krille tvärvigg

Läser nu som kvällslektyr Patrik Svensson bok Ålevangeliet, som fick Augustpriset som bästa fackbok 2019. Det är en personlig skildring av en finstämd relation mellan en pojke (Patrik) och hans far som förenas i sitt intresse för att fiska ål. Men det är också en populärvetenskaplig skildring av den hemlighetsfulla ålen, som går igenom flera metamorfoser och som lär födas i Sargassohavet, fast ingen har sett det. I skildringen finns scener som jag själv kan relatera till från min barndom. Även min far fiskade ål, fast då inte vid en å som i Ålevangeliet, utan i en vik av Östersjön. Och till skillnad från Patrik fick jag heller inte följa med pappa, då han fiskade. Men jag kunde följa företaget från vårt köksfönster i badhuset, där vi då bodde. Det hela skedde sent på kvällen i höstmörkret och jag kunde se hur den röda lampan, som de belyste botten med, irrade omkring ute på viken som en osynlig ande. Pappa och hans kompis fiskade med juster, vilket numera är förbjudet. Patrik beskriver hur han iakttog ålarna då de kom hem och skulle slakta dem och hur de vände sig i stekpannan, då mamman lagade till dem, vilket fascinerade honom, då de ju var döda och styckade. Jag kommer ihåg att jag kände samma fascination, då mamma lagade till dem. Deras ryckningar lär bero på att de har så otroligt många nervceller. Precis som Patrik hade jag svårt att äta dem, ja, jag kanske tog en tugga, men knappast mera. Värst var den kokta ålen, som låg fet och dallrande på uppläggningsfatet. Den ville jag absolut inte äta.