krille tvärvigg

Lördag kväll och visfestival i Västervik. Vi tar en rövare och beger oss till ruinen för att se om vi kan få tag i biljetter. Vi flanerar genom stan i folkvimlet. Vädret är strålande och maassor av människor har sökt sig ut i kvällssolen. En del sitter på bänkar och njuter av solen, andra ser sig nyfiket omkring. Festivalen innebär också kommers, lockar månglarna eller knallarna till stan. I olika stånd saluför de nu sina varor, hamburgare, langos, korvar av många slag, smycken och mycket annat. Det hela påminner om marknaden i Hudiksvall. Vid Grönsakstorget finns en pool som lockat barnen. I stora plastbehållare, som liknar jättelika såpbubblor tumlar barnen runt, som snurrade de runt i en torktumlare. Vid sidan om står föräldrarna med något oroligt i blicken. Många är precis som vi på väg till ruinen med korgar med dryckjom och något tilltugg. Kön utanför ruinen ringlar lång, men insläppet är påbörjat. Vi söker oss till en biljettkur men möts av beskedet att det är slutsålt. Det är flera än vi som missat att köpa biljetter och som nu tåligt väntar att något återbud ska dyka upp. Vi väntar i en halvtimme men ingen räddande ängel dyker upp, kanske har de ledigt denna undersköna sommarkväll. Vi får snällt loma iväg och vi känner oss som barnet som gått miste om sitt lördagsgodis. Vi slår oss ner på en brygga och blickar ut över hamnens alla vräkiga lyxbåtar. En pojke kanske fyra eller fem år har lyckats kasta sin ena strumpa i vattnet och är nu förtvivlad. Pappan talar tröstande till honom. Scenen påminner mig om när min äldsta dotter då hon var barn kastade en plastboll i havet vid Hornslandet utanför Hudiksvall och vi fick se bollen flyta iväg utan att vi kunde göra någonting. En tidig besvikelse i en liten människas liv. Vi traskar tillbaka mot stan, solen kastar sina sneda gyllene strålar över hustaken, där de två kyrktornen sticker upp över den övriga bebyggelsen som en erinran om dess forna betydelse. Men nu är det annat som lockar människorna.