krille tvärvigg

Om min bror, Ove, fått leva skulle han idag ha fyllt 70 år. Men nu blev han inte ens 19 år. En bilolycka, som inte skulle ha behövt hända, släckte hans unga liv. Ty olyckan var helt onödig. Den inträffade i samband med en blöt fest i stadens utkant. Ett par omdömeslösa personer, som kommit till festen och hällt i sig alkohol fick för sig att de skulle köra kapp och av en outgrundlig anledning, som vi aldrig kommer att få något svar på, så gick min bror med på att följa med i en av bilarna som passagerare. I alltför hög fart, och under allt för hög promillehalt, så gick ena bilen, som min bror satt i, av vägen i en kurva, där asfalten upphörde och grusvägen tog vid. Min bror slungades ut ur bilen, för något säkerhetsbälte hade han säkert inte på sig, och ådrog sig svåra inre skador. Så svåra att han knappt två dygn senare avled. Efterspelet till olyckan blev osmakligt. Han som rattat bilen försökte nu skylla på min bror, som var död, att det var han som kört, för att själv undkomma straff. Polisen lyckades emellertid efter flera förhör att få en av de inblandade att medge att det inte varit min bror som kört olycksbilen. En månad före denna fruktansvärda händelse hade jag gift mig och min bror hade varit med och gratulerat oss. Nu fick samma präst som vigt oss förrätta begravningsceremonin. Den glädje vi känt vid bröllopet hade nu förvandlats till djupaste tragedi.