krille tvärvigg

Den 19 juli i år började jag läsa Vilhelm Mobergs utvandrarepos i huvudsak som kvällsläsning. Nu nästan fem månader senare börjar jag närma mig slutet. Jag har umgåtts med Karl Oskar, Kristina, Ulrika, Robert och Arvid och många flera och det känns nästan lite vemodigt att lämna dem. Det finns mycket starka episoder i berättelsen, självfallet överresans umbäranden till det nya landet och framkomsten och början på det nya livet. Och i Nybyggarna kanske det är Roberts och Arvids försök att vaska guld för att bli rika, som griper en starkast. Och så Roberts öde förstås. I den avslutande delen är det framför allt Kristinas död som rör en och indianernas uppror. Ett uppror som innehåller mycken grymhet, men som Moberg har visst överseende med, då indianerna ju förlorat sitt land och trängts tillbaka undan för undan. De har skäl för sin vrede tycks Mobergs mena, även om angreppen på nybyggarna är oerhört grymma. Det saknas förstås inte svagare partier i detta jättelika romanbygge, att vänta något annat är orimligt. Det finns longörer och delar som gott kunnat utelämnas, åtminstone ur en sentida romanläsares betraktelser. Men det stör förstås inte helhetsintrycket. Moberg höll på med sitt romanbygge i tio år och att han höll ut så länge är ju en fantastisk prestation. Nu lämnar jag det med saknad. Troligen får jag ingen möjlighet att läsa det igen.