med korsord och att sova en stund, men det går inget vidare. Vid lunchtid anländer vi till City-terminalen. Jag går till kaféet för en kopp kaffe och en macka. Sitter så länge jag kan, eftersom väntetiden är nästan två timmar tills bussen mot Västervik avgår. Jag botaniserar en stund i pocketshopen och köpter Mo Yans Det röda fältet och Kristian Lundbergs Yarden, som han fick Ivar Lo-priset för 2010. Strax efter 14 rullar bussen iväg mot Västervik.  I Nyköping tittar jag lite extra på Teatern för det är samma byggherre som för Teatern i Hudiksvall, Westermark. Men Nyköpings Teater är mera påkostad och ej byggd i trä som i Hudik. Skymningen faller och då vi når Norrköping är det mörkt. Affischer av en ung Strindberg kantar infarten och upplyser om en utställning i stan i samband med 100-årsjubiléet. Strindberg har till och med hamnat utanför Mac Donalds, undrar vad han skulle tyckt om det? Illuminerade granar som av silver väcker också uppmärksamhet. Ser ut som om en svärm av silverliknande fjärilar slagit sig ner. Efter ett kortare upphåll går färden vidare. Flaskhalsen Söderköping, där jag många gånger fastnat, visar sig denna gång från sin bästa sida och släpper snart igenom oss. Från Söderköping följer en vit fullmåne vår färd som en lots. Jag börjar känna mig trött och noterar likgiltigt skyltarna på alla de orter som slutar på -rum: Gusum, Falerum, Ringarum, Tryserum, Överum osv. Överum känner jag lite extra för, eftersom jag uppvaktade en flicka här i de sena tonåren. Väl framme i Västervik tar jag en taxi och är snart framme hos min mor.