Tragedi i vårens tid
Jag satt i läsfåtöljen, då min hustru ropade på mig. Hon hade hittat en död fågel vid växthuset, en rödhake trodde hon. Det visade sig vara en bergfink med det vackra orangeröda bröstet och den vita gumpen, som troligen flugit rakt in i växthusets glas och brutit nacken. Så hemskt, en så långväga flygtur, som slutade så tragiskt. Vi begravde den bredvid hönan Majas gravplats och det kändes som man skulle vilja sjunga för den.
Keltens dröm
Keltens dröm av Maria Vargas Llosa är en fängslande och tragisk historia om Roger Casement, en irländare som avslöjade gummiindustrins brott mot de infödda i Kongo och Amazonas. Casement kom som tjugoåring till Afrika med de bästa föresatser, han skulle delta i det civilisatoriska företaget att civilisera vildarna genom kristendom, kultur och handel. Han engagerade sig i den legendariske äventyraren Henry Morton Stanleys expeditioner för att på den belgiske kungen Leopold II:s uppdrag öppna territoriet för handel, avskaffa slaveriet och civilisera och omvända hedningarna. För att få bukt med den arabiska slavhandeln sände Leopold dit 20 000 reguljära soldater och upprättade en inhemsk ordningsstyrka. Den senare blev snart ett plågoris i byarna. I spetsen för styrkan fanns lycksökare, fängelsekunder och folk av värsta slag. Varje by ålades att leverera en veckokovot av livsmedel och en bestämd mängd rågummi. Om man inte uppfyllde kvoten kunde man bli piskad eller bli av med en hand eller ännu värre. Casement börjar snart tvivla på det civilisatoriska uppdraget. Rapporter om övergreppen och brutaliteten började komma från missionsstationer och från journalister och oroa den brittiska regeringen. Den gav Roger Casement, som utnämts till konsul, att undersöka saken. I flera år reste han runt i mellersta och övre Kongo och kunde bara bekräfta att uppgifterna om övergreppen stämde och var än värre än de som rapporterats. Efter Kongoäventyret som försämrade hans hälsa med flera malariaattcker och svår artrit i rygg och höft gjorde han ett mellanspel som konsul i Brasilien som han vantrivdes med. Så fick han på nytt kallelse från Foreign Office, man ville nu att han tillsammans med en kommission skulle undersöka oroande rapporter från Putumayo i Amazonas, där ett gummibolag, Peruvian Amazon Company, med säte på börsen i London och med framstående brittiska medlemmar i styrelsen, uppgavs härja med omfattande övergrepp mot de infödda. Även här var det journalister som svarat för rapporteringen, som förnekats av bolaget. Redan kort efter ankomsten till Iquitos i Peru, kunde Casement och kommissionen konstatera att nästan hela stan var beroende av gummibolaget. De undersökningar som sedan vidtogs bekräftade de förfärande förhållandena. Precis som i Kongo förekom piskning, stympning, tortyr och mord. Dessutom handel med barn och sexuella övergrepp. Upplevelserna i Kongo och Amazonas fick Casement att bli medveten om Irlands situation. Att irländarna var lika förtryckta som de infödda i Kongo och Amazonas. Han, som arbetat för den brittiska regeringen och till och med blivit adlad, insåg att Irland måste befrias. Chansen kom då första världskriget bröt ut och England var försvagat. Genom samarbete med Tyskland skulle Irland kunna bli självständigt. En irländsk brigad upprättades med medlemmar i ett tyskt fångläger. Men intresset var måttligt, blott ett femtiotal kunde rekryteras och majoriteten förhöll sig avvaktande och var till och med fientliga. Att ansluta sig till brigaden var ju att gå med fienden. Även den tyska regeringens intresse för Irlands sak var ljumt. Dock lyckades Casement utverka gevär, kulsprutor och ammunition, som skulle sändas hemligt till Irland. Men så kollapsade Casement efter alla umbäranden och sjukdomar som han gått igenom och måste rehabiliteras på en lugn ort. I mars 2016 får han så plötsligt genom sin lojale kapten Monteith veta att ett uppror planeras att genomföras under påsken i Dublin 1916. Casement inser att det är ett självmordsuppdrag och försöker förhindra det. Han reser med en tysk u-båt till Irland, men blir gripen strax efter ankomsten, åtalas för högförräderi och avrättas i augusti 1916. Till åtalet för landsförräderi fogas också att han varit homosexuell, alltså ytterligare ett brott.
Han begravdes utan gravsten, kors eller initialer bredvid en beryktad mördare. Framställningar från advokat och släkt om att hans kvarlevor skulle överlämnas till familjen för att få till stånd en kristlig begravning på Irland avslogs i ett halvt århundrade. Först 1965 tillät Harold Wilsons regering att Casements kvarlevor fick repatrieras. Och nu kunde man börja erkänna att Casement var en av sin tids stora antikolonialister och försvarare av mänskliga rättigheter och en hängiven kämpe för Irlands självständighet.
Mario Vargas Llosas bok pendlar mellan Casements vistelse i fängelsecellen och de uppdrag han hade i Kongo och Amazonas. I fängelset går han igenom sitt liv och sina minnen, rannsakar sig själv och tillstår en del misstag som han ångrar. Han är en mosägelsefull person, en person med brister och motsatser, men samtidigt en människa som drivits av ett stort rättvisepatos.
Eller med William Butler Yeats ord:
I say that Roger Casement
Did what he had to do.
He died upon the gallows,
But that is nothing new.
Växjö
Växjö tar sitt fjärde SM-guld i ishockey. Vilken osannolik resa. Klubben bildades så sent som 1997 och spelade då i division fyra. Då pratade man endast om Tingsryd några mil från Växjö i ishockeysammanhang. Vi bodde hela 1970-talet i Växjö och någon ishockey i staden var det inte tal om. Öster var ju då det stora namnet. Vann fotbollsallsvenskan flera gånger. Jag brukade ibland se deras matcher, då pappa kom på besök. Idag är det ombytta roller, nu är det hockeyn som är dominerande i staden och Öster har degraderats ett par gånger ner till division ett. Fast nu kanske man har något på gång, i fjol kvalade man till allsvenskan och nu leder man superettan efter fyra omgångar. Kanske får Växjöpubliken både ett lag i elitserien i ishockey och ett fotbollslag i alllsvenskan nästa år. Kanske borde fundera på att flytta tillbaka.
Reformationens agenda
I år är det 500 år sedan Gustav Vasa blev kung. Säkerligen innebär det en del firande. Men frågan är hur kungen ska bedömas. Ska man i likhet med min gamle historielärare, salig i åminnelse, Lars-Olof Larsson se honom som landsfader eller tyrann. Larsson lutade nog åt det sistnämnda. En av Gustavs agendor var att genomföra reformationen. Ett minst sagt äventyrligt företag. Sverige hade varit katolskt i flera århundraden och nu skulle människors tänkande påverkas och föras i en annan riktning. Det var en stor pedagogisk uppgift, som krävde både morot och piska och även mod. För Gustav var religionen troligen en bisak, snarare ett redskap för att nå politiska syften och stärka den egna makten. Ett triumvirat av honom själv, Olaus Petri och Laurentius Andreae tog sig an den våghalsiga planen. Gustav började med propagandan. Olaus Petri fick rätt att predika i Storkyrkan och fick också tillgång till det kungliga tryckeriet, det enda i riket. Kungen fick härigenom monopol på informationen och kunde skapa förutsättningar för en ny folkpedagogik. Riksdagen i Västerås 1527 blev så ett första genombrott, då biskoparna fråntogs sina slott och en ny kyrkoordning antogs som gjorde klart att den världsliga myndigheten fick ett ökat inflytande på det rättsliga området, där kyrkan tidigare bestämt. Ytterligare steg togs på ett kyrkomöte i Örebro 1529, då tonvikten i gudstjänsten lades på predikan och inte på mässa. Dock behölls en rad katolska ceremonier och kultföremål, som vigvatten, smörjelse med flera. Man ville gå försiktigt fram och skapade en syntes mellan gammalt och nytt. En viss puritanism märks emellertid i att helgdagar skars ner. Kanske är det härifrån talet om att vi har Luther på våra axlar härstammar. I att reducera kyrkans materiella och värdsliga makt kunde Gustav ta hjälp av fogdar, fängelser och vapenmakt, men att reformera folkets sinnelag var svårare. Upprorsungar uppstod lite varstans, bland annat i Västergötland och i Dalarna med klockupproret. Men upproren slogs ner. Allvarligare var dock att en spricka uppstod mellan Gustav och reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae. Olaus Petri dömdes till och med till döden, men slapp undan med böter. Kungen tog nu andra mer lojala män under sitt banér, som Georg Norman och Conrad von Pyhy. Men samma år gjorde Smålandsbönderna under Nils Dacke uppror och kungens situation var ett tag bekymmersamt. Men även här kom han ur svårigheterna och kunde nu ta i med nya tag mot de som inte ville underordna sig. Genom en ny organisation tog staten nu direkt makten över kykan och dess inre arbete. Georg Norman fick fullmakt som kungens superintendent över hela kyrkoväsendet. Och han gavs rätt att avsätta och tillsätta präster. Vidare skulle en visitation ske av hela kyrkoväsendet. Gustav ville skaffa sig fullständig kontroll. Och för folkets undervisning antogs en läroplan, säkert den första i den svenska historien, där det viktigaste momentet var predikan och undervisnig i katekesen. Man skulle inprägla vördnad och lydnad för överheten. Folket sågs som undersåtar. Katekesen var översatt till svenska och gudstjänsten skulle också hållas på svenska, man tog här avstånd från latinet. Lite motsägelsefullt och märkligt är då att i lärdomsskolan så var latinet dominerande. I undervisningen så var det utantilläsningen som var viktigast, minnesförmågan stod i centrum. Det var viktigare att göra rätt än att begripa det man inhämtade. Under Johan III blossade striden om läran upp på nytt. Johan försökte återinföra en del katoska inslag och sonen Sigismund, som var kung i Polen, blev också kung i Sverige och han var katolik. Faran för en katolsk restauration var överhängande. Men då samlades de evangeliska krafterna under hertig Karl, som snart blev Karl IX och gick till motattack. Ett kyrkomöte i Uppsala 1595 beslutade att hertigen och rådet i samtycke skulle styra landet och att man skulle "bevara den rätta tron". Sigismund hade inte underrättats om mötet, så genomförandet var närmast "en statskupp". Sigismund lovade dock att respektera mötets beslut, men i lönndom verkade han för att främja den katolska kyrkans sak. Reformationens öde var inte avgjort. Valet stod mellan ortodoxi och tolerans. Till slut blev det Karl IX:s hårdhänta regemente som segrade, men priset för reformationens seger var högt både i liv, blod och lidande.
Källa: Per Johan Ödman, Reformationen som mentalitetsformering och pedagogiskt projekt i boken Kontrasternas spel.
Tiburtius igen
Lite korrigering angående Tiburtius. Jag kollade med Alf Henrikssons formidabla Hexikon som lexikon och där framgår det att Tiburtius var en kristen martyr, det förklarar väl varför han blev dödad.
Tiburtius
Dagens namn Tiburtius. Känner du någon med det namnet? Sannolikt inte, eftersom det 2019 endast fanns 44 med det namnet. Det måste väl vara ett namn med latinskt, katolskt ursprung. Att det fortfarande hänger med i almanackan beror på att det finns traditioner förknippade med namnet. Ty den 14 april inföll första sommardagen, åtminstone i sydsverige. På runstavar avbildades dagen med ett lövträd. Och enligt gammal tro så vaknade björnen den dagen och på landets djurparker har björnungar släppts ut den här dagen. Vem var då Tiburtius? Enligt legenden var han son till den romerske prefekten Chromatius. När denne blev frisk efter en svår sjukdom och efter att ha mottagit dopet, så lät Tiburtius också döpa sig tillsammans med sin bror Valerianus. För det lönades de illa, de blev båda halshuggna. Om anledningen förmäles icke. Men det måste ha varit snöpligt kan man tänka.
Fågelinvasion
Den sista veckan har fåglarna intagit byn. På täkten utanför huset har gäss av skilda slag, grågäss och kanadgäss bland annat, slagit sig nerför att beta och göra upp i partnerstrider. Ett par ståtliga sångsvanar blandade sig till ett pittoreskt inslag med gässen. Efter dem anlände tofsviporna, som med sina karakteristiska kattläten och sina böljande flygfärder inte går att ta miste på. Och så igår kom flockar av bofinkar och starar och måsar. Att våren är här går inte att ta miste på.
En askungesaga
Nina van den Brinks biografi om Maja Ekelöf, Jag har torkat nog många golv, är en osannolik berättelse som har drag av en askungesaga. En fattig städerska vinner förstapriset i en romantävling om bästa politiska roman. Och hur det gick till är lika osannolikt. En väninna, Bojan Israelsson, gjorde Maja uppmärksam på en annons om tävlingen. Maja slog först ifrån sig det hela och la annonsen åt sidan. Men sen upptäckte hon den efter en tid och började fundera om det ändå inte skulle vara möjligt att delta. Hon hade ju skrivit dagbok i flera år och dessutom hade hon för något år sedan fått in en krönika i tidningen Vi under rubriken "Veckan som gått", där hon i trots ville tala om hur en låglönearbetare hade det. Prissumman på 25 000 kronor var också en morot, eftersom hon levde som ensamförsörjare med fem barn. Hon tog kontakt med förlaget, Rabén och Sjögren och undrade om de tog emot ett handskrivet manus, men det gjorde de inte, det måste vara maskinskrivet. Maja ägde ingen skrivmaskin, men på de arbetsplatser hon städade fanns det maskiner och som en tjuv om natten så lånade hon dem för att skriva ut manuset. Och det fantastiska skedde att hon vann tävlingen och hennes bok Rapport från en skurhink slog ner som "en klordoftande käftsmäll", som Nina van den Brink så vältaligt uttrycker det. Folkhemmet var inte så perfekt som man velat ge sken av. Här fanns de som fallit igenom systemet och som hankade sig fram under små omständigheter. Priset innebar en omtumlande tillvaro för Maja Ekelöf, plötsligt var hon någon som alla ville träffa och lyssna till. Som städerska hade hon varit anonym och sedd över axeln, nu ville media och kulturlivet höra vad hon tyckte om än det ena och än det andra. Hon fick inte en lugn stund. Men biografin handlar också om Maja Ekelöf som aktivist. Hon ogillade USA:s krig i Vietnam och gick med i den lokala FNL-gruppen, samlade pengar till FNL och sålde Vietnambulletinen. Men hon gillade inte splittringen inom vänstern, bad Sara Lidman som hon kom att känna att försöka ena vänstern, dock utan resultat. Andra frågor som berörde henne var miljöfrågorna, där hon engagerade sig mot Skogsbolagens giftsprutande. Och så kärnkraften, som hon var mycket rädd för. Hon var ingen teoretiker, utan hennes socialism var grundad i hjärta och mage. Hon var en modig känslomänniska fast hon led av dåligt självförtroende. En person som berörde henne starkt var fången Tony Rosendahl, som hon kom att inleda en brevväxling med, vilket utmynnade i en bok. Rosendahl blev dock en besvikelse för henne, för då han frigetts tog han aldrig kontakt med Maja. Hon blev också besviken på politiken och valde att dra sig tillbaka. Men så fick hon till slut åter en gång stiga fram i rampljuset, då hon fick Ivar Lo-priset 1987, något hon var mäkta stolt över, ty Ivar Lo var en av hennes stora hjältar bland arbetarförfattarna.
I biografin om Maja Ekelöf lägger Nina van den Brink också in korta avsnitt om sin egen bakgrund, sin egen släkt som kom från Finland till Sverige och där både hennes mormor och mamma hade erfarenhet av att städa, likom Nina själv. Biografin om Maja Ekelöf är fängslande att läsa och i hög grad värd Augustpriset.
Om tiden och vattnet
Om tiden och vattnet av Arni Snaer Magnason är en berättelse om vår tids ödesfråga, klimatförändringarna. Den är självbiografisk, filosofisk och poetisk och den hämtar kraft ur mytologin. Arni Snaer Magnason brukar ta med sina gäster på en särskild gata som han kallar Boulevard of broken dreams i Reykjavik. På gatan ligger två hus, ett vitt trähus, där Michail Gorbatjov och Ronald Reagan möttes och som representerar kommunismens och järnridåns fall, ett hus av glas och marmor, som inrymde Kauppings huvudkontor, som gick omkull 2008. Halvvägs in i livet har Arni Snaer Magnason fått uppleva hur två tankesystem störtat samman. Men in i det sista höll dess förespråkare god min. Bara tre dagar för bankkraschen försäkrade dess direktör att allt var lugnt. Vilket system står näst på tur? Klimatforskningen har framhållit att vi står på randen till en katastrof, utfärdat en sista varning. Vilka ord, vilken ideologi kan fånga detta? Att förstå nya ord och begrepp kan ta decennier eller till och med århundraden. Arni Snaer Magnason ger ett exempel från Island 1809. Den så kallade rötmånadskungen Jörundur sände ut en kungörelse till landets befolkning om att "Island är fritt och befriat från Danmarks konselj". Han ville att folket skulle välja ett parlament och grunda en demokrati. Men folk hånade honom och kallade honom rötmånadskungen, eftersom han innehade makten endast en månad. Människor förstod inte vad han menade, de hade inget att referera till. Är det månne så idag också, att vi har svårt att relatera till ord som global uppvärmning, havsförsurning, smältande glaciärer och så vidare. Det är abstrakta ord och förändringarna går ju så sakta, så vi har svårt att ta på dem. För att få perspektiv på sin egen samtid berättar Arni Snaer Magnason hur han sommarjobbar på Arni-Magnusson institutet och får hand om gamla handskrifter, originalmanuskripten till islänningasagorna, konungsboken med eddadikterna med mera. I ett annat rum förvaras magnetband med inspelningar som folklivsforskare gjort på Island mellan 1903 till 1973. Urgamla kvinnor, fiskare och bönder kvad, sjöng och berättade historier. Från detta börjar han intervjua sina egna far- och morföräldrar födda några år efter första världskriget. En generation som varit med om många av de största förändringar som skett under 1900-talet. Klimatforskarna liknar den grekiska gudinnan Kassandra, vars varningar inte togs på allvar. En nutida Kassandra, en mycket mild sådan, är Dalai Lama. Arnii Snaer Magnason får möjlighet att intervjua honom både då han besöker Island och sedan i Dharmsala i Indien, där han lever i exil. De samtalar om den överensstämmelse som finns mellan Snorres Edda, där världen börjar med kon Audhumla, som skapades av rimfrost. Audhumla har en syster i Indien Kamadhenu. En ko skapad av rimfrost är en metafor för en jökel. Dess vatten är mjölkvitt. Och de fyra spenarna motsvaras av de fyra stora floder vid Himalaya, som är pulsådror för Pakistan, Nepal, Indien och Bangladesh. En miljard jordinnevånare bor här och förlitar sig på dessa floder. Och jöklarna balanserar årstidsväxlingarna, lagrar vinterstormar och monsunregn och ger sitt vatten under torrperioder. Men nu har dessa jöklar börjat smälta under inverkan av klimatförändringarna och på sikt riskerar man en katastrof med först översvämningar och sedan torka. Saken blir inte bättre av att tre kärnvapenmakter huserar i området och att konflikter om vattnet kan blir farliga.
Slutligen ger Arni Snaer Magnason konkreta och skrämmande fakta om läget i världen. Oljan, som fortfarande är det ekonomiska systemets grundbult är ju boven i dramat. Vi kan ta ett exempel med flyget. Varje passagerare i ett flygplan som går till Europa förbränner ett oljefat om 160 liter. 160 liter blir 350 kilo koldioxid i atmosfären. För 150 passagerare blir det då 50 ton koldioxid. Samma dag som FN:s klimatrapport släpptes i oktober 2018 och offentliggjorde en varning till människosläktet om de katastrofala följderna av en tvågradig höjning av jordens temperatur så översteg världens oljeproduktion för första gången 100 miljoner fat om dagen. När James Watt påbörjade sin verksamhet och förbättrade ångmaskinen så var andelen koldioxid i atmosfären 280 ppm, nu är den 415 ppm, vilket är det högsta värdet som konstaterats på 3 miljoner år. Det är hisnande siffror och man förstår vilka gigantiska utmaningar vi står inför. Om tiden och vattnet är precis som en gång Rachel Carsons Tyst vår en varningsklocka och en uppmaning till oss alla och särskilt världens ledare att ta itu med klimatförändringarna på allvar.
Kattbesök
Idag kom katten Selma på besök. Det var ett bra tag sen, men kanske känner hon att det börjar våras. Nu dök hon upp med sina fina vita tassar och lät sig klappas med viss tvekan. Hennes bror Nisse var mera social, han kunde utan att tveka hoppa upp i knäet. Ja, Nisse var en otroligt sällskaplig katt, så det var mycket sorgligt då han blev överkörd på den livligt trafikerade vägen som skär genom byn. 50 kilometer gäller visserligen, men det är få som håller den hastigheten. Vi har försökt få hit polisen med fartkameror, men utan resultat. Först ska det väl hända en olycka, fast att djur dör räknas väl inte förstås. Då jag efter någon timme gick ut till logen för att hämta några verktyg, så dök Selmas huvud upp på loftet. Hon hade smitit in på logen och tagit sig upp på loftet, men nu kunde hon inte komma ner. Det var lite för högt för att hon skulle våga hoppa. Jag försökte få tag i henne, men hon sprattlade sig loss. Först då min fru tog tag om henne mer resolut så fick vi ner henne. Resultatet för hustrun blev dessvärre en reva i jackan. Tydligen hade Selma fått nog av logvistelsen för strax därefter lomade hon iväg mot hemmet ett stenkast bort. Hon följde diket och kikade ibland upp över vägkanten och lyssnade. Jag stod och höll andan för vad som kunde hända för trafiken flöt på från bägge håll. Men till slut lyckades hon hitta en plats och korsa vägen på och jag kunde andas ut.
