krille tvärvigg

Vitt på marken och bofinkarna, som nyss anlänt söker sig till fågelbordet. Nu får frön duga i brist på insekter. Kajorna patrullerar sitt revir under högljutt skrän, cirklar i rörelser, utåt och inåt.
Solen förmår inte värma upp den kyliga polarluften. Så kom då köldknäppen som tillfälligt satte stopp för våren.

Min far hade som ung önskat att få gå till sjöss. Men farmor Agnes sa bestämt ifrån och lyckades istället få in honom i Konsum, där han började som butiksbiträde.
Så istället för att se sig om i världen och andas havsluft och vaska fartygsdäck, så fick han hålla tillgodo med att nöta butiksgolv och betjäna kunder, som ibland kunde vara allt annat än trevliga.
Men han beklagade sig sällan, fast intresset för sjön fanns nog kvar, för han skaffade sig en motorbåt och gick en navigationskurs.
På söndagarna hände det också att han tog oss med på en söndagspromenad till hamnen. Sågen var då tyst och öde förutom det eviga bruset av ånga från torken. Pappa ville se vilka båtar som låg inne och var de kom ifrån. Han berättade då gärna om Frostvik och Hjälmaren, de två största fartyg som besökt orten och som varit så stora att de fått ligga ute på redden och lastas från pråmar.
Hamnen och kajen var ett spännande område för mig och min bror. Här fanns vindlande spår och virkesstaplar höga som hus och vagnar som man kunde åka på.
Innan kajen fick gjutna betongbanor var den av trä. Om man lade sig ner och kikade genom springorna kunde man iaktta en annorlunda värld. I det grönaktiga vattnet som luktade dy kunde man se löjor, mört och abborrar pila omkring eller stå alldeles blick stilla. Det var en sällsam värld som var spännande att iaktta.
Fartygen var också intressanta, det stod en doft av matos och olja eller diesel omkring dem och på däck kunde man se människor med mycket olika utseende. Här såg jag för första gången en svart man och en asiat, om det nu var en japan eller kines vet jag inte.
Men vi tittade inte så länge på dem, utan kastade oss snart över vagnarna igen och ropade på pappa att ge oss fart.

Ägnat tre dagar åt att ta hand om det som stormen Dagmar åstadkom vid juletid.
Svärsönerna och Joel hade visserligen gjort grovjobbet, men nu var det min tur att ställa mig vid vedkapen.
Det var framför allt grenar att ta hand om. En del av dem tjocka som timmer. Stammarna (en tall och jättebjörken) har dock en granne forslat bort.
Innan han kom räknade Hellin och jag årsringarna på björken. Vi kom fram till att den var mellan 60-70 år.
Ett präktigt exemplar, grov som den värsta ek vid foten av stammen.
Enligt den förre ägaren till huset hade blixten en gång slagit ner i trädet.
När vi skaffade bergvärme för tre eller var det fyra år sen trodde jag inte att jag skulle behöva använda vedkapen nåt mer, men där bedrog vi oss allt. Naturen ville annat.
Återstår nu att klyva allt jag kapat. Det blir nog åtskilliga timmars jobb det med.

Maktens män har det gemensamt att när frågor bränner till så kan de hänvisa till att de inget minns, deras minnen verkar vara oerhört korta.
Andra standardsvar brukar vara inga kommentarer eller jag kan inte uttala mig i det enskilda fallet.
Det går också att hänvisa till sekretess om man inte vill stå för det man gjort eller vetat om, som nu Sten Tolgfors och generaldirektören för FOI i Saudi-affären.
Vad bekvämt det måste vara att lida av minnesapne eller kunna gömma sig bakom sekretess eller låta andra få ta skiten.
Medborgaranda, civilkurage och ansvar hör inte hemma i maktmänniskornas cv.

Jag var tretton, kanske fjorton år den här sommaren. Två flickor från Sundsvall hade kommit på sommarlov till samhället. Den ena var Åsa, som hade släkt i samhället, den andra Monica. Åsa var ljus och kortklippt, Monica mörkhårig med håret uppsatt i hästsvans. Hon hade lite såriga läppar och tuggad jämt tuggummi. Utan att vi kom överens om det fastnade Kjell för Åsa och jag för Monica.
Vi försökte få kontakt med dem. Gjorde oss till när de satt vid badberget. Pratade högljutt och kastade oss oförfärat i vattnet för att imponera. Till en början tog de ingen notis om oss. Men då vi dämpade oss började vi prata med varandra. Vi tjusades av deras annorlunda språkmelodi, som vi trodde var norrländska. Varken Kjell eller jag hade ju varit norr om Stockholm.
Vänskapen utvecklades till någon sorts förälskelse, men det var en oskyldig sådan. Vi gick hand i hand och kanske stal en puss ibland.
När vi slog upp ett tält ovanför Kjells hus kom Åsa och Monica dit. Vi låg och kramades på sovsäckarna och bläddrade i tidningar. När kvällen kom gick Åsa och Monica prydligt hem till sig, medan Kjell och jag stannade kvar och sov över. Så förflöt sommaren, den gick väldigt fort den här gången.
Dagen då Monica och Åsa återvände till Sundsvall hampade det sig så att jag skulle åka till Stockholm med pappa. Vi skulle hälsa på min skrytsamme kusin.
På tåget kom vi att sitta mittemot varandra. Vi låtsades nu inte om varandra, som om sommarens händelser aldrig utspelats. Jag kände mig obekväm med en stor klump i magen.
När tåget närmade sig Stockholm och for genom tunnlarna, reste jag mig upp och gick ut i korridoren och ställde mig vid fönstret. Monica kom efter och tog min hand och kramade den.
Strax var vi på centralen. Våra vägar skiljdes. Monica och Åsa med sällskap gick mot den norra utgången. Pappa och jag letade oss ut på Vasagatan. Jag kastade en blick efter henne och såg hennes hästsvans guppa som ett flöte i människomyllret.

Sverige har skickat 3 kg plutonium till USA uppger Ekot.
Och Carl Bildt förklarar på DN-debatt att det är för att förhindra att terrorister kommer åt plutoniet.
Vad tryggt det känns, de enda som använt kärnvapen mot människor är USA.
Vilka terrorister tänker man på?

På väg till postlådan på morgonen. Sånglärkan är redan i farten. Hänger på sin tråd och sjunger frenetiskt. Stiger och sjunker, som om någon drog i tråden.
Kajflocken verkar föga imponerad, skränar lystet om en brödbit.
Bilarna rusar blinda på väg till arbetet i stan.

En rundtur i trädgården och jag kan avläsa vårens ankomst. Krokusar, snödroppar och en julros i blom.
Jordens ögon, för att travestera en boktitel av Stefan Casta, har vaknat.

Aktuellt i går två inslag efter varandra (av en slump eller?) som belyser två verkligheter, två världsbilder.
Först den flinande Nordea-chefen som kan hösta in ytterligare 10 miljoner i bonus, förutom sin lyxlägenhet på 26 miljoner ovanpå en skaplig lön. Tack så mycket AP-fonden, får han väl lägga till, som är så generös med pensionärernas pengar.
Därpå centerns förslag om att sänka ingångslönerna med 25 procent för alla. Hoppsan, alla. Då måste det väl gälla partiledaren själv, hon är ju ny på sin post. Alltså dra av 25 procent från hennes 150 000 i månaden. Det var ett dåligt förslag, Annie. Är ni så desperata för att profilera er. Några 25 procent lär ni ändå inte komma upp i.

På eftermiddagen
promenad runt Östanbräck.
Hästar i stilla väntan,
som statyer.
Vädrande den fräna doften
av vår.
Ute på fältet ljudet av vipor.
På avstånd
ett tåg som brölar,
ljudet som dör bort.

På vänstra kinden hade han ett stort födelsemärke som ett brännmärke. Eller som en karta över det imperium han hyllat. Nu hade hans låga avtagit. Tre döda hustrur hade gjort sitt till. Den senaste i kräfta, som man sa på den tiden. Ett ord som skrämde.
På sågen hade han ofta fått slita med de tyngsta jobben. Faktorn som var sosse visste hur man skulle ta sådana som han. Han var nu utsliten i höfter och rygg och gick något sned och med vaggande gång.
Huset hade han byggt själv, nu var det trädgården som återstod och där lade han ner all sin kraft, sin socialistiska utopi. Han grävde, skottade, planterade och sådde. Bröt ny mark i stensluttningen bakom huset. Varje dag efter arbetet kunde man se honom sysselsatt i trädgården. På lördagarna krattade han grusgången, så den blev som ett salsgolv.
När sonen tog över växte trädgården igen. Allt han odlat upp blev gräsmatta. Grusgången blev aldrig krattad. Putsen började falla av huset. Den socialistiska utopin gick i graven.

Tjugo storbolag betalar ingen eller en mycket liten bolagsskatt i Sverige presenteras som en stor nyhet i Rapport. Är det det? Har vi inte vetat om detta i åratal?
Sossarnas försvar för detta var ju att bolagen skapade jobb i Sverige och att om de tvingades betala skatt så flyttade de kanske utomlands.
Vad alliansregeringen säger eller tycker får vi kanske snart veta.
Kommer världens bästa finansminister att stå där med ett bekymrat veck i pannan och tala om att värna skattebetalarnas pengar? Är det någon som tror på det?

Det hände ibland att jag fick följa med pappa på fotboll på söndagarna. Han hade själv spelat fotboll när han var yngre och intresset för fotbollen fanns kvar. Jag var väl en så där fem eller sex år gammal när det här hände.
Vi promenerade då från Glasbacken, förbi bondgården och utmed Blankviken ett stycke, innan vi sneddade över skogen. Det var en promenad på cirka 2 kilometer.
Framme vid fotbollsplanen, som hette Lövskogsvallen, eftersom den var omgiven av lövskog, gladdes mitt öga över scenen som utbredde sig framför oss. De röda hörnflaggorna som fladdrade i vinden som stora fjärilar och sågspånen framför målen, som lyste som stora smörklickar i solen. Den kritade planen och målnäten som luktade som brunt omslagspapper. Det var som en tavla och jag fylldes av en gåtfull glädje.
Och från sågverket förde vinden med sig lukten av bark och spån blandat med den salta havslukten.
Medan pappa slog sig i slang med några han kände, strövade jag iväg mot omklädningsrummet, där karlarna bytte om. Jag stannade strax utanför dörröppningen och kände doften av liniment och fotsvett. Här inne fanns en manlig, för mig ännu okänd värld, som både lockade och skrämde.
Efter att ha tittat på matchen en stund sökte jag mig en bit in i skogen tillsammans med ett par kamrater. För härinne i skogsdunklet höll kortspelargänget till. Det var ett annat spel än det som pågick på fotbollsplanen som lockade dem. Runt en rund flat sten höll de sin andakt. Och i gräset bredvid tronade litern, som de med jämna mellanrum halsade ur. Med i gänget var morfar, som då han fick se mig skämdes och tittade bort. Mormor tyckte inte alls om att han satt här. Hon ansåg kortspel syndigt och i synnerhet på söndagar, då det var vilodag och man skulle lyssna på gudstjänsten i radion.
Efter att vi sett på pokerspelet ett tag, hur mynten bytte ägare och hur rösterna efterhand blev högljuddare sökte vi oss tillbaka till fotbollsplanen. Pappa hade letat efter mig och var lite förargad över att jag inte talat om vart jag gått. Men sa nu att vi skulle besöka hans yngre bror som bodde vid övre kasern. Vi gick över källgärdet, där slånbärssnåren var i blom och lyste som vita snöflingor på sina bara kvistar. Från gärdet kom en sur lukt av dy och mossa.
Pappas bror var ännu ungkarl och bodde i ett litet avlångt krypin inte mycket större än en garderob. I rummet fanns inte mer än en jättelik grammofon, en säng, en stol, ett bord och en trasmatta på golvet. Ur grammofonen kom jazzmusik. Brodern hade varit en swingpjatt en tid i Stockholm och diggade jazz. I rummet fanns också pappas kusiner. Nu hälldes det upp groggar och röktes cigaretter, så efter en stund kändes rummet som en gaskammare. Männen tog ingen notis om mig, utan pratade och kommenterade musiken och blossade på sina cigaretter. Cigarettröken svävade som en blå dimma under taket och jag höll på att storkna.
Efter ett tag stod jag inte ut, utan rusade ut och satte mig obeslutsamt på trappan. Mittemot huset i övre kasern bodde farmor och farfar. Och nu fick farmor syn på mig och vinkade till mig att komma. Jag släntrade iväg och fick genast ett glas saft och en bulle av farmor, medan farfar plockade fram munspelet och underhöll mig.
Det hade varit en händelserik söndag, som delvis stannat i mitt minne.

Lagom till vårdagjämningen är viporna här, jamande cirkulerar de kring den gamla fallfärdiga ladan, omgivna av kajflockens skrän. Är det för att välkomna eller mota bort dem? Omöjligt att veta.
Men jag fylls av glädje och återupptar min stavgång längs den gamla landsvägen.
Hemkommen, en blick genom arbetsrummets fönster och där en flock sångsvanar i formation.
Våren är definitivt här!

Året var 1966. Jag hade avbrutit gymnasiestudierna och flytt till kuststaden, där jag inte kände en människa. Jag hade fått arbete på en myndighet, men jag hade knappast något att göra. Kvinnan, som varit där före mig, hade blivit tokig och jag kunde snart förstå varför.
På min väg till arbetet passerade jag slottet, som en gång i tiden varit av stor försvarsstrategisk betydelse. Här hade också upprorsmannen Nils Dacke en gång huserat en vinter, innan han greps och hans huvud spetsades och sattes upp som varning här vid slottet.
Jag hyrde en lägenhet nästan mitt i stan hos en lärare på flickskolan och hans hustru som var hushållslärare. Mannen hade adliga förfäder och ett adligt namn. I lägenheten fanns gott om vapen och uniformer.
En kväll frågade hyresvärden mig om jag tillsammans med honom ville lyssna på Harry Martinson i radion, då han läste sitt Aniara-epos. Jag tackade ja.
Nu satt vi i mannens arbetsrum som var sprängfyllt av böcker. Vi drack te och åt kakor och småpratade. Han förhörde sig om min framtid, som var högst osäker, medan han rökte en cigarill.
Snart tonade Martinsons mjukt släpiga Blekinge-dialekt ut ur högtalarna - "Mitt första möte med min Doris lyser med ljus som kan försköna själva ljuset--"
Tiden gick, mörkret föll på, min hyresvärd lyssnade blundande, radion lyste som ett öga i mörkret. Det var som en seans, där Martinson var häxmästaren.

I sågverkssamhället jag växte upp i hade sågverksarbetarnas hustrur inte mycket att göra. Flera av dem var därför väldigt oformliga till kroppen. Mycket stillasittande och för många goda kafferep gjorde sitt till.
Deras uppgift var att sköta hushållet och livet deras var lika inrutat som sågverksarbetarens.
Morgonkaffe, frukost vid nio, kaffe med smörgås vid klockan ett, middag vid femsnåret. Så såg deras vardag ut. Fredagar brukade de städa, ta ut mattor och damma.  
Deras enda omväxling var en runda till affären och en pratstund med varandra. Kanske lite handarbete.
En del av dem gick med i kvinnogillet. Bland annat min farmor. De något bättre situerade i Röda Korset, där disponentfrun var en av de mest drivande.
Idag när jag besöker kyrkogården i kyrkbyn och läser deras namn på gravstenarna undrar jag: hur stod ni ut?

Varje kväll vid solnedgången
satte jag mig tillrätta på verandan
i spänd väntan.
Och snart dök den upp över skogskammen.
Morkullan.
Knorpande och pispande
i sin snörräta bana.


I gryningen
bruset som av ett vattenfall.
Ute på isen orrhananarnas tuppfäktning
döva för omvärlden
gick de till strid i
fortplantnigsiver.

Han hade ett långsmalt barnsligt ansikte. Kom från bonnlandet, men hade lärt till plåtslagare.
- Nu ska här skäras guld med täljknivar, ropade han förhoppningsfullt, då han med ett brett leende passerade min arbetsplats.
Ett par timmar senare var hans sotade ansikte strimmigt av tårar.
Inte heller den här gången hade han lyckats bräcka ackordet.
Som andra före honom för länge sedan förstört.

Hör på nyheterna att EU bestämt sig fö att klämma åt Ungern, vars statsskuld oroar EU-toppen. Regionstödet ska hållas inne om landet inte bättrar sig. Samtidigt ger man Spanien klartecken, trots att deras statsskuld också överstiger de stipulerade kraven. Vad betyder det? Att länder i östeuropa fortfarande är en sämre klassens medlemmar än västeruropeiska länder? Är det en kvarleva från den tid länderna  stod under sovjetiskt herravälde eller?
De två stora, Tyskland och Frankrike, har ju också agerat hårt och drivit på mot Grekland. Ändå var det de själva som började bryta mot de uppsatta målen. Tala om hyckleri!

Stundom hände det att arbetet i verkstaden tog slut och att man fick hjälpa till med andra sysslor. En dag skickade basen mig och en kamrat till att hjälpa till vid lastningen av järnvägsvagnar. Vår uppgift var att sätta upp stålstolpar och förankra dem med stålväggar. Ett tungt och slitsamt arbete. Truckföraren som lastade vagnarna var en vesselkvick person med snipig näsa och smala läppar. Han var hela tiden i farten och uppmanade oss att skynda på. Hans stående uttryck var: nu är det hårda bud i Texas.
Om han avsåg arbetet eller något annat vet jag inte, men ständigt detta hårda bud i Texas.
Ibland tappade han tålamodet och skrek åt oss att  nu får ni jävlar i mig ta och sno på, här är hårda bud i Texas.
Han körde ibland som en galning och det gällde att se upp. Några veckor innan vi hjälpte till hade en dödsolycka inträffat, även om han inte varit inblandad i den.
Mittemot vår arbetsplats låg mentalsjukhuset. Här kunde vi se de psykiskt sjuka röra sig som zombier, vanka fram och tillbaka på grusgångarna, kratta löv eller bara katatoniskt röra kroppen i takt på parkbänkarna. På rasterna satt vi och betraktade skådespelet och undrade vilka som var de största idioterna. Vi eller dem vi betraktade. Men snart ljöd signalen: för fan, det är hårda bud i Texas!

Så har det åter uppdagats att Sverige handlar vapen med en diktatur, Saudi-Arabien. På radion intevjuas Jan Nygren, som haft mycket att göra med försvaret. En långtgående affär, säger han. Måste ha funnits motprestationer i affären. Olja kanske?
Sverige frångår inte traditionen att handla med diktaturer. Affärer först, demokrati och mänskliga rättigheter sedan.
Handlingarna har ju varit offentliga, säger Nygren vidare, som om det skulle göra saken bättre. Och varför bilda ett bulvanbolag om allt var så offentligt?
Sossarna tiger, i deras fall handlade det väl om att bevara jobben inom försvarsindustrin, så brukar det ju låta. Våra jobb, demonstranternas död!

Putin vann det ryska presidentvalet. Ja, hur skulle det kunna gå på annat sätt. Någon egentlig utmanare tilläts inte och den politiska debatten var praktiskt taget obefintlig.
Det är demokrati i Putins tappning, grundad som den är i KGBs svepning.
- Putin står för stabilitet och trygghet, sa en man ur folket.
Men vilken stabilitet är det fråga om?

I helgen har vi haft besök av vår dotter Kerstin, svärsonen Johan och barnbarnen Liam och Melker. Det blir genast mer liv och rörelse i huset och när de åker är det som om en dammlucka slår igen, tystnaden känns större än vanligt.
Liam gilliar att spela spel och den här gången provade vi på att spela schack. Han har redan i stort sett snappat upp hur schackpjäserna rör sig och nu försökte jag lära ut lite taktik.
Melker å sin sida gillar att pyssla och måla, så vi tog fram en Nicke Nyfiken bok, som vi köpt. Fast nu var han på sitt busiga humör och målade en stor brun hög över den stackars Nicke. Jag frågade vad det var och han sa -menande som om jag inte fattade det - att det var lera. Eftersom han är i bajs- och kissåldern hade jag trott att det var något annat.
Påhittiga mormor tog med dem på bowling tillsammans med deras mamma. Melker var nog för liten var han var mest intresserad av en fest-is. Liam som är mer tävlingsinriktad och vill vinna kämpade på bra. Men mormor vann till slut.
Mormor ordnade också en dockteater, när föräldrarna var ute och sprang och efter en lite trög start var killarna med på noterna. Då kocken i dockteatern frågade vad de ville ha till middag svarade Liam sushi, men utan det gröna (wasabi) och Melker ville ha pannkakor. Det gröna syftade på att morfar, då han var på ett japanskt spa utanför Stockholm trodde att det gröna var avocado och nästan höll på att brinna upp, då han svalde det.
En mysig helg hade vi och vi längtar redan efter att träffas igen.