Regnspiran
I Regnspiran går Sara Lidman tillbaka i tiden, från 1894 fram till första världskrigets utbrott. I slutet av romanen då byborna samlas för bönemöte har kriget brutit ut, utan deras vetskap. Platsen är Ecksträsk, en omskrivning för Missenträsk, Sara Lidmans hemby. Flera personer från de tidigare romanerna dyker upp, som Petrus som här är en elvaårig pojke, liksom Jonas, Räven från Tjärdalen. Regnspiran är det västerbottniska namnet på tornsvalan, eller som vi numera kallar den tornseglaren, ett täcknamn precis som ulv för varg, för att dölja dess ödsliga urläte, som kan verka farligt att nämna. Och dess ödsliga läte sätter också tonen för denna tragiska berättelse. I förgrunden en kvinna, detta är en kvinnoroman, precis som Hjortronlandet, men nu med en individ i centrum. Linda är redan från födseln en upprorisk och stark flicka. Föräldrarna Egron och Hanna har fått henne sent i livet och vet inte riktigt hur de ska handskas med henne. Om vi ser det i nutidens perspektiv kanske vi skulle kunna sätta någon bokstavskombination på henne. Den syndtyngde Egron försöker först med bibelspråk att fostra dottern, men hon uppfattar orden annorlunda än Egron, använder dem för att predika och rumstera om. Den ömma modern Hanna försöker med mjukare metoder, tillverkar en docka, som blir Linda kär under namnet Gockan. Men då Egron tror att Linda tagit kål på en kyckling kastar han dockan i elden, för honom var dockan ett beläte. Därmed är hans öde beseglat. Då han beger sig till Vättberget för att hugga ved, hugger han sig i benet och förblöder. I en syn har Linda sett hela förloppet, eller har hon kanske styrt det? För byn är Linda nu en farlig person, som äger krafter som man tar avstånd från. Och olyckorna med Linda fortsätter. En fosterpojke, Simon, som fått plats på Gammelgården hos Elofs blir en nära och förtrogen vän till Linda. Han gör nästan allt som Linda vill. Han är oskuldsfull och god, men inte särskilt vacker, liknar en satyr. Då Linda vill ha en rosenhilka som grannflickan Ulrika fått, så stjäl Simon den för att Linda vill känna på den och rita av den. Då han tänker hämta tillbaka den hindras han av att han ska åka till ett konfirmationsläger. Linda och Simon brukade leka mamma, pappa, barn och då Simon en dag ligger ovanpå Linda, ditlockad, så upptäcks de. Tillsammans med ett brev från prästen, som förfasat sig över att han sett Simon onanera, så sammanträder byafäderna för att avgöra Simons öde. Ska han på uppfostringsanstalt eller inte. Då de inte kan enas besöker de Linda som får fälla utslaget. Och Linda offrar Simon som den värsta Judas. Men Lindas svek stannar inte där. Hon är svartsjuk på Ulrika i Gammelgården som har en fästman, Karl, med vilken hon ska gifta sig. Då Karl kommer till Lindas gård för att hämta cykeln, som han lämat kvar efter logdansen, så lockar Linda in honom i stugan. Där uppstår en hetsig ordväxling som slutar med att Karl våldtar Linda. Karl flyr från byn och snart visar det sig också att Linda är med barn. Byn har snart räknat ut vad som skett, alla förstår, utom Ulrika, som går och väntar och längtar efter sin Karl. Så föder Linda barnet, som hon ägnar föga intresse. Istället tar Hanna och Ulrika hand om barnet och kallar det för lill-Karl, omedvetna om barnafadern. Leander, en hunsad hemmason hos byns patriark Ant Viktor, förbarmar sig över Linda och erbjuder henne giftermål. De gifter sig till ett kärlekslöst äktenskap, medan Ulrika och Linda kommer närmare varandra, dock utan att Linda avslöjar hemligheten. Till sist uppdagas den då Leander uppsöker Ulrika och avslöjar det verkliga förhållandet och Ulrika tar sitt liv. Det är byanden som svävar över byn, en patriarkal ordning som Linda sätter sig upp emot, dock utan att kunna påverka den. Istället ses hon som avvikande och farlig. Linda har säkert många drag gemensamma med författaren själv. Regnspiran är en symbolistisk roman med många anspelningar. Regnspiran med sitt uråldriga läte är en. Simon, som är en sorts Jesusgestalt, som sviks av Linda-Judas. Vättberget, där vättarna härskar, de som vill stjäla människornas själar. Ja, här finns gott om symbolik i en mångbottnad och spännande roman.
Kommentarer
Trackback
