Seansen
Året var 1966. Jag hade avbrutit gymnasiestudierna och flytt till kuststaden, där jag inte kände en människa. Jag hade fått arbete på en myndighet, men jag hade knappast något att göra. Kvinnan, som varit där före mig, hade blivit tokig och jag kunde snart förstå varför.
På min väg till arbetet passerade jag slottet, som en gång i tiden varit av stor försvarsstrategisk betydelse. Här hade också upprorsmannen Nils Dacke en gång huserat en vinter, innan han greps och hans huvud spetsades och sattes upp som varning här vid slottet.
Jag hyrde en lägenhet nästan mitt i stan hos en lärare på flickskolan och hans hustru som var hushållslärare. Mannen hade adliga förfäder och ett adligt namn. I lägenheten fanns gott om vapen och uniformer.
En kväll frågade hyresvärden mig om jag tillsammans med honom ville lyssna på Harry Martinson i radion, då han läste sitt Aniara-epos. Jag tackade ja.
Nu satt vi i mannens arbetsrum som var sprängfyllt av böcker. Vi drack te och åt kakor och småpratade. Han förhörde sig om min framtid, som var högst osäker, medan han rökte en cigarill.
Snart tonade Martinsons mjukt släpiga Blekinge-dialekt ut ur högtalarna - "Mitt första möte med min Doris lyser med ljus som kan försköna själva ljuset--"
Tiden gick, mörkret föll på, min hyresvärd lyssnade blundande, radion lyste som ett öga i mörkret. Det var som en seans, där Martinson var häxmästaren.
På min väg till arbetet passerade jag slottet, som en gång i tiden varit av stor försvarsstrategisk betydelse. Här hade också upprorsmannen Nils Dacke en gång huserat en vinter, innan han greps och hans huvud spetsades och sattes upp som varning här vid slottet.
Jag hyrde en lägenhet nästan mitt i stan hos en lärare på flickskolan och hans hustru som var hushållslärare. Mannen hade adliga förfäder och ett adligt namn. I lägenheten fanns gott om vapen och uniformer.
En kväll frågade hyresvärden mig om jag tillsammans med honom ville lyssna på Harry Martinson i radion, då han läste sitt Aniara-epos. Jag tackade ja.
Nu satt vi i mannens arbetsrum som var sprängfyllt av böcker. Vi drack te och åt kakor och småpratade. Han förhörde sig om min framtid, som var högst osäker, medan han rökte en cigarill.
Snart tonade Martinsons mjukt släpiga Blekinge-dialekt ut ur högtalarna - "Mitt första möte med min Doris lyser med ljus som kan försköna själva ljuset--"
Tiden gick, mörkret föll på, min hyresvärd lyssnade blundande, radion lyste som ett öga i mörkret. Det var som en seans, där Martinson var häxmästaren.
Kommentarer
Trackback
