Obegripligt
Ett brittiskt transportbolag Connecting Stockholm AB ska ta över driften av tunnelbanan i Stockholm från och med nästa år uppger Svt nyheter. Bakom bolaget står Go Ahead, ett utskällt brittiskt bolag, som inte har de bästa meriter. 2016 ställdes 60 000 tåg in( värre än SJ alltså) efter personliga konflikter och skador på spåren. 2018 var det nya problem med tiotusentals inställda tåg och kraftiga förseningar som påverkade hela det brittiska järnvägsnätet. Efter det fick man nog och förstatligade järnvägen i Storbrittanien 2021. Men i Sverige duger det här bolaget.
Regnspiran
I Regnspiran går Sara Lidman tillbaka i tiden, från 1894 fram till första världskrigets utbrott. I slutet av romanen då byborna samlas för bönemöte har kriget brutit ut, utan deras vetskap. Platsen är Ecksträsk, en omskrivning för Missenträsk, Sara Lidmans hemby. Flera personer från de tidigare romanerna dyker upp, som Petrus som här är en elvaårig pojke, liksom Jonas, Räven från Tjärdalen. Regnspiran är det västerbottniska namnet på tornsvalan, eller som vi numera kallar den tornseglaren, ett täcknamn precis som ulv för varg, för att dölja dess ödsliga urläte, som kan verka farligt att nämna. Och dess ödsliga läte sätter också tonen för denna tragiska berättelse. I förgrunden en kvinna, detta är en kvinnoroman, precis som Hjortronlandet, men nu med en individ i centrum. Linda är redan från födseln en upprorisk och stark flicka. Föräldrarna Egron och Hanna har fått henne sent i livet och vet inte riktigt hur de ska handskas med henne. Om vi ser det i nutidens perspektiv kanske vi skulle kunna sätta någon bokstavskombination på henne. Den syndtyngde Egron försöker först med bibelspråk att fostra dottern, men hon uppfattar orden annorlunda än Egron, använder dem för att predika och rumstera om. Den ömma modern Hanna försöker med mjukare metoder, tillverkar en docka, som blir Linda kär under namnet Gockan. Men då Egron tror att Linda tagit kål på en kyckling kastar han dockan i elden, för honom var dockan ett beläte. Därmed är hans öde beseglat. Då han beger sig till Vättberget för att hugga ved, hugger han sig i benet och förblöder. I en syn har Linda sett hela förloppet, eller har hon kanske styrt det? För byn är Linda nu en farlig person, som äger krafter som man tar avstånd från. Och olyckorna med Linda fortsätter. En fosterpojke, Simon, som fått plats på Gammelgården hos Elofs blir en nära och förtrogen vän till Linda. Han gör nästan allt som Linda vill. Han är oskuldsfull och god, men inte särskilt vacker, liknar en satyr. Då Linda vill ha en rosenhilka som grannflickan Ulrika fått, så stjäl Simon den för att Linda vill känna på den och rita av den. Då han tänker hämta tillbaka den hindras han av att han ska åka till ett konfirmationsläger. Linda och Simon brukade leka mamma, pappa, barn och då Simon en dag ligger ovanpå Linda, ditlockad, så upptäcks de. Tillsammans med ett brev från prästen, som förfasat sig över att han sett Simon onanera, så sammanträder byafäderna för att avgöra Simons öde. Ska han på uppfostringsanstalt eller inte. Då de inte kan enas besöker de Linda som får fälla utslaget. Och Linda offrar Simon som den värsta Judas. Men Lindas svek stannar inte där. Hon är svartsjuk på Ulrika i Gammelgården som har en fästman, Karl, med vilken hon ska gifta sig. Då Karl kommer till Lindas gård för att hämta cykeln, som han lämat kvar efter logdansen, så lockar Linda in honom i stugan. Där uppstår en hetsig ordväxling som slutar med att Karl våldtar Linda. Karl flyr från byn och snart visar det sig också att Linda är med barn. Byn har snart räknat ut vad som skett, alla förstår, utom Ulrika, som går och väntar och längtar efter sin Karl. Så föder Linda barnet, som hon ägnar föga intresse. Istället tar Hanna och Ulrika hand om barnet och kallar det för lill-Karl, omedvetna om barnafadern. Leander, en hunsad hemmason hos byns patriark Ant Viktor, förbarmar sig över Linda och erbjuder henne giftermål. De gifter sig till ett kärlekslöst äktenskap, medan Ulrika och Linda kommer närmare varandra, dock utan att Linda avslöjar hemligheten. Till sist uppdagas den då Leander uppsöker Ulrika och avslöjar det verkliga förhållandet och Ulrika tar sitt liv. Det är byanden som svävar över byn, en patriarkal ordning som Linda sätter sig upp emot, dock utan att kunna påverka den. Istället ses hon som avvikande och farlig. Linda har säkert många drag gemensamma med författaren själv. Regnspiran är en symbolistisk roman med många anspelningar. Regnspiran med sitt uråldriga läte är en. Simon, som är en sorts Jesusgestalt, som sviks av Linda-Judas. Vättberget, där vättarna härskar, de som vill stjäla människornas själar. Ja, här finns gott om symbolik i en mångbottnad och spännande roman.
Johan Pehrssons dubbla värderingar
Johan Pehrsson visade i intervjuprogrammet 30 minuter att han håller sig med dubbla värderingar i synen på SD. I Europa är SD ett parti, som man håller sig borta från, men i Sverige går det bra att samarbeta med dom. Trots att två av liberalernas EU-ledamöter förklarat SD som ett farligt parti så ville Pehrsson göra denna boskillnad mellan SD i EU och SD i Sverige. SD genomgår sålunda någon slags förvandling då de verkar i EU och då de verkar i Sverige. I Sverige anpassar de sig efter liberalernas politik, verkar Pehrsson tro, och blir sålunda rumsrena, medan då de kommer ut i Europa blir omöjliga att ha att göra med. Tror Pehrsson själv på denna saga eller handlar allt om att få sitta vid maktens bord.
Shakespeare
Nyligen har Svt visat en utomordentligt intressant dokumentär om William Shakespeare i tre akter. Skådespelare, historiker och litteraturvetare kom till tals och gav sin syn på Shakespeare och hans verk. Man följde Shakespeare från det att han lämnade Stratford, hustru och barn, och som 20-åring begav sig till det ruffiga och farliga London för att försöka klättra på den sociala stegen. Fadern John, handskmakaren, hade gått i konkurs och sonen ville söka få upprättelse för familjen. Första tiden i London var svår, han fick slita med enkla göromål, men sökte sig till teatern och lärde sig hur den fungerade. Teatern hade inget högre anseende, ej heller skådespelarna, de sågs inte som mycket bättre än hemlösa och tiggare och som att de levde ett utsvävande och omoraliskt liv. Detta var något som Shakespeare ville ändra på, han ville att teatern skulle få en högre status. Därför försökte han anlägga en teater i de lite bättre stadsdelarna, men mötte starkt motstånd och fick vika ner sig. London var som sagt ett mycket farligt ställe, pesten slog till då och då och kampen mellan protestantism och katolicism var skarp och det gällde att vakta sin tunga. Shakespeare, vars far var katolik, fick kryssa väldigt försiktigt mellan de ideologiska skären. Men han fick beskydd, både adligt och kungligt, och kunde på så vis ta sig fram i den snåriga terrängen. Då hans främste medtävlare Marlowe var ur leken, efter att ha mördats, var vägen framåt för den unge Shakespeare utstakad. Men, som dokumentären visar, så fanns det också svåra bakslag och mörka stunder, som då sonen Hamed dog blott 12 år gammal. Visst är det förvånande att Shakesperares pjäser fortfarande, efter mer än 400 år spelas på scener världen över. Det måste betyda att det i dessa pjäser finns allmängiltiga sanningar om människan. Och Shakespeare kunde i sina karaktärer gestalta många av de känslor som han själv upplevde och brottades med.
Med lögnen som vapen
Nu, då jag sitter här och ska skriva om Erik Åsards bok Med lögnen som vapen och den amerikanska drömmens kris så inleds primärvalen i Iowa och återigen är Trump i centrum och leder stort i valundersökningarna. Man kan ju tycka att det är helt otroligt att denne storlögnare åter ska kunna väljas till president med alla de saker han åtalats för. Men läser man Erik Åsards bok så kan man inte bli förvånad. Med lögnen som vapen kom ut 2020 och handlar om Trumps år vid makten. Den är alltså utgiven före valet 2020, då Trump förlorade makten. Men Åsard förutsäger flera av de saker som sedan inträffade. Med den person Trump är så trodde inte Åsard att han skulle finna sig i en valförlust, utan påstå att valet var riggat, vilket precis var vad som skedde. Vidare trodde Åsard att det skulle bli protester, att hans kärnväljare skulle ge sig ut på gatorna, vilket ju också inträffade, däremot trodde nog inte ens Åsard att kongressen skulle stormas. Hur valet än går, säger Åsard, så kommer man att få ett dysfunktionellt politiskt system, en fortsatt stark polarisering och en betydande arg minoritet som mer tror på Trump än på demokratin. Även det har sannerligen besannats. De fyra åren med Biden har på inget avgörande sätt förändrat detta. Trump har fortsatt att kasta sin skugga över det amerikanska samhället. Försöken att få honom åtalad för en mängd brott har misslyckats, inte minst för att han har det republikanska partiet i sin hand och som lojalt ställer upp bakom honom, oavsett om de vill eller inte. Lögnen har blivit ett av Trumps medel för att förvilla och skapa osäkerhet. Redan första dagen i sitt ämbete ljög han om antalet åskådare vid presidentinstallationen och om vädret. Bagateller kan tyckas men det satte tonen. 1 000 dagar in i presidentperioden kunde Washington Post rapportera att han gjort sig skyldig till 13 500 falska eller vilseledande meddelanden eller 14 stycker per dag. För Trump är lögnen vanemässig och har till uppgift att framställa honom i så fördelaktig dager som möjligt. Vidare ska lögnerna skyla över felsägningar eller misstag och peka ut eller smutskasta motståndare. Viktigare än verkligheten är bilden av verkligheten.
Den amerikanska drömmen har varit en bärande pelare i det amerikanska samhället. Myten om the self made man som skapar sig en egen väg till toppen har spridits länge och fått människor från alla håll i världen att söka sig till Amerika som en fristad. Att sen drömmen ofta var en dröm har inte kunnat hålla människor tillbaka. Än idag vallfärdar människor hit för att skapa sig en bättre tillvaro. För Trump däremot är drömmen död eller den gäller i vilket fall inte för alla de migranter som söker sig till landet, de ska stängas ute med murar och är inte välkomna. Att drömmen falnat har också att göra med att ojämlikheten, både den ekonomiska och sociala växt och att den sociala rörligheten är dålig, den amerikanska drömmen är kort sagt i kris.
Återstår nu att se vad som händer om Trump kommer tillbaka som president. Risken är väl stor att vi kommer att få se USA utvecklas än mer i autokratisk riktning med en självgod president. Och världen i stort kommer sannolikt att bli än mer osäker och orättvis.
Hjortronlandet
I Hjortronlandet, Sara Lidmans andra roman, nagelfar hon kronotopsidén, statens stora värvningskampanj under mellankrigstiden, 1918-1925, för att locka jordlösa arbetare att odla upp myrmarkernas slumrande rikedomar i norr. Bakom fanns också andra syften, som att söka arbetskraft till skogsnäringen, hejda emigrationen och förhindra en revolutionär utveckling. Romanen utspelar sig i en dialog mellan statens idealistiska önskningar och det verkligt levda livet på platsen. Platsen är sålunda ön, verklighetens Holmen, nordväst om Ecksträsk, verklighetens Missenträsk, där Sara Lidman föddes. I förgrunden finns fyra kronotorpsfamiljer, mönstertorparen Franz och hans Frida och hans fader Stefan med betoning på den sista stavelsen och hans andra hustru Anna, trollan kallad. Vidare barnfamiljen Skrattars med Jani och den sturska Stina samt fattigfamiljen, de hungriga och håglösa Nordmarks med den milda Hilda som sammanhållande länk. Hjortronlandet är en kvinnoroman, här är det kvinnorna som styr och ställer, som bestämmer i familjen, även om de gör det på olika vis. Stina styr och domderar, Hilda använder mera mjuka metoder, medan Frida är av den underdåniga sorten, men som ändå ofta får sin vilja fram. Som då hon ger sitt barn namnet Claudette efter att ha läst en fransk roman. Barnafadern våndas, men accepterar ändå det lustiga namnet. Barnet själv får sedan utstå diverse smädanden. I Skrattars familj, den röriga, bullrande och brokiga, föds så ett geni, den vackra och begåvade Märit, som skolfröken, katederpersonen Vera Lidgren försöker få att fatta vilka möjligheter hon har, men som bara skrattar och väljer att vara kvar på ön. Hon behärskar det mesta och får pojkarna att ställa sig på rad för att vinna hennes gunst. Men sedan väljer hon den minst lämpliga, pjallret Robert, den näst äldsta pojken Nordmark. Valet verkar mest vara en nyck och sedan går hon bort i galopperande lungsot och först då ser hon den verklighet som hon omgivits av. Claudette tillhör de obetydliga, är närmst osynlig, men har ett rikt inre liv. Hon ser människornas och djurens lidande till skillnad från Märit och hon identifierar sig med Eckträskborna, som har det litet bättre och hon vill bort från ön och det eländiga livet. Och i slutet av romanen lyckas hon också med det. Männen spelar andraplansroller. Franz är den förnämste torparen, som uppfyller överhetens krav, men som Claudette konstaterar, är han en man utan glädje. Han strävar med myren för att kunna köpa loss arrendet och bli sin egen. Stefan, den forne hästhandlaren, är en avskrädeshög, som lever i lump och smuts och Claudette kan inte vistas i samma rum som han. Jani, strävar på, men står under toffeln på den livskraftiga Stina, som föder barn på barn lika lätt som man kokar en kvällsgröt, tills hon efter ett rendezvous med Franz under omåttlig smärta får föda ett barn som lagt sig på tvären och som Anna, trollan, får skära itu för att Stina ska överleva. Anna är romanens mystiker, full med historier om vittror och småfolk, men också till handfast hjälp då barn ska bli till. Överheten syns sällan till men dyker då och då upp, som vid en inspektion, där de slår ner på Nordmarks och vill vräka dem, men till sin förvåning upptäcker att en ko finns i ladugården, vilken ditforslats av Anna. Och Nordmarks får bo kvar. En annan överhetsperson är ortsprästen Blom, som även figurerade i Tjärdalen. Blom försöker tala Stina till rätta för hennes äktenskapsbrott, dock utan resultat. Så kitslig kan väl Gud inte vara för hennes övertramp, tycker Stina. Fjärdingsman dyker också upp för att ta itu med fostrets död, en läkare måste utföra ingreppet inte någon okunnig trollkvinna, tycker fjärdingsman. Byborna håller emot och skyddar Anna, så det enda fjärdingsman får ut är att äta våfflor hos en av familjerna. När man sedan hittar Anna död har fjärdingsman inte längre något där att göra.
Hjortronlandet är både tragik och skratt, en myllrande roman med slagfärdig dialog och ett berusande språk. Med 70 år på nacken är den fortfarande högst läsvärd.
