En askungesaga
Nina van den Brinks biografi om Maja Ekelöf, Jag har torkat nog många golv, är en osannolik berättelse som har drag av en askungesaga. En fattig städerska vinner förstapriset i en romantävling om bästa politiska roman. Och hur det gick till är lika osannolikt. En väninna, Bojan Israelsson, gjorde Maja uppmärksam på en annons om tävlingen. Maja slog först ifrån sig det hela och la annonsen åt sidan. Men sen upptäckte hon den efter en tid och började fundera om det ändå inte skulle vara möjligt att delta. Hon hade ju skrivit dagbok i flera år och dessutom hade hon för något år sedan fått in en krönika i tidningen Vi under rubriken "Veckan som gått", där hon i trots ville tala om hur en låglönearbetare hade det. Prissumman på 25 000 kronor var också en morot, eftersom hon levde som ensamförsörjare med fem barn. Hon tog kontakt med förlaget, Rabén och Sjögren och undrade om de tog emot ett handskrivet manus, men det gjorde de inte, det måste vara maskinskrivet. Maja ägde ingen skrivmaskin, men på de arbetsplatser hon städade fanns det maskiner och som en tjuv om natten så lånade hon dem för att skriva ut manuset. Och det fantastiska skedde att hon vann tävlingen och hennes bok Rapport från en skurhink slog ner som "en klordoftande käftsmäll", som Nina van den Brink så vältaligt uttrycker det. Folkhemmet var inte så perfekt som man velat ge sken av. Här fanns de som fallit igenom systemet och som hankade sig fram under små omständigheter. Priset innebar en omtumlande tillvaro för Maja Ekelöf, plötsligt var hon någon som alla ville träffa och lyssna till. Som städerska hade hon varit anonym och sedd över axeln, nu ville media och kulturlivet höra vad hon tyckte om än det ena och än det andra. Hon fick inte en lugn stund. Men biografin handlar också om Maja Ekelöf som aktivist. Hon ogillade USA:s krig i Vietnam och gick med i den lokala FNL-gruppen, samlade pengar till FNL och sålde Vietnambulletinen. Men hon gillade inte splittringen inom vänstern, bad Sara Lidman som hon kom att känna att försöka ena vänstern, dock utan resultat. Andra frågor som berörde henne var miljöfrågorna, där hon engagerade sig mot Skogsbolagens giftsprutande. Och så kärnkraften, som hon var mycket rädd för. Hon var ingen teoretiker, utan hennes socialism var grundad i hjärta och mage. Hon var en modig känslomänniska fast hon led av dåligt självförtroende. En person som berörde henne starkt var fången Tony Rosendahl, som hon kom att inleda en brevväxling med, vilket utmynnade i en bok. Rosendahl blev dock en besvikelse för henne, för då han frigetts tog han aldrig kontakt med Maja. Hon blev också besviken på politiken och valde att dra sig tillbaka. Men så fick hon till slut åter en gång stiga fram i rampljuset, då hon fick Ivar Lo-priset 1987, något hon var mäkta stolt över, ty Ivar Lo var en av hennes stora hjältar bland arbetarförfattarna.
I biografin om Maja Ekelöf lägger Nina van den Brink också in korta avsnitt om sin egen bakgrund, sin egen släkt som kom från Finland till Sverige och där både hennes mormor och mamma hade erfarenhet av att städa, likom Nina själv. Biografin om Maja Ekelöf är fängslande att läsa och i hög grad värd Augustpriset.
Kommentarer
Trackback
