krille tvärvigg

"Den polska judenheten har blivit allmän egendom; men den som kommer först till kvarnen får inte först mala; ty ingen vill ha den; ingen skall stiga in i bräschen och försvara den. Judenhetens så kallade ledare flydde för livet redan tidigare, och tre miljoner judar har lämnats faderlösa, överlämnade i klorna på ett grymt odjur som inte vet av någon nåd.", skriver Chaim A. Kaplan den 27 november 1939. Denna omständighet har fått till följd att ungdomar i tusental flyr till det sovjetiska området i Polen. Där togs de emot med öppna armar till en början, då de betraktades som ett utmärkt material för bolsjevisering. Men i flyktingströmmarna blandade det sig in element som ryssarna inte ville ha, det var finansmän, svartabörshajar med flera. Sådana ville ju kommunisterna utrota, så därför stängdes gränsen. Trots det fortsätter den förbjudna emigrationen. Hemliga firmor med gränsvägvisare har bildats i vilka judar och arier delar på arbetsuppgifterna. "Judarna producerar boskapen och arierna, vanligen personer som bor i trakten och som känner till gränsvägarna, smugglar över varorna", avslutar Kaplan.

"Mitt i den allmänna fasan neutraliseras individens tragedi och glöms bort. Det finns ingen vars tillvaro inte har skövlats. Det finns ingen som inte har fått någon familjemedlem dödad.", skriver Chaim A. Kaplan den 24 november 1939. Men ibland hamnar individens tragedi i fokus, blir något som man inte kan vända sig bort ifrån, som inte lämnar en i fred, som störs ens vila. En sådan tragedi drabbade Kaplans vän Reb Jakub Zajac. Han är köpman och en filantrop och var den förste som lämnade bidrag till välgörande ändamål. Han hade råd för hans affärsverksamhet hade varit inkomstbringande och han hade skapat sig en förmögenhet. Ibland kunde Kaplan känna irritation mot honom för att han var en så framgångsrik person. Han stack ut bland judarna genom sitt sätt att vara. Han tillhörde inte något parti, utan hade omsorg om alla som tillhörde Israels folk. Men hur belönades han då. Jo, "hans hustru och två döttrar dödades av en bomb; hans hem jämnades med marken; hans butik brändes ner; han stod utan någon älskad anhörig och utan ägodelar. Allt förstördes, allt brändes. Han lämnades ensam och barnlös. Endast huden som täckte hans kött fanns kvar. Är det så den Allsmäktige tar vård om sina kära?," frågar Kaplan.

Det händer att jag tar en promenad runt Lillfjärden i stan. Det är ett populärt promenadstråk, lagom långt för en lunchpromenad. En gång var den lilla fjärden en del av Storfjärden. Men efter landhöjningen skildes de åt. Dock inte helt utan en stensatt kanal förbinder de bägge. Jag börjar gärna min promenad vid Kärleksstigen. Den inleds av en staty med ett ungdomligt förälskat par. På senare år har några entusiaster här också anlagt en inspirationsträdgård med mestadels rosor. Kommunen har verkligen ansträngt sig för att göra promenaden vid Kärleksstigen attraktiv. Här finns bänkar och krypin där du kan sitta och fika eller bara titta på det rika fågellivet på fjärden. Om man fortsätter Kärleksstigen till dess slut kommer man till idrottsplatsen, som fått namnet Glysisvallen efter stans stora son Olof Broman och hans mastodontarbete Glysisvallur. Idrottsplatsen anlades 1939 och då med en fotbollsplan med löparbanor. En staty av en löpare i full fart finns här som påminner om detta, dock inte någon fotbollsspelare. På 1980-talet byggdes en ishall i anslutning till fotbollsplanen. Den liknar många vid en kyrka och den är faktiskt riktigt fin och ingen tråkig islada. 2007 begåvades staden också med sin första konstgräsplan, som anlades på den gamla grusplanen. Det blev ett lyft för fotbollen. Hornån rinner ut här vid Glysisvallen och här låg enligt forskare stans första bebyggelse, innan man flyttade den in mot det som nu är centrum. Promenaden fortsätter förbi Fredens kulle med sitt rundbyggda äldreboende. Då vi flyttade till stan fanns även en förskola i dess bottenvåning, där vår mellandotter gick. Tidigare på platsen fanns en Folkpark och ett Folkets Hus som anlades 1904 och upphörde efter en brand 1956. Idag finns inte ens en skylt som anger att det var stans förnämsta nöjesplats under flera årtionden. Genom området löper en vägstump som fått namnet Johan III:s väg, efter stadsgrundaren. Fortsätter jag förbi den livligt frekventerade bowlinghallen kommer jag så fram till Teaterparken, som en gång var stadspark. Inne bland almarna skymtar den anspråkslösa Teaterladan byggd 1881-82 (den invigdes i mars 1882 av stadens amatörer). Gatan jag följer anlades i samband med teaterbygget. Ja, där slutar promenaden som blev en lektion i lokalhistoria.

Den 23 november 1939 skriver Chaim A. Kaplan att han gjort ett uppehåll i sina dagboksanteckningar, eftersom han tröttnat på att skriva om klagovisor och elände. Men han försvarar sig med att det är svårt att se ett helt samhälles död. Han fortsätter: "Det utspelas en judisk kulturell tragedi här, men våra hjärtan har nu inte rum för andliga och kulturella angelägenheter." Han avslutar: "Inför den förföljelse som äventyrar vår fysiska existens är vi beredda att avstå från allt som hittills har varit heligt och dyrbart för oss. Den polska judenheten sträcker ut sina händer mot Stalin. I vår hopplösa belägenhet välkomnar vi hjälp från vilket håll som helst, så länge vi inte faller i slaktarens händer."

Den grusade skolgården och ekarna hälsade välkommen. Men den pampiga skolbyggnaden skrämde. Fönstren blänkte ilsket. På bron stod fröken och klämtade i klockan. Vi ställde upp på led i militärisk ordning. Inne i korridoren luktade det gott. Vår skolsal låg en trappa upp. Bänkarna var prydligt ordnade, det låg pennor, suddgummin och en blå skrivbok på locket som en skatt. På svarta tavlan hade fröken skrivit sitt namn med den gnisslande vita kritan. Varje morgon inleddes med psalmsång. Psalmerna fick vi sedan lära oss utantill och försöka traggla dem stående vid sidan av bänken. En av de första dagarna kissade en flicka en stor pöl under bänken. Hon hade inte vågat be om lov för att gå på dasset. Bilderna ur bibliska historien och berättelserna gjorde stort intryck på mig. Fröken var sträng, men inte elak. Hon hade ett svart hår med gråa strån uppsatt i en knut i nacken. Då hon hyssjade på oss fräste spottet runt munnen. Men hon gav inga örfilar eller luggade oss, vilket inträffade i senare klasser. Hon hade en lång karriär bakom sig. Hade varit minst trettio år på orten. Att hon under alla dessa år stått ut med att lära alla ostyriga ungar att läsa och räkna måste anses som en bedrift. Jag vet inte om vi någonsin tackade henne.

Vi har en myndighet som ska ha tillsyn över storbankerna och heter Finansinspektionen. Denna myndighet sköter inte sitt uppdrag. Den har brister på i stort sett alla områden konstaterar en intern revision. Istället har ett journalistiskt team på Uppdrag granskning fått ta på sig undersökningströjan och kunnat avslöja hur Swedbank sysslat med mycket skumma saker som att underlätta penningtvätt och bryta mot vapensanktioner. Vad har vi en sådan myndighet till?

Dess namn är Fiskeby, Var kommer det ifrån? Har det något med fiske att göra? Svårt att förstå idag. Men går vi tillbaka några hundra år är det kanske inte så omöjligt. En vassrugge i ett av dikena på den gamla landsvägen vittnar om att här funnits en sjöbotten. Kanske gick en vik från havet in här, precis som den nu gör vid Nordenholm bara några kilometer bort. Nu är det en dalgång med odlingsmark och betesvall för djuren. I byn fanns en gång bondgårdar med djur, en lanthandel, en skola och ett kapell. Byn var då levande på ett annat vis än idag. Nu finns bara en stor bondgård kvar med 140 mjölkkor, kvigor och kalvar. Den drivs på ett modernt vis med ett otal maskiner. Bonden har blivit mekaniserad och behöver sällan stiga ner från maskinerna. De få hölador som finns på fälten står kvar som monument över en annan tid. Bonden bryr sig inte om dem, utan de förfaller i snabb takt. En gång vindlade sig en grusväg fram genom byn, spår av den finns ännu kvar, liksom andra körvägar. Nu är det en ny genomfartsled som går tvärs genom byn, där trafiken dundrar fram. Sommartid har jag räknat till 6 bilar i minuten. Att hämta post från brevlådan är förenat med stor risk, i synnerhet vintertid, när plogbilen inte hunnit ut.

Jag kallades kattfarbrorn i bostadsområdet som vi då bodde i. Fast det fick jag veta långt senare. Det var för att jag varje kväll gick ut och ropade efter katten som lystrade till namnet Greta. På gården fanns en tant som hette så, men hon kom aldrig då jag ropade. Katten kom inte alltid den heller, men för det mesta kom den skuttande och lät mig ta upp henne i famnen. Hon berättade aldrig vad hon sysslat med under dagen, utan gick raskt till matskålen och tog sedan en lur i bästa soffan. Skogen där hon vistades är numera förvandlad till bostadsområde. Men då vi passerar där kallar vi fortfarande området för Gretas skog.

Efter många gråa dagar både ute och invärtes visar sig plötsligt en novembersol. Tuppen och hönorna som tryckt inomhus i dagar spritter till och tar ett glädjesprång ut i solen. Vi besöker havet, som är blått idag och som andas lättat mot stranden. Bäckarna porlar glatt som vore det vår. Hammarslag ekar över stugområdet - en ny boning är på gång. I björkarna kommer silvertoner från en mindre flock sidensvansar. Mot kvällen brinner himlen i väster kopparfärgad och dimman stiger uråldrig över täkterna.

I dagboken för den 18 november skriver Chaim A. Kaplan: "Segraren utfordrar oss med nyheter från stora världen. Nyheterna är begränsade och färgade i en brun ton. Ibland får vi veta mera av det som inte berättas än av det som publiceras. Enligt segraren är allt förträffligt; allt genomförs med den allra största framgång och ingen kan mäta sig med nazisten i fråga om energi, kultur och sakkunskap på vartenda område. Det är ingen ända på hans skryt och högmod." Vad fienden angår så är allt dåligt och misslyckat, soldaterna svälter och fronterna överges. Ja, engelsmännen och fransmännen är inte ens värda att lösa upp nazisternas skosnören. Det utkommer två tidningar. Den ena från det tyska Lodz, som är hundraprocentigt nazistisk. "Stämplingarna mot judarna blommar i den som grönskan på Arons stav. (Arons stav förekommer i 2 mosebok 7 - 10 kapitlet. Det var en stav som kunde utföra mirakel, min anmärkning). Den andra tidningen är Warschauer Zeitung, där Frank har sin förvaltning. I den regionen finns särskilda lagar, det vill säga en grym satraps lagar, som dömer alla till döden som saboterar segraren, till exempel kan sönderslitandet av en affisch vara tillräckligt. Det nazistiska högmodet är utan gräns. Polackerna och judarna klassificeras som om båda vore infödingar i Afrikas djungler. Nazisterna betraktar oss som boskap och då de övervakar judiska arbetare håller de en piska i handen. All pryglas skoningslöst. "Den nazistiska grymhetens detaljer kan driva en till vanvett. Ibland skäms vi för att se på varandra. Och vad värre är, vi har börjat betrakta oss som sämre varelser. Vårt enda hopp är att nazisternas nederlag med säkerhet skall komma. Vi tvivlar endast på en sak - huruvida vi ska få uppleva den dagen", avslutar Kaplan.

Liberalerna vill utreda aktiv dödshjälp. Förlåt, men man kan inte annat än le i mjugg och koppla ihop det med partiets opinionsläge. Är det partiet man vill utreda om det kan få aktiv dödshjälp, i så fall får man vänta till nästa val. Eller tänker man sig en snabbare och skönare död innan dess. Ett sätt att överleva vore kanske om man gick tillbaka till att bli ett socialliberalt parti, som under Bengt Westerberg. Men det är nog för mycket att hoppas på, den nuvarande partiledaren känns mera som att hon vill höger ut. Och var man hamnar då, det vete fåglarna, ja inte ens de.

För tredje gången har jag nu läst Sven Lindqvists Utrota varenda jävel. Färdats med honom tvärsöver Sahara från In Salah till Zinder och plågats av öknens hetta. Sven Lindqvist utgår i boken från en enda sats, exterminate all the brutes, utrota alla djuren eller med titelns ord: Utrota varenda jävel. Den satsen följer han som ett spår i sanden likt en kriminalreporter som undersöker mordfall. Till sin hjälp har han Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, som bara kan ses som toppen på ett isberg. Ty under dess ohyggliga skildring från Kongo, där Marlow söker sig upp genom Kongofloden till Kurtz domäner, där han verkat som en kung med skräcken och magin som vapen, finns lager av skräckskildringar av européernas framfart i det så kallade framstegets och civilisationens spår. Strax före Conrads skildring hade Stanley, journalisten som letade upp Livingstone, genomfört en liknande expedition i sökandet efter Emin Pascha. En expedition som förde med sig fruktansvärd död och fasa. Britterna hade också utmärkt sig i slaget vid Omdurman, där man skjutit ihjäl 11 000 sudaneser med kanoner och kulsprutesalvor. Och fransmännen hade också utmärkt sig genom den ohyggliga centralafrikanska expeditionen 1898 och kända var också tasmaniernas och indianernas öden. Européerna hade visat vad vapnen kunde åstadkomma, vilket de tolkade som överlägsenhet mot de kuvade folken. Men Sven Lindqvist nöjer sig inte med detta han söker sig bakåt för att finna förklaringarna till dessa övergrepp. Han tar sin utgångspunkt i George Cuvier, en zoolog, som 1796 fann att vissa djurarter som mammutar hade dött ut. För samtiden ett oerhört påstående, Guds skapelse var ju fulländad och orubblig. Men Cuviers upptäckt fick så småningom genomslag och smittade av sig på människornas värld. Om djurarter kunde dö ut, så var det ju möjligt att även grupper av människor kunde göra detsamma. Med filosofen Herbert Spencer och Charles Darwin var så inte steget långt till rasismens födelse och dess påstående att vissa lägre arter var dömda till undergång. Framsteget och civilisationen fick därmed en biprodukt: folkmordet. Adolf Hitler var inte unik, den förintelse han iståndsatte hade grymma erfarenheter genom ett europeiskt världsherravälde sedan länge. Det Hitler gjorde var att ge det en modern industriell tillämpning, en yttersta konsekvens om man så vill. Därmed är han förstås inte ursäktad.

Chaim A. Kaplan skriver i sin dagbok för den 17 november 1939: "Den materiella utarmningen är inte nog. Härutöver uppträder nazisterna hänsynslöst gentemot de stackars flyktingarna och fäster på deras ärmar det gula märket. Det är en gul lapp som ordet jude skrivits på, fastsydd på ett av rockslagen. Förutom det gula märket bär varje jude en identifieringslapp som är präglad med hans namn, hans föräldrars namn, hans ålder, yrke och adress. Mellan klockan fem på eftermiddagen och åtta på kvällen får judar inte lämna sina hem. Detta är att hindra dem från att gömma sig under de timmar, då segrarens kreatur går in i deras hem för att hämta ut dem till tvångsarbete".

Om min bror, Ove, fått leva skulle han idag ha fyllt 70 år. Men nu blev han inte ens 19 år. En bilolycka, som inte skulle ha behövt hända, släckte hans unga liv. Ty olyckan var helt onödig. Den inträffade i samband med en blöt fest i stadens utkant. Ett par omdömeslösa personer, som kommit till festen och hällt i sig alkohol fick för sig att de skulle köra kapp och av en outgrundlig anledning, som vi aldrig kommer att få något svar på, så gick min bror med på att följa med i en av bilarna som passagerare. I alltför hög fart, och under allt för hög promillehalt, så gick ena bilen, som min bror satt i, av vägen i en kurva, där asfalten upphörde och grusvägen tog vid. Min bror slungades ut ur bilen, för något säkerhetsbälte hade han säkert inte på sig, och ådrog sig svåra inre skador. Så svåra att han knappt två dygn senare avled. Efterspelet till olyckan blev osmakligt. Han som rattat bilen försökte nu skylla på min bror, som var död, att det var han som kört, för att själv undkomma straff. Polisen lyckades emellertid efter flera förhör att få en av de inblandade att medge att det inte varit min bror som kört olycksbilen. En månad före denna fruktansvärda händelse hade jag gift mig och min bror hade varit med och gratulerat oss. Nu fick samma präst som vigt oss förrätta begravningsceremonin. Den glädje vi känt vid bröllopet hade nu förvandlats till djupaste tragedi.

"Tiotusentals unga judar saknar medel till livets uppehälle. Judisk ungdom har ingen nutid och ingen framtid och den flyr för livet på olika sätt: till fots, med bil, med tåg, i kärror och i alla slags andra åkdon", skriver Chaim A. Kaplan den 15 november 1939. Men på vägen blir de angripna och rånade. Gränsvakterna vet att judiska liv och pengar är allmän egendom och behandlar dem som passerar gränsen precis som det faller dem in. Över en miljon människor har flytt till Ryssland. Sovjetryssland har öppnat sina gränser för flyktingarna, men utnyttjat situationen till att angripa Amerika och England för att de har stängt sina gränser och vänt dövörat till för de hjärtslitande ropen från flyktingarna. Sovjet säger: kom till oss ska vi ge er arbete, anslut er bara till oss. Men vad det är för arbete talar man tyst om. "Efter mycket arbete och stor möda började skolorna på nytt", skriver Kaplan. Men det sker på reducerad bog. En skola som haft 300 elever har nu krympt till 100 och en skola med 100 har nu 20. Det sker också med otillräckliga resurser och otillräcklig betalning. Dessutom har utbrott av tyfoidfeber gjort att alla skolor fått stänga. "Hädanefter kan vi se fram emot ett liv i hunger och fattigdom, i fulhet och förnedring", avslutar Kaplan dagboken för denna dag.

"Fullständig förödelse har drabbat den polska judenheten" skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok för den 14 november 1939. Han nämner här särskilt området kring floden Warta, som segraren inkorporerade i "Stor-Tyskland". Området är nu uteslutande reserverat för tyskar och alla "utländska" element drivs bort därifrån, i viss utsträckning polacker, men framför allt judar. "Segraren hävdar att den överlägsna tyska kulturen inte kan existera sida vid sida med lågtstående kulturer sådana som polackernas eller judarnas." Samtidigt berättar Kaplan att Lodz, landsbygdens merkantila centrum, har blivit ett helvete för stadens judar. I övrigt berättar han om de många rykten som sprids, då invånarna är avskurna från nyheter via tidningar och radio. Bland annat florerar rykten om attentat mot Führern och att hans ställföreträdare Rudolf Hess skulle blivit mördad. Kaplan sätter ingen tilltro till dessa rykten, utan ser dem som önskedrömmar.

Efter långt om länge kom så Margaret Atwoods uppföljare till Tjänarinnans berättelse, den otäcka framtidsdystopin om landet Gilead, som även blev en hyllad Tv-serie. Uppföljaren heter Gileads döttrar. Här får vi åter möta tant Lydia från Tjänarinnans berättelse, där hon framträder som en sträng övervakare av tjänarinnorna och som även hetsar dem vid bärgningarna, då tjänarinnorna kollektivt tar livet av påstådda förrädare. I Gileads döttrar får vi lära känna hennes bakgrund, hur hon blev den mäktiga tant Lydia. Men nu arbetar hon som en dubbelagent som med slug list och försåt vill försöka få Gilead på fall. Och i det arbetet tar hon hjälp av pärlflickorna Agnes, eller tant Viktoria, och Becka, eller tant Immortale samt lilla Nicole, som fått täcknamnet Jade, som återvänder till Gilead i lönndom. Tant Lydia låter Nicole föra ut komprometterande dokument, som hon injicerar i ena armen på Nicole i form av mikropunkter. Agnes och Nicole blir tant Lydias budbärare, vilka i en rafflande flykt lyckas ta sig till Kanada., vilket är bokens höjdpunkt. Samtidigt får Becka, sätta livet till för att se till att de två rymlingarna ska få så god tid på sig som möjligt för sin flykt. Bokens form är berättad i form av nedtecknade vittnesmål. Ja, det är en spännande thrillerartad berättelse. Och man kan till slut undra varför inte Svenska Akademin gett nobelpriset till Margaret Atwood.

Den 11 november 1939 skriver Chaim A. Kaplan: "Jag är en av de människor på Nowolipkigatan som fördrevs redan första dagen erövraren trängde in i staden (1 oktober, min anm,) En bataljon intog våra hem och stannade kvar i dem i tre veckor". Därefter kom en annan, som var ännu grymmare, de flesta medelålders och sannolikt bönder med primitiva föreställningar, som inte visste om något annat än att följa Führerns order. När denna grupp lämnade lägenheterna fick de judiska invånarna återvända, men de möttes av en fruktansvärd syn, allt var plundrat, krossat och förstört. Varje ägodel som kunde förvandlas till pengar var borta, till och med de elektriska installationerna. Hela förvaltningsmaskineriet är inriktat mot detta att utplundra judarna. Och överallt möts de av orden: judar äga icke tillträde. Kaplan gör så en jämförelse mellan tsarismen och nazismen. Även tsarismen brukade hålla efter judarna, men utan sadism. Den hade lagar som åtlyddes, men dess förföljelser hade vissa begränsningar. Tsarismen avstod från barbari, men så icke nazismen. "Allt är tillåtet för honom, han vet inte av några inskränkningar. Den skamkänsla som avhåller människan från att synda har flytt honom. Tvärtom, grymhet mot judar är ett nationellt budord. Den som orsakar det största lidandet är den mest berömvärde. Och därför trampar man på oss som på gatornas smuts.", skriver Kaplan. Kaplan ger sedan exempel från vardagslivet. Han skriver att först tystades tidningarna. Nu finns endast en tidning om två sidor, där en sida består av annonser, som uttrycker segrarens åsikter. För det andra stängdes radiostationen och alla mottagare togs bort. Kaplan själv fick lämna ifrån sig två apparater som kostat honom mycket pengar. För det tredje förekommer inte längre något samhällsliv. Alla politiska partier har upphört att existera och likaså alla filantropiska organisationer. Förutom segrarens lagliga plundring utsätts judarna också för rofferi från de polska massorna. Kaplan blev ögonvittne till ett sådant överfall denna dag och judarna skrek på polis, men plundringen bara fortsatte. Dussintals icke-judar med stulna varor under armarna skingrades åt alla håll, medan judarna fortsatte att skrika. "Sådana scener utspelas varje dag. Tjuven stjäl och judarna skriker", avslutar Kaplan dagboken.

Dagens namn är Vendela. En av pappas systrar lystrade till det namnet. Jag minns henne, men minnet går inte särskilt djupt. Tillsammans med sina två andra systrar försökte hon sig på lyckan i Stockholm, men vände åter till sågverkssamhället. Varför vet jag inte, men kanske trivdes hon inte i storstaden. Och till skillnad från systrarna så hittade hon ingen man där. Om hon såg det som ett misslyckande vet jag inte. Hon gifte sig emellertid och fick Helen, min kusin. Men mannen hennes gick bort tidigt, troligen i tbc, för Helen fick en tid vistas på ett sanatorium. Vendela liknade mycket min farmor, var ganska kortvuxen och mörkhårig. Hon skrattade glatt och var ganska gladlynt vad jag minns. Hon gifte om sig med Ivar och fick en pojke med honom, som mig veterligen fortfarande bor kvar i sågverkssamhället. Hur det är med Helen vet jag inte, hon lär bo i Stockholm, men jag har tappat kontakten med alla mina kusiner. Då Ivar gått bort så blev Vendela ganska förvirrad och hon hamnade så småningom på ett boende, där hon gick bort. Vendela är väl inget vanligt namn idag, den enda jag kommer ihåg som hette så var Vendela Hebbe, en skribent på 1800-talet. Men det kanske finns flera Vendelor idag. Vi barn sa förstås inte Vendela utan Vendla.

"Ghettoförordningen tär på vår lamslagna värld. Ingen hade förutsett denna katastrof, trots att segrarens behandling av judarna i Tyskland var känd av oss. Gestapo ägnar hela sin uppmärksamhet åt detta problem med sin bottenlösa ondska och grymhet," skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok för den 8 november 1939. Nu har en judisk delegation rest till Krakow för att uppsöka Hans Frank, som just blivit utnämnd till guvernör i Generalguvernementet, den del av Polen som inte inkorporerats med Tyskland. Man vill förmå honom att upphäva förordningen, men Kaplan tror inte att man kommer att uppnå något. Ty anslagen mot judarna är ju Hitlers idé och den kan man inte avvika ifrån. Kaplan iakttar nu hur trettiotusen judar med bagage och pengar i händerna fyller de gator som är öppna för dem i en förtvivlad jakt på lägenheter. Men att få tag i en "är lika svårt som att klyva Röda havets vatten", skriver han med biblisk anspelning. Från landsbygden kommer hemska rykten. Dussintals judiska städer har bränts ner och utplånats från jorden yta. Och vad de städer som inte har bränts beträffar så har judarna fördrivits därifrån. Först stal man deras ägodelar, sedan pryglades de och togs ut till tvångsarbete och slutligen sedan de kroppsvisiterats och deras pengar stulits, tvingades de att fly. "Allsmäktige Gud! Gör du slut på återstoden av den polska judenheten?, frågar sig Kaplan avslutningsvis.

Kulturjournalisten Gunnar Bolins Hovjuvelerarens barn är en intressant och finstämd berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer. Det är både en släkthistoria, men också en historia om Europa under dess mörka årtionden 1930- och 1940-talen, i synnerhet berörs Österrikes brokiga historia. Gunnar Bolin hade velat skriva sin farmor Karins, eller som hon kallades Babis, historia., men berättelsen kantrar också över till fadern Gerhard, en excentrisk herre, som gärna vill reta och chockera sin omgivning. Den Bolinska familjen hade rötter i Ryssland, där man bland annat varit tsarens hovjuvelerare. Men då den ryska revolutionen och framför allt bolsjevikernas maktövertagande sker så får firman skyndsamt lämna landet. Man flyttar sin verksamhet i huvudsak till Stockholm, där Karins bror Henrik, Hinke kallad så småningom tar över ansvaret för företaget. Karin gifter sig med Ernst Hoffenreich och flyttar till Österrike, och bosätter sig i Sauerbrunn en bit utanför Wien. Hon trivs inte och äktenskapet med Ernst haltar. Då Österrike inlemmas i Tyskland kan hon se hur hennes judiska vänner trakasseras och misshandlas och försvinner. Hon försöker hjälpa dem så gott det går, men inser att hon måste lämna landet. Men Gerhard, sonen låter hon Ernsts syster Hilda och hennes sadistiske man Hugo ta ansvar för, och Hugo tycker att Gerhard ska lära sig att veta hut genom att aga honom. Gerhard genomlider fem svåra år i Wien. Kanske kan Gerhards irrationella beteende förklaras av denna hårda och obarmhärtiga uppfostran och att han övergivits av modern. Ernst, Gerhards far, som är socialdemokrat blir internerad av nazisterna i ett läger och då han kommer ut därifrån är han mer eller mindre en nedbruten man. Släkten utsätts för många motgångar och svåra upplevelser, men huset i Småryd utanför Båstad blir något av en räddningsplanka, för där, i den paradisiska miljön tillbringar man en stor del av somrarna och här får man umgås, festa och njuta av en sorgfri tillvaro.

Nu står minnesdagarna på rad, idag Gustav Adolfsdagen som följs av minnet av Berlinmurens fall och så det hemska minnet av den så kallad Kristallnatten, då judarna i Tyskland attackerades, synagogor brändes och fönsterrutor till judiska butiker krossades, därav namnet Kristallnatten. Det senare beordrat uppifrån och som en inledning på de grymma förföljelserna mot judarna som så småningom utmynnade i förintelsen. Berlinmurens fall har det redan börjat pratas om i TV och radio och kommer att eskalera än mer. Det ses som symbol för kommunismens fall och frihetens seger. Men segern fick konsekvenser som man nog inte räknat med. Den råa kapitalismen kom åter med chockterapin som vapen. I Ryssland och Östeuropa försökte man införa nyliberalism av västligt snitt och fick å ena sidan nyrika oligarker och å andra sidan elände och fattigdom. I dess efterföljd har vi fått högerpopulism och extremism. Gustaf Adolfsdagen för det tredje är väl knappast någon som firar längre. Men för hundra år sedan firades dagen fortfarande bland högersinnade människor, som ville minnas vår storhetstid "då ärat vårt namn flög över jorden". Så mycket ära var det nog inte utan bara ett smutsigt och skitigt krig, där hjältekonungen stupade i Lützens dimma. För de stackars soldater som tvingades in i detta utdragna krig var det ett helvete, därom finns numera flera historieskildringar som kan vidimera. Dock har det tagits fram en Gustaf Adolf-bakelse dagen till ära, och den kan vi ändå äta med gott samvete. Alltid något som fan sa då han såg Åmål.

Läser på Svt:s nyheter att idag är det blott 1 procent av nya pensionssparare som väljer fond. Då systemet infördes 2000 under buller och bång och massiv marknadsföring så var det 70 procent som valde fond. Nu säger man att då marknadsföringen avtog så blev det färre som valde fonder. Men det är ju inte hela sanningen, utan framför allt var det väl det att man såg att det inte lönade sig att välja fond. Idag är det 5 procent som aktivt ändrar eller väljer en fond varje år. Ett sådant system är inte hållbart och kan inte vara marknadsmässigt gångbart. Ett företag som hade så låga siffror på sitt resultat skulle avvecklas. Men så icke här. Man försöker istället att lappa och laga på det. Antalet fonder ska minskas, och fonderna ska upphandlas. Sjunde AP-fonden, den fond som förvaltar alla de pengar åt dem som inte gjort något val och gått bäst, ska få ansvar för upphandlingarna. Vi ska få ett tryggare och säkrare fondtorg, tror man.

"De ohyggliga förföljelserna under medeltiden är ingenting i jämförelse med de fruktansvärda svårigheter nazisterna snärjer oss i. Den nazistiska inkvisitionen tar judens liv genom att strypa hans utkomstmöjligheter, genom så kallade lagliga inskränkningar och grymma påbud, genom så sadistiska tortyrmedel att till och med en tyrann under medeltiden skulle ha skämts att offentliggöra dem," skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok för den 5 november 1939. Ett nytt påbud är också på väg om att inrätta ett judiskt ghetto omfattande omkring tio gator, där Warszawas 36 000 judar ska inhysas. Utöver förolämpningen som denna förordning innehåller kommer den också "att utgöra en social katastrof för hela befolkningen i Warszawa också för icke-judarna", avrundar Kaplan.

Det är snart 20 sedan premiepensionssystemet sjösattes under muntra miner från dess upphovsmän, ja, kanske några kvinnor var med också. Det var en pensionsgrupp, tillsatt ungefär som en hemlig sekt, som kom fram med ett uselt förslag, som politikerna klubbade, men inte behövde ta något ansvar för. Nu har det som sagt snart gått tjugo år och vi har sett verkningarna av det. Vi har ungefär 350 000 fattigpensionärer och PPM är en av orsakerna till det. Det lanserades med devisen "pensionären i fokus", men istället var det fondbolagen som kom i fokus. Det var de som drog in de stora vinsterna, 18 miljarder närmare bestämt i avgifter. Det lanserades som en valfrihetsreform, ty vi skulle få välja bland hundratals fonder och på så sätt få bättre pensioner. Men det visade sig sen att de som inte valde fick den bästa utdelningen, ja, dubbelt upp mot dem som slet sitt hår för att grunna ut vilken fond som skulle ge bästa utdelningen. Plötsligt var vi alla aktiesparare. Snart visade det sig också att flera av fondbolagen inte var seriösa, att de kanske till och med snott åt sig pengar från pensionsspararna. Det fanns åtminstone sådana misstankar, men ingen verkade kunna leda det i bevis, så som det brukar vara då det kommer till ekonomiska oegentligheter. Nu har en utredare, Mikael Westerberg, lagt fram ett förslag till ett nytt premiepensionssystem. Ja, så nytt verkar det inte vara precis, mest kosmetiska förändringar. Han föreslår nu att antalet fonder ska minskas,kanske halveras från cirka 500 till 200. De oseriösa ska plockas bort, hoppas man i alla fall. "Pensionären i fokus" har bytts ut mot det nästan likalydande "spararens och pensionärernas intresse ska alltid komma i första hand". Det låter något det. Fonderna ska säkras genom statlig kontroll så att de ska bli trygga. Det blir väl som med spelbolagen, där man talat om hårdare regler, men allt tuffar på som vanligt. Halleluja.

Maya Jasanoffs biografi över författaren Joseph Conrad är både en historielektion och en genomlysning av ett författarskap gjord på ett mästerligt vis. Gryningsvakten är titeln och den anspelar förstås på Joseph Conrads bakgrund som sjöman. Till att börja med kan man konstatera att Joseph Conrads framgångssaga är helt otrolig. En polack, hans egentliga namn var Jozef Teodor Konrad Korzeniowski, som aldrig sett havet, men som går till sjöss och som genom sitt arbete i den engelska handelsflottan som vuxen man lär sig engelska så väl att han skriver mästerliga böcker på det engelska språket. Men det som gör Conrad än mer unik är att han framträder som ett vittne till den globala värld som är på väg att formas. Och att han genomskådar de floskler som dess munviga representanter omger sig med. Dess tal om civilisation och ädla mål visar sig ha en mörk baksida av mord och förtryck. Avgörande för Conrads syn på världen är hans resa på Kongofloden, vilket leder fram till hans mest kända bok Mörkrets hjärta, en svidande uppgörelse med den belgiske kungen Leopold II:s skapelse. Även om de erfarenheter av globalisering som Conrad fick uppleva inte går att direkt översätta till vår nutid, som också jublat över den globala frihandeln och dess välsignelser, så finns det intressanta jämförelser som går att dra. Den massmigration som blev följden av genomslaget för globaliseringen på Conrads tid ledde till utökade passkontroller och exkluderande invandringslagar. Nog kan man säga att vi i vår tid upplever något liknande. Den utökade frihandeln ledde också till ökade krav på protektionism och vad är det vi ser vi idag med Trumps politik. Ett växande välstånd på Conrads tid gick hand i hand med en ökad ojämlikhet. Är vi inte där igen? En del såg den globala samverkan som viktig för världsfreden, medan andra menade att krig skulle bryta ut på grund av den ökade militära nationalismen. Och visst är nationalismen återigen en faktor att räkna med idag. Samtal ifråga om olika kulturer följdes av utstuderade teorier om rasskillnader, vilket sedan mynnade ut i förintelsen. Idag ifrågasätter extremister och olika partier mångkulturen, vilket är ett förstadium till att exkludera vissa folkgrupper. Visst fanns det motkrafter i Conrads tid, som den växande kvinnorörelsen och arbetarrörelsens framväxt med krav på rösträtt och demokrati. Idag är väl den växande klimatrörelsen ett sådant positivt tecken. Men trots det måste man konstatera att det finns många utmaningar att ta ställning till. Mörkrets hjärta finns på många håll och de anarkister som var verksamma på Conrads tid finns nu i chattrummen och i terroristceller. Och de sjömän som förlorade sina jobb, då ångfartygen kom, finner ju sin motsvarighet idag i digitaliseringen som slagit ut många branscher.

4 november 1939 skriver Chaim A. Kaplan: "Värdeföremål stjäls skamlöst, stölderna åtföljs av hot och oftast av slag och skador. En köpman berättade för mig att alla hans varor hade stulits och han själv brutalt pryglats i närvaro av sin unge son, ett tolvårigt barn, som såg på grät och skrek." Erövraren omger sig med spioner och angivare av vilka en del också är judar, som tar på sig uppdraget som judas i förhoppningen att själva slippa undan. Kaplan förvånas inte över detta, ty i alla tider har vi haft förstörare ibland oss, säger han. Kaplan suktar efter nyheter och köper därför ibland en blaska från Lodz, Deutscher Lodzer Zeitung, men när han läser den kryper det i honom. För varje dag publiceras hetsande uppgifter mot judarna. "Det finns inte ett offentligt påbud, inte någon proklamation, meningsyttring eller kungörelse av något slag, i vilka judarna inte omtalas ogillande och i vilka de inte skildras såsom en lågtstående ras." skriver Kaplan. Situationen gör att vissa sätter sina förhoppningar till att de sovjetiska trupperna ska komma som räddare och förlösare. Det ser Kaplan bara som att hamna ur askan i elden, men en drunknande griper efter ett halmstrå, som kan rädda honom. "Allt vi begär är en brödbit och en mugg vatten och att behandlas som mänskliga varelser. Ryssarna betyder lag och ordning,; nazisterna fräckhet och våld", avslutar Kaplan.

Temperaturen kring noll och en blek novembersol syns bakom slöjmolnen. Den bjuder ingen värme. Jag tar körvägen in i skogen. Marken är frusen, vattenpölarna isbelagda. Naturen går i väntan på vintern och snön. Så även träden, som inte rörs av någon vind och som framträder skulpturalt. Eller hedrar de döda denna allhelgonahelg. Själv har jag ingen grav att gå till, den finns 60 mil bort, där far och min bror vilar. Men jag tänder nog ett ljus för att minnas dem. Något vi gjort i åratal. Men nu har allhelgonahelgen fått konkurrens av det amerikanskinspirerade hallowen, ett jippo liksom Black Friday senare i denna månad, vill locka oss att öppna våra plånböcker, inte våra hjärtan. Hemma igen försjunker jag i läsning av Gryningsvakten, en historisk biografi av den unga historikern Maya Jasanoff, om Joseph Conrad, en av de första författare som kunde genomskåda den globala bluffen om civilisationens välsignelser i böcker som Mörkrets hjärta och Nostromo.

Idag är det fem år sedan vi flyttade mamma från sitt hem i södra Sverige, där hon bott i över 30 år. På sista tiden hade hon emellertid fått svårt att klara sig, trots hjälp av Hemtjänsten. Flera gånger hade hon ramlat och en gång brutit höftkulan. Eftersom jag var ende son så försökte jag få henne till ett äldreboende nära oss och det lyckades förvånansvärt snabbt. Att ordna en flytt för en äldre dam som hunnit samla på sig åtskilligt under ett liv var en logistisk prövning. Som tur är har jag en hustru som har ett otroligt tålamod. Det var nämligen att i stort sett gå igenom varje pinal. Det blev till att prioritera och kompromissa. Vi hade bara en större lastbil och ett par personbilar, ty mina döttrar var oss också behjälpliga. Vi fick ändå lämna halva bohaget, kanske mer, till en antikhandlare. Dagen före vi reste ordnade vi tårtkalas för mamma och hennes vänner, som var mycket uppskattat. Och dagen därpå, den 1 november, for vi de 60 milen norrut. Vi hade tur med ett fantastiskt väder, rena indiansommaren. Vi intog lunch i Stavsjö och fortsatte sedan förbi Stockholm och norrut. Vid fyratiden började det bli mörkt och vi var inte framme i staden förrän vid sextiden på kvällen. Dagen därpå installerade vi mamma på äldreboendet, där hon nu alltså vistats i fem år. Och om en vecka fyller hon 98 år. Att hon gick med på flytten var ett modigt beslut, som jag dock inte tror att hon ångrat. Visst ibland kan hon sakna sitt gamla hem, men då hon inser att hon inte kunnat bo kvar där i vilket fall som helst, så konstaterar hon att det är bra där hon nu är. Och vi har mycket lättare att besöka henne, istället för att åka 60 mil ett par gånger om året.

"Idag var det en terrorns dag i det olyckliga Warszawa - det vill säga i det judiska Warszawa,", skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok den 1 november 1939. Det har nu gått så långt att många är beredda att ta sina liv. Och utan tvivel så förekommer det många självmord bland judarna, säger Kaplan, men till följd av stadens storlek och bristen på tidningar så blir de inte allmänt kända. Nazisterna har också börjat att prygla unga kvinnor. En kvinnlig kontorist på Judenrat, berättade för Kaplan att då nazistiska officerare kommit in på Judenrats kontor för att arrestera henne så bar de piskor i händerna med vilka de jagade dem runt som en skock får. Då hon ställde en fråga till dem fick hon ett rapp av piskan. Nazisterna hade velat öppna domstolarna och tillkallade advokaternas dekanus, en känd antisemit. De uppmanade honom att införa en arierparagraf i lagen samt att en trohetsed till Führern skulle införas. Men advokaten vägrade då det stred mot polsk författning. Det gjorde att förhandlingarna om öppnandet av domstolarna bröt samman. Kaplan skriver detta med en viss tillfredsställelse.