krille tvärvigg

Några dagar före nyår reser jag till min mor i Västervik. Lämnar staden i gryningen med buss. Strax före Söderhamn stiger solen över horisonten och sprider sitt ljus över den vita snön. I Söderhamn fylls bussen till sista plats. Jag försöker sysselsätta mig med korsord och att sova en stund, men det går inget vidare. Vid lunchtid anländer vi till City-terminalen. Jag går till kaféet för en kopp kaffe och en macka. Sitter så länge jag kan, eftersom väntetiden är nästan två timmar tills bussen mot Västervik avgår. Jag botaniserar en stund i pocketshopen och köpter Mo Yans Det röda fältet och Kristian Lundbergs Yarden, som han fick Ivar Lo-priset för 2010. Strax efter 14 rullar bussen iväg mot Västervik.  I Nyköping tittar jag lite extra på Teatern för det är samma byggherre som för Teatern i Hudiksvall, Westermark. Men Nyköpings Teater är mera påkostad och ej byggd i trä som i Hudik. Skymningen faller och då vi når Norrköping är det mörkt. Affischer av en ung Strindberg kantar infarten och upplyser om en utställning i stan i samband med 100-årsjubiléet. Strindberg har till och med hamnat utanför Mac Donalds, undrar vad han skulle tyckt om det? Illuminerade granar som av silver väcker också uppmärksamhet. Ser ut som om en svärm av silverliknande fjärilar slagit sig ner. Efter ett kortare upphåll går färden vidare. Flaskhalsen Söderköping, där jag många gånger fastnat, visar sig denna gång från sin bästa sida och släpper snart igenom oss. Från Söderköping följer en vit fullmåne vår färd som en lots. Jag börjar känna mig trött och noterar likgiltigt skyltarna på alla de orter som slutar på -rum: Gusum, Falerum, Ringarum, Tryserum, Överum osv. Överum känner jag lite extra för, eftersom jag uppvaktade en flicka här i de sena tonåren. Väl framme i Västervik tar jag en taxi och är snart framme hos min mor.