krille tvärvigg

I en fin gammal Ford reser Mr Stephens genom det engelska landskapet i nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman Återstoden av dagen. Året är 1956 och han är på väg att uppsöka Mrs Kenton, egentligen Mrs Benn, sedan hon gift sig, men Stephens envisas med att kalla henne Mrs Kenton, sedan den tid hon tjänstgjorde som hushållerska på Darlington Hall. Nu är Stephens på väg för att kanske få tillbaka Mrs Kenton till huset, det är vad han hoppas på i varje fall. Den yttre ramen i handlingen är enkel, Stephens företar en bilresa under några dagar, övernattar på hotell och i ett privathus, råkar ut för ett par missöden, då vattnet i kylaren kokar och han får bensinstopp utanför en by. I det senare fallet kommer han i kontakt med ortsbefolkningen, vilken strömmar till för att se den fine herrn. Och han låter invagga dem i den tron, att han är en betydelsefull person, som mött stora personligheter i sitt liv. Men en läkare som också kommer för att träffa honom, genomskådar honom som en betjänt. Huvudvikten i skildringen är dock Stephens tankar och minnen i det förflutna. Hans funderingar om vad som kännetecknar en stor butler och hans minnen från Darlington Hall. Huset har nu fått en ny ägare, amerikanen Mr Farraday, vars vanor butlern ännu inte genomskådat. Den tjänande staben har reducerats och flera rum har stängts igen i huset. Stephens jämför detta med den lysande tid före kriget, då huset sjöd av aktiviteter och betydande personligheter gästade huset. Lorden hade engagerat sig i storpolitiken och ömmade för Tyskland, som han fann hade straffats alltför hårt i Versaillesfreden. Nu försökte han, genom att bjuda in olika gäster, skapa försoning och åstadkomma fred i Europa. Men, som en amerikansk gäst, påpekade, så var lorden en amatör i det politiska spelet. Hans idealism och ädla avikter utnyttjades och han blev en bricka i det spel som tyskarna bedrev. Men han påverkades också i nazistisk riktning och i en ödesmättad scen i boken, så uppmanar han Stephens att avskeda två judinnor som arbetat i köket i flera år. Efter kriget blir lorden uthängd som en förutvarande nazist, som gått tyskarnas ärenden, vilket Stephens finner högst orättvist. Butlern kände stor aktning och lojalitet mot lorden. Ett annat viktigt spår i romanen är den oförlösta kärlekshistoria som pågår mellan butlern och Mrs Kenton. En kärlek som aldrig får blomma, eftersom Stephens blåhåller på sin värdighet och korrekthet framför att visa känslorna. Återstoden av dagen är en fin och vemodsfylld skildring, som det är svårt att släppa ifrån sig. En värdig nobelpristagare utan tvekan.

Idag meddelas att 8 av 11 demonstranter döms till olika straff i samband med NMR:s demonstration vid biblioteksmässan i september. Samtliga dömda är motdemonstranter. I fredags lades däremot en utredning ner mot 23 NMR:anhängare på grund av bristen på bevis. Motdemonstranternas våld riktade sig mot polisen som skyddade nazisternas demonstration, där lagvidriga symboler, hätska och rasistiska slagord ropades ut. Dessa blir dock inte föremål för något, trots att det är lagstridigt. Men det går ju alltid att hävda att man inte vet vem som ropade ut dessa. Åklagaren tycker att straffen mot motdemonstranterna är en bra signal, att man inte kan bete sig hur som helst. Däremot verkar man kunna bete sig som man vill om man är nazist.

Vissa böcker kan te sig profetiska. En sådan är Sånt händer inte här av den amerikanske författaren Sinclair Lewis, för övrigt USA:s förste nobelpristagare i litteratur 1930. Sånt händer inte här utkom första gången 1935 och är förstås skriven under intryck av det som skedde i naziTyskland. Men trots att det är en fiktion, så är det förvånansvärt, hur den har likheter med det som händer i våra dagar. Med kuslig precision och satir skildrar Sinclair Lewis hur Berzelius "Buzz" Wintrip förhäxar folket och vinner demokraternas val över Franklin D Roosevelt. De metoder han använder påminner mycket om en viss Donald Trumps förehavanden. Genom att underblåsa folks rädslor för det främmande och genom att utlova sociala reformer samt trycka på patriotismen och de "traditionella värdena", så vinner han framgång. Wintrip vill också, precis som Trump, sätta Amerika först. Wintrip går också till storms mot politikerna och etablissemanget i Washington och utger sig för att vara det enkla folkets man. Vissa gester tycks han också ha gemensamt med Trump, som då det står "att han sträckte fram ett senigt pekfinger, som riktigt tycktes tränga in i var och en av åhörarna, kroka sig fast vid vartenda hjärta och dra det till sig". Trumps stödtrupper är vita arbetslösa män och även Wintrip har en stödtrupp, nämligen de bortglömda männen, som bildar en milisstyrka, MM, Minute Men, av belackarna kallad Mickey Mouses. Men det är en brutal styrka, som ska injaga skräck i de som protesterar mot Wintrips styre. Men precis som det idag finns ett motstånd mot Trump, så finns det även mot Wintrip. En av dem är den lille landsortsjournalisten Doremus Jessup, som i sin tidning Nyheterna, avslöjar Wintrips metoder. Men han kan inte hindra att Wintrips fascistiska styre genomförs. Ibland under läsningen undrar man om Trump har använt Lewis bok som en manual för hur han själv ska agera.

Hederskriget med undertiteln Hur Österrike-Ungern startade det första världskriget av Andreas Danielsen är en intressant och omvärderande studie om förspelet till det första världskriget. Den utkom redan 2014 och har sedan dess stått i bokhyllan, men nu har jag under ett par veckor läst den. Den är intressant även för vår egen tid, för den visar hur det kan gå, då rävspel och tjyv- och rackarspel får dominera politiken och diplomatin. Tidigare har många historiker velat förlägga skulden till krigsutbrottet på Tyskland, men Andreas Danielsen som bedrivit omfattande källstudier i Wien och också tagit del av ny forskning kommer fram till att det var Österrike-Ungerns sårade heder efter mordet på Frans Ferdinand och Sofia i Sarajevo i juni 1914, som orsakade kriget. Och den som främst drev på för att utlösa kriget var utrikesministern Berchtold, en man som före mordet varit en fredens förespråkare, men som förvandlades från duva till hök, då meddelandet om mordet på Frans Ferdinand och Sofia kom. Efter det agerade han med både list och förslagenhet för att få till stånd kriget. Men han hade goda kålsupare i generalen Konrad von Hötzendorf, som ivrigt förespråkade krig för att näpsa serberna och kejsar Frans Josef, som till slut inte fann någon annan utväg än att godkänna Bertchtolds ultimatum till Serbien. För honom var dynastins heder det viktigaste. Berrchtold hade försäkrat sig om carte blanche från Tyskland och spelade sedan under täcket med dem, genom att inte visa dem utlitmatumet mot Serbien i god tid. Och trots att den habsburgska armén inte var färdig för att gå in i Serbien, så sände han iväg krigsförklaringen. På tysk sida rådde också förvirring. Man hade gett Österrike-Ungern klartecken att straffa Serbien, men då det kom till kritan, så backade kejsar Wilhelm och ville genom sin utrikesminister Bethman-Hollweg förklara att han ändrat sig, men Bethman-Hollweg underlät att meddela detta, då han ville att Österrike skulle näpsa serberna. Sedan omöjliggjorde ju alla de allianser som skapats före kriget, där ryssarna stod på serbernas sida och ryssarna i sin tur hade stöd av Frankrike, att kriget blev ett faktum. Då Ryssland väl mobiliserat gick inte kriget att hejda och så var första världskriget ett faktum, den urkatastrof som gjorde att Europa gick mot katastrof och att kejsarmakterna rämnade. Istället fick vi både bolsjevism och nazism. I vår nu så instabila värld är denna katastrof en lärdom. Det är de små misstagen som kan leda till oanade konsekvenser. 

Den 19 juli i år började jag läsa Vilhelm Mobergs utvandrarepos i huvudsak som kvällsläsning. Nu nästan fem månader senare börjar jag närma mig slutet. Jag har umgåtts med Karl Oskar, Kristina, Ulrika, Robert och Arvid och många flera och det känns nästan lite vemodigt att lämna dem. Det finns mycket starka episoder i berättelsen, självfallet överresans umbäranden till det nya landet och framkomsten och början på det nya livet. Och i Nybyggarna kanske det är Roberts och Arvids försök att vaska guld för att bli rika, som griper en starkast. Och så Roberts öde förstås. I den avslutande delen är det framför allt Kristinas död som rör en och indianernas uppror. Ett uppror som innehåller mycken grymhet, men som Moberg har visst överseende med, då indianerna ju förlorat sitt land och trängts tillbaka undan för undan. De har skäl för sin vrede tycks Mobergs mena, även om angreppen på nybyggarna är oerhört grymma. Det saknas förstås inte svagare partier i detta jättelika romanbygge, att vänta något annat är orimligt. Det finns longörer och delar som gott kunnat utelämnas, åtminstone ur en sentida romanläsares betraktelser. Men det stör förstås inte helhetsintrycket. Moberg höll på med sitt romanbygge i tio år och att han höll ut så länge är ju en fantastisk prestation. Nu lämnar jag det med saknad. Troligen får jag ingen möjlighet att läsa det igen.

Sedan 18 år bor vi i ett hus på landet, cirka 5 kilometer utanför staden. Då vi sett serien Det sitter i väggara på TV, så har vi funderat över husets ålder. Vi har hittat tidningar, som är från 1890-talet, så kanske är huset byggt någon gång då. Det är ursprungligen byggt som ett torp med timmerväggar, senare brädklätt. Men till huset hör en utbyggnad i vinkel, som användes som lanthandel. När startade den? Förmodlingen omkring 1930, för i ett dokument hämtat från Hälsingtuna socken kan vi läsa att Per Olsson etablerade sig som lanthandlare omkring 1930 på en gård i Fiskeby. Och det kan inte vara någon annan än den vi bor i. Per Olsson bodde dock aldrig i fastigheten, utan i Fläsbro, som var svärförädrarnas hem. Lanthandeln fick hans fru Brita och dottern Rut sköta om. Efter Per Olssons död 1939 tog sonen Torvald över lanthandeln och drev den i stort sett hela 1940-talet. Per Olsson var en driftig man och han blev till och med riksdagsman 1896. 1900 var han med om att bilda liberala samlingspartiet. Han representerade det norrländska frisinnet och kom därför i opposition mot den av stadsliberaler dominerade partiledningen. Han kom att driva den så kallade Fläsbro-linjen i partiet, vilken gick ut på att begränsa rösträtten till dem som hade ordentliga beskattningsbara inkomster, något som tillfredsställde många lantbruksväljare. Så småningom ledde hans oppostion till att han lämnade det liberala partiet, då bondeförbundet bildades 1917. I riksdagen företrädde han en sparsamhetslinje. När riksdagen diskuterade anslag till Sven Hedins respektive Otto Nordenskjölds expeditioner ställde sig Olsson kallsinning och yttrade: " Vad angår det oss mer än den övriga världen, huru de djur och måhända också människor sett ut, av vilka Nordenskjöld nu uppsnappat några rester, eller ehuru de stenflisor och ormbunkar med mera kommit till, som han nu medfört vagnslastvis"? Han var emellertid mera generös med de allmänna medlen, då det gällde att nyetablera enskilda alkoholistanstalter. Kanske beroende på att han tillhörde nykterhetsrörelsen. Han lämnade riksdagen 1921, då hans hörsel blev dålig. Då hade han bevistat 19 riksdagar.