krille tvärvigg

Igår var det två år sedan det fruktansvärda som hände på Utöya ägde rum. Precis som jag minns var jag befann mig då Palme mördades så vet jag var jag var när denna nyhet slog ner som en bomb. Jag var på väg på de krokiga Forsavägarna för att köpa en begagnad gräsklippare. Jag hade bilradion på och plötsligt kom nyheten om det som hänt över etern. Min första tanke var att nu har Norge fått en terroristattack av någon muslimsk organisation, kanske Alkaida. En bomb hade sprängts nära regeringsbyggnaden och det fanns dödade och skadade. Jag lät radion vara på och då jag for tillbaka mot staden kom den osannolika rapporten om att ungdomar på Utöya dödats av en galning. Det var svårt att förstå sammanhangen, fanns det något samband? Tydligen hade norsk polis lika svårt att förstå det hela, för det dröjde ju allt för länge innan de kom till Utöya. Att det sedan gick upp för oss att det var en ensam gärningsman, en viss Breivik gjorde det hela ännu märkligare. Det var alltså inte en muslimsk organisation som låg bakom utan en tvättäkta norrman, som utfört den avskyvärda handlingen att döda över 60 ungdomar som hade framtiden för sig. Och uppsåtet? Att ta av daga socialdemokratiska ungdomar som skulle bli politiker, att förinta så många som möjligt av en kommande generation. Perverst? Förvisso, men med samma tankegångar som Hitler som ville döda alla judar, även barnen. Det glädjande är nu att Breivik misslyckades i sitt uppsåt. Rekryteringen till den socialdemokratiska ungdomsrörelsen har aldrig varit så stark. 

På väg till postlådan på morgonen. Den gula renfanan lyser i dikeskanten. En ståndaktig och högrest blomma med sina gula knappar. Dess doft sägs kunna hålla malen på avstånd. I trädgården är den svår att rå på, den ger sig inte utan kommer tillbaka, även om man kapar den längs med fotknölarna. Enda sättet är att ta upp den med roten. Men i dikeskanten passar den, lyser som solrosen, men är inte lika ädel, mer en kusin från landet. Nu är också tid för älggräs, som också har en förkärlek för dikeskanter samt rallarrosen och fibblorna. Men fågelsången har tystnat. Den enda som håller igång är sånglärkan, som är outtröttlig i sin sång. Svalorna svirrar också omkring i skyn, i sina piruettliknande flygövningar. I en av holkarna hörs fågelpip, det är pilfinkens andra kull som är på gång. I trädgården mognar hallonen och vinbären. Snart är det dags för skörd.

Lördag kväll och visfestival i Västervik. Vi tar en rövare och beger oss till ruinen för att se om vi kan få tag i biljetter. Vi flanerar genom stan i folkvimlet. Vädret är strålande och maassor av människor har sökt sig ut i kvällssolen. En del sitter på bänkar och njuter av solen, andra ser sig nyfiket omkring. Festivalen innebär också kommers, lockar månglarna eller knallarna till stan. I olika stånd saluför de nu sina varor, hamburgare, langos, korvar av många slag, smycken och mycket annat. Det hela påminner om marknaden i Hudiksvall. Vid Grönsakstorget finns en pool som lockat barnen. I stora plastbehållare, som liknar jättelika såpbubblor tumlar barnen runt, som snurrade de runt i en torktumlare. Vid sidan om står föräldrarna med något oroligt i blicken. Många är precis som vi på väg till ruinen med korgar med dryckjom och något tilltugg. Kön utanför ruinen ringlar lång, men insläppet är påbörjat. Vi söker oss till en biljettkur men möts av beskedet att det är slutsålt. Det är flera än vi som missat att köpa biljetter och som nu tåligt väntar att något återbud ska dyka upp. Vi väntar i en halvtimme men ingen räddande ängel dyker upp, kanske har de ledigt denna undersköna sommarkväll. Vi får snällt loma iväg och vi känner oss som barnet som gått miste om sitt lördagsgodis. Vi slår oss ner på en brygga och blickar ut över hamnens alla vräkiga lyxbåtar. En pojke kanske fyra eller fem år har lyckats kasta sin ena strumpa i vattnet och är nu förtvivlad. Pappan talar tröstande till honom. Scenen påminner mig om när min äldsta dotter då hon var barn kastade en plastboll i havet vid Hornslandet utanför Hudiksvall och vi fick se bollen flyta iväg utan att vi kunde göra någonting. En tidig besvikelse i en liten människas liv. Vi traskar tillbaka mot stan, solen kastar sina sneda gyllene strålar över hustaken, där de två kyrktornen sticker upp över den övriga bebyggelsen som en erinran om dess forna betydelse. Men nu är det annat som lockar människorna.

Efter resan till mor i Västervik gjorde jag ett nedslag hos min äldsta dotter och svärson i Västerhaninge, dit de nyligen flyttat. På kvällen tog jag och hustrun en promenad i omgivningarna. Vi följde en grusväg åt Jordbro-hållet och blev överraskade då vi träffade på ett enormt gravfält, som enligt en av de upplysande skyltarna i området omtalade att gravfältet som vi av en slump stött på var ett av Nordens största. Gravfältet var 750 meter långt och innehöll minst 800 gravar. Redan för 6000 år sedan lär människor ha levat här och då svallade havets vågor i närheten och här var en skärgård med öar och kobbar. Det är inte utan att man grips av en viss andakt och känner historiens vingslag. De som först kom hit var fiskare och jägare, sedan kom bronsåldersfolket och  järnåldersfolket. Gravfältet består av stensättningar och resta stenar, så kallade mansgravar. Stensättningarna har ibland geometrisk form, som en cirkel med sju stenar och en i mitten som ekrar på ett hjul. Från bronsåldern finns en skeppssättning och här syns även spår av hålvägar. Medan vi står där i den tysta tallskogen och begrundar det vi ser kommer ett tåg rusande på den närbelägna järnvägen. Det blir till en märklig krock mellan två tidsåldrar.

Vid fyratiden varje dag upprepas samma procedur. Korna hämtas in till mjölkning. En ung flicka med hästsvans kommer för att hämta in dem. För några år sedan var det en vallhund som skötte ruljangsen. Flickan sjasar på korna, som först inte tycks förstå någonting, utan bara glor ko-dumt. Men efter ett tag fattar några vinken, medan andra konstrar och går tillbaka. Flickan får göra vida lovar för att få alla med sig. Och till slut tycks de resignera och loma iväg mot bondgården. På andra sidan stängslet står ungdjuren på rad och iakttar nyfiket utgången. De ser ut som en kobent hejarklack.

När ens föräldrar blir gamla blir de som barn på nytt har man ju hört talas om. Nu har jag fått det bekräftat. För fyra dagar sen kom jag hem från Västervik, där jag varit och hjälpt min mor med varjehanda bland annat rensade jag ogräs i rabatterna på verandan. Tydligen var det inte nog för igår kväll när jag försökte ringa henne fick jag inget svar och jag började fantisera om att det kanske hänt henne något. Det visade sig dessvärre stämma. För bara en timme senare ringde hon och talade om att hon låg på sjukhuset. Hon hade ramlat på verandan och slagit i höften när hon försökte rensa ogräs. Blivit yr då hon reste sig och dråsat omkull. Hon hade mycket ont och väntade på vad röntgen skulle säga. Jaha, det sista jag sa åt henne var att låta bli ogräset, men lyssnade hon, nej. Lika olydig som ett barn man varnar för farliga saker. Någon timme senare fick jag veta av nattsköterskan att mamma slagit av höftkulan och måste opereras. Ja, så illa kan det gå när  man inte lyssnar. Nu är det bara att hoppas att operationen och rehabiliteringen går bra. Hon är trots allt snart 92 år.