krille tvärvigg

Just nu lever jag ett mycket enformigt liv. Dagarna liknar varandra till förväxling. Jag läser och jag går en promenad, hämtar posten. Trädgården ligger ännu i träda och vårvärmen dröjer. Även flyttfåglarna tycks ta det piano. Jag har sett några sångsvanar stryka förbi och en mindre tranflock och jag har hört tofsvipornas klagande läten från täkten. Idag mötte jag grannen vid brevlådan, vi gnölade bägge över situationen. Hur länge kommer det att ta innan allt återgår till någon sorts normalitet. Vi var överens om att det gällde att härda ut. Men inte ens vädret inbjuder till någon optimism. Det är kallt och otrivsamt. Jag är god man till en 90-årig kvinna, som nyss flyttat in på ett äldreboende. Hon gråter när vi pratar med henne i telefon. Hon vill ha besök, känner sig övergiven. I söndags lyckades vi få till en dispens. En personal tog ut henne och vi kunde bjuda henne på kaffe och bulle. Hon var oerhört tacksam och grät flera gånger. Det gör en ont att se hur detta virus drabbat oss och samhället.

Den 28 mars 1940 skriver Chaim A. Kaplan och jag citerar: "Erövrarna har satt igång en ny politisk verksamhet. Gäng av unga bråkstakar, polska ungdomar (man påträffar inte en enda vuxen människa bland dem) beväpnade med klubbor, käppar och allehanda farliga vapen anordnar pogromer mot judarna. De bryter sig in i butikerna och stoppar deras varor i sina egna fickor. Överallt där det inte finns något synligt byte krossar de skyltfönstren. Judarna de möter på sin väg pryglas och såras. Den judiska stadsdelen har utlämnats till bovar och mördare, vilka har organiserats i detta syfte av någon osynlig hand" ....."Dessa Hams söner - precis som de för ett år sedan i sin patriotiska yra skrek: Länge leve Polen! Länge leve Smigly-Rydz! skriker de nu i sin erövrade huvudstad, i närvaro av erövrarna som har förstört deras land Länge lever Hitler! Död åt Smigly-Rydz! Vi vill ha ett polen utan judar!" Är det möjligt frågar sig Chaim A. Kaplan och svarar : "Ja, jag svär att det är så. Den avskyvärda ungdomen går på sitt fosterlands ruiner och organiserar demonstrationer till Führerns ära."

Vad ska visa sig mest framgångsrikt i kampen mot coronasmittan? Toapapper har visat sig bli en hårdvaluta i krisens spår i många länder. Det är som om ett rejält lager med toapapper skulle vara en sorts försäkring mot sjukdomen. I USA är det istället en jakt på vapen och ammunition som ska garantera säkerheten. De andra blir ett hot, man kan inte lita på sin medmänniska. I Sverige har vi istället hyllat tilliten, på tron att människor lyssnar till och tar åt sig det som myndigheter föreskriver. Sveriges hållning väcker nu uppmärksamhet i många andra länder och kallas "det svenska experimentet". Men är Sverige samma land som förr, då jämlikhet och solidaritet var ledord i samhället? Det blir framtiden som får visa vilken väg som är den rätta. Visst kan man hoppas att tilliten och förtroendet för varandra ska visa sig starkast. För i det här läget är det inte bara kampen mot smittan som står på spel, utan även den samhällsmodell som ska komma ut efter att krisen är över. Är det den mer auktoritära hållningen som visat sig vara den bästa eller är det den som satt sin tillit till människans solidaritet.

Kaplans dagbok 27 mars 1940: "Här börjar ett nytt kapitel av svårigheter och orättvisor. Verksamma regler för bekämpande av epidemier har fastställts. Som i alla olyckor drabbas judarna dubbelt. Ve de hyresgäster i någon fastighet, där ett fall av smittosam sjukdom har inträffat! Också sedan den sjuka personen har förts bort blir fastigheten tillbommad i två veckor. Vid slutet av karantärsperioden genomför de en desinfektion av alla lägenheter... Efter desinfektionen av lägenheterna föres invånarna mot sin vilja till ett badhus, för att man ska desinficera deras kroppar och deras kläder. Och här sätter den verkliga tortyren in. Det är inte ett vanligt bad, utan snarare en bastu. Vid tiden för desinfektionen av kropparna, klipper de av kvinnornas hår och männens skägg, och när kläderna desinficerats återlämnas de till sina ägare så tillskrynklade och förstörda, att man inte längre kan bära dem. De blir helt enkelt till sönderslitna och skrynkliga trasor som inte längre går att använda. En skara på hundra personer går in i badhuset och stannar kvar där i varken mer eller mindre femton till tjugo timmar. Tortyren kan man inte föreställa sig. Var och en tvingas att passera olika uppehållsorter och på var och en stannar han i fyra eller fem timmar. Nakna, svaga och hungriga måste de vänta på att de olika formaliteterna ska ta slut." Efter ett par tre dagar kommer så ett nytt meddelande om i att fastigheten till höger eller vänster har det förekommit ett nytt smittsamt fall och så upprepas allting igen som ett perpetum mobile i lidande.

Journalisten och författaren Geraldine Schwarz med rötter i både Frankrike och Tyskland (fransk mor och tysk far) ger i dokumentärromanen Medlöparna en talande bild av hur nazismen kunde få så starkt fotfäste i Tyskland, men även i Vichy-regeringens Frankrike. De deporteringar och andra åtgärder som genomfördes mot judarna skulle inte ha gått att genomföra om inte regimen haft så många medlöpare, det vill säga människor som såg bort från det som hände, som också var anfäktade av antisemitismens sjuka eller som passivt godtog det som skedde. Geraldine Schwarz följer historien både på det lilla, personliga planet och med en suverän överblick över de stora skeendena. I den lilla historien utgår hon från sin farfar Karl Schwarz, som skodde sig på en judisk familjs öde, då han till en billig penning köpte upp ett judiskt företag, som handlade med olja. Och här kommer man att tänka på den anklagelse som också riktats mot drottning Sylvias far om att ha utnyttjat situationen, då judarna tvangs att lämna ifrån sig sin egendom i ariseringens spår. Efter kriget hamnade Geraldines farfar i konflikt med den judiske ägaren Löblin, ende överlevande i familjen, som lyckats ta sig till USA och som nu genom en advokat sökte gottgörelse för den plundring han varit utsatt för. Det blev en långdragen process, där Karl Schwarz försökte förklara att han inte utnyttjat situationen, utan följt lagen, utan att inse att den lag nazisterna antagit var brottslig. Karl Schwarz ömkade sig också och menade att han skulle stå på bar backe om han tvingades betala skadestånd. Men till slut lyckas man i alla fall nå en uppgörelse. Geraldine Schwarz visar också hur avnazifieringen efter kriget misslyckades. Snart kunde de som fick korta straff återkomma i ledande ställningar både inom politiken och näringslivet. Många undslapp helt rättvisan. Men på 1960-talet började nästa generation ställa obekväma frågor till föräldragenerationen om vad de sysslat med under Tredje riket och gamla nazister drogs fram ur garderoben. Mest känd är förstås Adolf Eichmann. Ett intensivt minnesarbete påbörjades i det tyska samhället för att göra upp med det förflutna. I Frankrike dröjde det däremot väldigt länge innan man tog itu med det skamliga agerande som framför allt Vichy -regeringen bedrivit, där man nästan gick längre än Nazityskland i att förfölja judarna. Frankrike ville i stället betona motståndskampen och hjältarna som stått emot nazismen. Men till slut kom även här fakta fram i form av böcker och filmer. Geraldine tar även upp förhållandena i DDR, där någon uppgörelse inte skedde med det nazistiska förflutna, vilket nu går igen i dagens östra rikshalva, där nynazismen fått ett fäste. Medlöparna är en viktig bok för oss alla som bryr oss om det förflutna och som menar att det har en betydelse även idag.

Chaim A. Kaplans dagbok har varit tyst en tid, men den 26 mars 1940 tar han upp pennan igen. Han ger en förklaring till sin tystnad: "I flera dagar har min gudomliga inspiration övergivit mig. Jag har försummat min penna och avstått från mina dagliga anteckningar. Anledningen är att jag inte får några nya intryck. Ett bekymmer som varar länge förlorar sin ursprungliga intensitet. Vi är redo - nästan villiga att acceptera varje nytt ondskefullt påbud med öppna armar, också innan det tillkommer. Vi har blivit så förnedrade och undertryckta att vi inte längre fruktar det som skall komma i fortsättningen. Är det möjligt att vi kan sjunka ännu djupare?" Eftersom det är ett judiskt skottår kommer den kristna påskhögtiden omkring en månad före den judiska och den har nu förvandlats till en skräckens tid. "Aldrig förr har det förekommit sådana dagar av kaos, omvälvning och förvirring i den polska huvudstaden som under påskdagen.....Några organiserade gäng efter gäng av unga ligister, bland dem också småpojkar som ännu inte har lämnat småskolans bänkar, för att angripa judiska förbipasserande och prygla dem blodtörstigt. Det var helt enkelt en jakt, där judar jagades som djur i skogen. Och vad finns det att förneka. Vi är kräk! I fall sådana som de här har vi bara en utväg - att springa undan. Och att springa undan det ger bara de angripande råskinnen nytt mod. Det förekommer mycket otäckt i dessa angrepp i fullt dagsljus, inför ögonen på de myndighetspersoner som står på avstånd och njuter åsynen av våra lidanden."

Det var med blandade känslor jag uppsökte sjukhuset för att ta bort en hudåkomma som inte velat läka. Jag tänkte mest på coronaviruset och skyndade snabbt in genom entrén som i princip var folktom. Kanske gick det alltför fort för jag kom in bakvägen på något sätt och upptäckte att dörren in till kirurgen var låst. Men då jag tog tag i handtaget så gick dörren upp. Jag såg först ingen personal men längre fram i korridoren gick en man och drog en vagn. Jag ropade på honom och frågade vart jag skulle ta vägen. - Hur kom du in, undrade han och från ett rum stack två sjuksköterskor fram sina huvuden och blängde argt på mig och den ena muttrade något om att det är ju otroligt. Nu i efterhand kan jag förstå deras reaktion, de måste ju slå vakt om sin säkerhet, men just då var det lite jobbigt och pinsamt. Dessbättre kom en sköterska emot mig och sa att jag skulle följa med henne och tonade också ner mitt "inbrott", genom att säga att det inte var så lätt att hitta i alla korridorer. Jag fick sitta ner en stund i väntrummet, där tystnaden var påtaglig och de väntande patienternas ansikten spända. Alla satt med gott avstånd till varandra. Allt kändes på något sätt ödesmättat. Sen fick jag komma in i operationssalen eller snarare rummet och det dröjde inte länge förrän läkaren dök upp. Han var en gråhårig farbror av afrikanskt ursprung och hade vissa likheter med Nelson Mandela tyckte jag. Jag fick lägga mig på sidan på britsen och sjuksköterskan informerade vad som skulle ske. Läkaren ritade upp området som skulle tas bort och gav mig bedövning och efter en kort stund började han skära i mig. Födelsemärket satt på den högra skuldran. En bit in i operationen bad sköterskan undersköterskan om något sorts rullförband och läkaren började nynna på en melodi "kom låt den rulla, låt den rulla in.." och sköterskan började skratta och undra om det var en sång av Thore Skogman eller Svante Thuresson. Läkaren visste inte, men fortsatte att nynna. - Nej, det är varken Thore Skogman eller Svante Thuresson sa jag, men jag kommer inte på hans namn, men ser honom framför mig. Sen slog det mig att han hette Gösta och strax därpå plockade hjärnkontoret fram efternamnet Linderholm. Gösta Linderholm, tror jag han hette, sa jag. Och undersköterskan plockade fram mobilen och började googla. Efter en stund sa hon - Jag kan meddela att patienten har rätt och vi skrattade allihopa.

Innan coronaviruset blev ett begrepp på allas läppar, så fanns det ett brädspel som kallades så. Jag spelade det själv på 1970-talet ibland. Det var ett sorts biljardspel i miniatyr, där man med en liten kökäpp skulle skjuta motståndarens träringar ner i ett hål. Den som fick ner dem först hade vunnit. Spelet hette egentligen couronne, men det försvenskades till corona och var ursprungligen en variant på ett indiskt brädspel. Till skillnad från viruset var det helt ofarligt att spela det här spelet och det var dessutom ganska roligt. Kanske ni minns det?

Idag är det 100 år sedan den gamle DN-journalisten Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, föddes. Kommer han att uppmärksammas, kommer DN att göra det? Det får vi hoppas, men säkert är det inte, nu då coronasmittan tar nästan all tid i anspråk i media. Själv upptäckte jag Jolo på 1960-talet, då jag höll DN som husorgan. Först var det väl hans både informativa och speciella kåserier, som kunde ha en historisk botten eller skildra vardagens små bekymmer, som jag föll för. Hans stil var speciell och jag sökte härma den i mina små notiser till lokaltidningen. Jag sökte också efterlikna honom på andra sätt, skaffade en reporterrock och flera rökpipor, men hans tweed-kostymer hade jag inte råd med. Sedan kom hans böcker om första världskriget, 1914 och Den okände soldaten, vilka jag slukade med stort intresse. Och de står ännu kvar i bokhyllan. Jag läste också en del av hans reseskildringar och när vi besökte Kroatien för fyra år sedan så hade jag med mig hans bok Ner till Bosporen. Där berättar han om Diocletianus palats i Split, ett imponerande världsarv, vilket vi naturligtvis ville se. Så en lördag tog vi båten från ön Brac, där vi bodde in till Split. Stan var nerlusad av turister, men vi tog oss in i palatset och till min glädje kunde jag se den sfinx, som Jolo berättar om i sin bok och som förmodligen stulits från Egypten. I basilikan, där Jolo, såg några ungdomar spela boll, stod nu en ung pojke utklädd till romersk legionär i blickpunkten för alla fotokåta japaner. Efter besöket i palatset ville vi få en matbit, men det var fullständigt omöjligt. Alla platser på uterestaurangerna var upptagna. Denna dag hatade jag alla turister, fast jag själv var en av dom. Då Jolo dog, alltför ung, sörjde jag honom nästan som en anhörig.

Läser Selma Lagerlöfs gamla klassiker från 1898 En herrgårdssägen, om Gunnar Hede och Ingrid Berg. Om skendöd, galenskap och kärlek. Och om en figur Fru Sorg, som Ingrid Berg får en vision av under Gunnar Hedes galenskap. Fru Sorg är framställd i skepnad av en fladdermus i mänsklig storlek. Och i huset där Ingrid Berg vistas har Fru Sorg ett rum belamrat av små läderlappar, vilka snart ska ta över hela huset. I Selma Lagerlöfs berättelse och Ingrid Bergs drömsyn står Fru Sorg för ondskan. Det är omöjligt att inte göra kopplingen till dagens coronavirus, som tydligen härleds till fladdermusspillning. Fast nu tror jag förstås inte att viruset står för ondskan, även om det för med sig död och väldiga samhällskonsekvenser. Virusets drivkraft är att föröka sig, men det har knappast något medvetet ont syfte, vilket Fru Sorg har i Selma Lagerlöfs kortroman

Vad forskare och Greta Thunberg inte förmådde det har ett litet virus åstadkommit. Plötsligt får vi höra att luften blivit renare och att föroreningar försvunnit. Och en förbundskapten tycker att det här är jordens försvar mot människan, den mest invarsiva arten på jordklotet. Själv har jag gått i karantän som 70+, lydigt följande experternas föreskrifter. Jag lyssnar alltså inte på andra förståsigpåare. Karantänlivet är ännu inte alltför svårt, van som jag är som pensionär att fördriva dagen. Promenader kan man ju fortsätta med, dock har jag inte gått på gympan den här veckan. Och det finns fortfarande olästa böcker i bokhyllan. Just nu läser jag Geraldine Schwatzs mycket intressanta bok, Medlöparna, där hon berättar om hur bland annat hennes farfar utnyttjade judarnas situation.Affärsbesök och apoteksbesök har jag delegerat till min tjänstvillige son, som gärna ställer upp. Som god man till en äldre kvinna på ett äldreboende får jag inte heller besöka henne. Vilket är lite sorgligt för hon skulle behöva besök, annars kan hon känna sig bortglömd. Det är intressant att lyssna på media i dessa dagar. Man ägnar nästan all tid åt coronakrisen. Skjutningar, brännande av bilar tycks ha upphört och flyktingarna i Grekland och vid den turkiska gränsen tycks ha försvunnit som genom ett trollslag. Nu är det smittans alla konsekvenser som blöts och stöts. Och plötsligt är det heller ingen som kräver skattesänkningar eller privatiseringar. Istället vänder sig nästan alla till den annars så impopulära staten. Alla vill nu ha dess hjälp och allra mest företagare som går på knäna. Måtte denna kris även ändra synen hos människor på vad som är viktigt i livet.

Statsministern har gått ut och betonat vikten av att visa solidaritet i den uppkomna coronakrisen. Även Folkhälsomyndigheten har betonat detta, men det finns en myndighet som avviker från detta och det är MSB, myndigheten för skydd och beredskap. En av dess företrädare, en skrattande kvinna, satt häromdagen i rutan och tyckte närmast att det var bra att människor hamstrade matvaror och annat, som toapapper. Folk har tagit beredskapstanken på allvar var undermeningen. Och det är ju det som myndigheten, alltsedan bränderna i fjol och förfjol, har snöat in på att beredskapen i kriser är för dålig. Men det gäller ju samhällets beredskap, att folk ska hamstra kan väl ändå inte vara särskilt bra eller förnuftigt. För om hyllor gapar tomma eller produkter saknas, som till exempel handsprit, så är det ju någon annan som drabbas och som kanske mycket bättre hade behövt det. MSB tycks ha glömt det första ledet i sitt uppdrag, nämligen skydd och snöat in på det andra beredskap.

Har moderaterna drabbats av panik, då de dag efter dag kommer med utspel och förslag som ska övertrumfa regeringens. Senast igår lägger man fram ett förslag på 30 miljarder ofinansierat i spåren av coronaviruset. Samtidigt talar man om samling, hur går det ihop med att man går fram med egna förslag. Moderaternas överbudspolitik måste ses mot bakgrund av att de nu bara är tredje största parti, SD har passerat dem. Nu försöker de på alla sätt och vis ta politiska poäng och framstå som det mest aktiva oppositionspartiet. Det är ju intressant att ett parti som annars är emot stora statliga satsningar nu lägger ett sådant förslag. Har man förlorat tilltron till marknaden?

Mitt i coronavirusets härjningar, flyktingkatastrofer och världsekonomins osäkerhet fortsätter jag med en dåres envishet att förflytta mig till en annan katastrof för 70 år sedan, nämligen judarnas situation i Warszawa efter den tyska ockupationen, kanske kan vi lära oss något av den också eller är människan oförbätterlig. Jag låter Chaim A. Kaplan få ordet i sin dagbok för den 10 mars 1940. Så här inleder han: "Den gigantiska katastrof som har drabbat de polska judarna är utan motstycke, till och med under den judiska historiens mörkaste tider. För det första beträffande hatets intensitet. Detta är inte ett hat vars källa är ett partiprogram och som man hittat på i politiskt syfte. Det är ett emotionellt hat vars källa är något slags själslig sjukdom. I sina yttre manifestationer verkar det som ett fysiologiskt hat, ett som föreställer sig att föremålet för hatet är kroppsligt orent, en spetälsk som det ej finns plats för i lägret." Den stora massan, skriver han, har sugit i sig sina herrars läror i konkret, kroppslig gestalt. Och så här framställer de sin sak. "Juden är smutsig; juden är en svindlare och missdådare; juden är Tysklands fiende som undergräver dess existens; juden var primus motor i Versaillesfreden som förvandlade Tyskland till intet; juden är satan som utsår split mellan nationerna, hetsar dem till blodsutgjutelse för att tjäna på deras fördärv." Detta gör enligt dessa demagoger att judendom och nazism inte kan leva vid sidan av varandra. Den ena måste utplånas. Och det är detta som nazismen nu är i full färd med att genomföra. De tyska judarna bröt samman och föll och sak samma med de österrikiska judarna, men hos de polska judarna finns en osynlig kraft, skriver Kaplan. En kraft som gör att man kan leva vidare. Om det är omöjligt att leva på ett sätt som inte är tillåtet, så lever vi på det som är förbjudet, säger Kaplan. Ett exempel på att man vill leva är att man inte har några fall av självmord till skillnad från de tyska och österrikiska judarna. Vi älskar livet, skriver Kaplan och vill inte försvinna från jordens yta förrän vår tid är över. Han avslutar: "Vi har lämnats nakna, men så länge denna hemliga kraft fortfarande finns ibland oss ger vi inte upp hoppet. Och styrkan i denna kraft ligger i de polska judarnas medfödda väsen, som har sina rötter i vår urgamla tradition, den som befaller oss att leva. De polska judarna säger med vår nationalskald Bialik: En gnista är dold i mitt hjärtas bålverk, en liten gnista, men hel och hållen min; jag har inte lånat den, ej heller stulit den, ty den är en del av mig, och inom mig."

Niclas Sennerteg är journalist och författare och har gett ut flera uppmärksammade böcker som Hakkorset och halvmånen och tillsammans med Tobias Berglund Finska inbördeskriget, av vilka jag läst den senare. Nu utkommer hans bok om Rudolf Höss med titeln "Allt jag känner är att mina fötter gör ont", vilken anspelar på hans likgiltighet inför det massmord som han var satt att utföra. Han var nämligen kommendant i Auschwitz mellan 1940 till 1943 och byggde upp lägret. Sennerteg har översatt de förhör som hölls med Höss i Nürnberg efter kriget och han uppträdde även som vittne i huvudrättegången mot de 21 krigsförbrytarna. Hans vittnesmål kom att väcka sensation, då han lågmält och till synes känslokallt närmast i detalj redogjorde för vad som förevarit i Auschwitz. I polsk fångenskap utgav han sedan sina memoarer, innan han hängdes i Auschwitz. Memoarerna utkom i Tyskland 1958 och i Sverige 1967. Jag har dem i en pocketupplaga från Pan Norstedts och ser av understrykningar i boken att jag läst dem. Personen Höss blev föremål för historikers, filosofers och psykologers intresse. Vad är det för en människa som förmår sig till att utföra så avskyvärda handlingar. Man har jämställt honom med Adolf Eichmann, som en grå byråkrat som lydigt utförde givna order. En ordinär och alldaglig person vars handlingar utfördes pliktmedvetet och lojalt. Och samtidigt levde han ett till synes normalt familjeliv. Niclas Sennerteg ifrågasätter nu den bilden och menar att man underskattat hans ideologiska drivkrafter, ty han var en nazist ut i fingerspetsarna. Sedan har han i memoarerna försökt tona ner den bilden och även kommit med falska uppgifter om sin bakgrund, vilket senare forskning kunnat påvisa. De uppgifter han lämnat om sin skoltid och examen samt att han varit soldat i första världskriget är minst sagt tvivelaktiga. Även i andra detaljer har han vridit på sanningen till exempel om att han personligen inte skulle ha haft sadistiska böjelser. Som kommendant var han mycket stolt över det han åstadkommit. Han var precis som en företagare som är nöjd med sitt verk. Fast egentligen hade han velat vara ännu mera effektiv, men tyckte att han hade klantiga medarbetare och att han ställdes inför svåra tekniska och logistiska problem för att så "snabbt, lugnt och friktionsfritt" kunna ta livet av så många människor som möjligt i synnerhet judar förstås. Någon ånger eller skuld över detta kände han inte. Vid förhören avbröt han utfrågarna om de lämnade enligt honom oriktiga siffror, allt skulle bokföras noggrannt, så många gasade i den kolumnen och så många svältdöda i den kolumnen. Höss var även behjälplig med att leverera fångar till företagen som växte upp runt Auschwitz som IG Farben och Hermann Göring Werke. På fråga om dessa företagare var intresserade av vad som försiggick i Auschwitz så hävdade han att det var en tyst överenskommelse att inte tala om sådant. Många av de här företagsledarna kom sedan efter korta straff att göra karriär inom västtyskt näringsliv. Niclas Sennerteg menar avslutningsvis att man kanske underskattat Höss ideologiska drivkraft, att han var en nazistisk krigare, som var stolt över sitt verk och som tyckte att han gjort rätt. En sådan insikt är ju mer skrämmande än om vi bara ansett honom som en grå byråkrat som gjorde sin plikt och bara lydde order.

Läser nu som kvällslektyr Patrik Svensson bok Ålevangeliet, som fick Augustpriset som bästa fackbok 2019. Det är en personlig skildring av en finstämd relation mellan en pojke (Patrik) och hans far som förenas i sitt intresse för att fiska ål. Men det är också en populärvetenskaplig skildring av den hemlighetsfulla ålen, som går igenom flera metamorfoser och som lär födas i Sargassohavet, fast ingen har sett det. I skildringen finns scener som jag själv kan relatera till från min barndom. Även min far fiskade ål, fast då inte vid en å som i Ålevangeliet, utan i en vik av Östersjön. Och till skillnad från Patrik fick jag heller inte följa med pappa, då han fiskade. Men jag kunde följa företaget från vårt köksfönster i badhuset, där vi då bodde. Det hela skedde sent på kvällen i höstmörkret och jag kunde se hur den röda lampan, som de belyste botten med, irrade omkring ute på viken som en osynlig ande. Pappa och hans kompis fiskade med juster, vilket numera är förbjudet. Patrik beskriver hur han iakttog ålarna då de kom hem och skulle slakta dem och hur de vände sig i stekpannan, då mamman lagade till dem, vilket fascinerade honom, då de ju var döda och styckade. Jag kommer ihåg att jag kände samma fascination, då mamma lagade till dem. Deras ryckningar lär bero på att de har så otroligt många nervceller. Precis som Patrik hade jag svårt att äta dem, ja, jag kanske tog en tugga, men knappast mera. Värst var den kokta ålen, som låg fet och dallrande på uppläggningsfatet. Den ville jag absolut inte äta.

För en tid sedan var jag på en föreläsning med Anna Karin Palm som skrivit en lovordad biografi över Selma Lagerlöf. Titeln på föredraget var "Jag vill sätta världen i rörelse, en uppgörelse med bilden av Selma Lagerlöf". Det var en mycket intressant föreläsning som inspirerade mig till att åter gripa mig an Gösta Berlings saga, som jag tidigare försökt mig på men fått ge upp. Svagt mindes jag TV-uppsättningen av Gösta Berlings saga med den manhaftiga majorskan i form av Margareta Krook och den försupne prästen Gösta Berling i Tommy Berggrens gestalt. Jag tog nu fram den fina pocketutgåvan av Gösta Berling och läste romanen som kvällslektyr. Nu fick jag en helt annan upplevelse av romanen. Selma sätter verkligen världen i rörelse på flera plan i denna berättelse. Det sker med färder i släde och vagn, enleveringar och inträffade katastrofer som översvämningar och torka. Och inte minst förälskelser, baler och marknader. Här sker också nedstörtande och fall, Gösta Berling avsätts som präst och majorskan tvingas bort från Ekeby och kavaljererna tar över sedan den elake Sintram, djävulens hantlangare, lagt sig i spelet. Kavaljererna får nu uppdraget att med lek och lust ta över i landskapet och inte ägna sig åt tråkgörat att sköta om de sju bruken. Det går förstås som förväntat, det blir kaos och förfall. Det finns många gripande scener i romanen inte minst då den vackra Marianne Sinclaire stängs ute från sitt hem av den auktoritäre fadern, eftersom hon dansat med Gösta Berling på en bal. Nu lägger hon sig i en snödriva för att dö, men räddas av kavaljererna. Melchior Sinclaire vill inte ha en försupen före detta präst som måg, utan vill ha ett bättre parti. Kanske är det en svag påminnelse om Selma Lagerlöfs egna öde, då fadern inte lyckades behålla Mårbacka och söp ner sig. Fast Selmas far lär inte ha varit lika auktoritär, men dock var han en patriark, som tyckte att kvinnor inte behövde utbilda sig till annat än att sköta hemmet. En annan scen som gör intryck är marknaden i Broby, där Starke Måns går bärsärkagång. Undrar om Astrid Lindgren inspirerats av denna scen, då hon skildrar Bulten i Bo på Mariannelunds marknad vilken gärna ville ta ett nappatag då han fått sig ett rus. Men Selmas skildring är betydligt blodigare då Starke Måns slår ihjäl Guds vandringsman kapten Lennart, som försöker skydda kvinnor och barn. Gösta Berlings saga blev Selma Lagerlöfs genombrott, men hennes roman togs emot ganska njuggt i Sverige av ledande kritiker som Karl Warburg och Oscar Levertin som högsta smakdomare. Oscar Levertin var också den som naglade fast Selma vid epitetet sagotant, som sedan hängt med i årtionden och som först de senaste årtiondena med Vivi Edström och nu Anna Karin Palm vräkts över ända. Det var istället i Danmark som hennes roman gjorde genomslag med en artikel av demonkritikern Georg Brandes. Selma Lagerlöfs roman innebar också ett brott med den förhärskande realismen, vilket grämde Verner von Heidenstam och Levertin, som teoretiskt velat bryta med realismen eller skomakarrealismen som Heidenstam uttalat, men som i praktiken inte lyckats åstadkomma det. Nu blev det istället en kvinna som stod för den prestationen.

Den 1 mars skrev Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "För en tid sedan anhölls hundratals unga judiska yrkesmän och fördes till en okänd plats och det har nu gått sex veckor sedan all kontakt upphörde mellan fångarna och yttervärlden. Inte ens deras släktingar har underrättats om deras uppehållsort. Ett rykte har börjat cirkulera att de förvaras i Mokotowfängeset, men släktingarna som begav sig dit hotades till livet och drevs skymfligen därifrån. Alltså har deras familjer tillbringat sex veckor i skräckfylld väntan. Ett visst hopp dröjde kvar att de kanske ändå till slut skulle befrias ur sitt fängelse. Nu har jag fått veta av en viss Volksgenosse som viskande berättade det för mig, att alla fångarna i förrgår deporterades till koncentrationslägret Oswiecim (Auschwitz)". Planerna att anlägga ett koncentrations- och arbetsläger vid Auschwitz togs på våren 1940 och det är mycket möjligt att dessa judiska yrkesmän som Kaplan talar om kan ha skickats dit för att bygga upp lägret, givetvis som fångar och slavarbetare.

Så kom då vintern med besked, när många ville ha vår, även jag. Här har vi haft barmark i två månader och så när det blev mars och man hoppats på något annat, då gjorde vintern entré. Den har tagit god tid på sig men till slut så kom den, som om den ville visa att ni ska inte tro det ska bli vår nu. Samtidigt som coronaviruset också kom till vårt land och Erdogan släppte lös flyktingströmmarna mot Europa. Ja, en olycka kommer sällan ensam som det brukar heta. Vi lever i en tid av stor oro och osäkerhet och som enskild människa kan man inte göra mycket. Mot coronaviruset får man väl skydda sig så gott man kan med att tvätta händerna och undvika folksamlingar så gott det går. Vad man ska göra åt vintern och flyktingarna är svårare att veta. Här måste väl EU försöka att enas om tagen, vilket de inte lyckats med hittills, utan försökt köpa sig fria genom att ge Turkiet miljarder för att hålla flyktingarna tillbaka. Nu pågår ett cyniskt spel, som man inte vet vart det bär hän. Ryssland finns med i bakgrunden och fiskar för att destabilisera Europa så mycket som möjligt. Nu ropas på militära insatser, ja rent av Nato-insatser från vissa håll. Och en del klär ut sig i jaktmundering för att stänga gränserna och en annan uppträder som jätte för att vinna politiska poäng. Och regeringen tiger still. Jag hade hoppats få se vårfåglar på täkterna och vårblommor slå ut, men istället blir det till att greppa tag om snöskoveln och kanske ta ut snöslungan som stått i godan ro på logen hela vintern. Vad angår mig då coronavirus och Europa.