Den hårda vintern
Ismail Kadarés roman Den hårda vintern handlar om brytningen mellan Albanien och Sovjetunionen i början av 1960-talet. Är det något som angår oss idag? Jo, förvisso, ty det maktspråk som Putin idag bedriver mot Ukraina och väst, det var detsamma som Chrustjev och Sovjet använde mot Albanien. Då som nu handlar det om att ett stort land förvägrar ett litet land att välja sin egen väg. Konflikten mellan Albanien och Sovjet hade sitt ursprung i en fråga om säd. Albanien tvingades köpa säd från Frankrike då Sovjet inte levererade, trots att man lovat och att Chrustjev skrutit med att den säd som Albanien gjorde av med inte var mer än det råttorna åt upp i sovjetiska silos. Fast bakom låg förstås större frågor av ideologisk art. Albanerna med Enver Hodja i spetsen ansåg att Sovjet lämnat den socialistiska vägen och slagit in på en imperialistisk linje. Då brytningen var ett faktum svarade Sovjet också på en stormakts vis med att utlysa blockad, ta hem all expertis och till slut bryta de diplomatiska förbindelserna. I romanen får vi följa skeendet genom en journalist Besnik Struga, som får följa med den albanska delegationen till Moskva som tolk och översättare. Här får han uppleva det psykologiska maktspelet från Moskvas sida, men också Enver Hodjas modiga insatser, då han djärvt trotsade påverkansförsöken från Moskva och dess satellitstater. Men för Besnik Struga är den ideologiska brytningen inte den enda. Han upplever även en personlig brytning i förhållandet till sin fästmö Zana. Det tilltänkta bröllop som de ska hålla skjuts på framtiden, därför att Besnik är så hårt engagerad i följderna av brytningen och att han har tystnadsplikt och inte kan avslöja vad som förevarit för Zana. Kadaré skildrar även hur de borgerliga krafterna i samhället får förnyad kraft då brytningen blir känd. De ser sin chans till comeback, men det utmynnar i inget, det finns ingen tillräcklig kraft som kan driva deras sak. Och samma dag som brytningen blir officiell så förs Nurihans lik, en av dem som starkt hoppats på att staten skulle bryta samman, till begravninsplatsen. De borgerligas förhoppningar begravs med henne. Albanien har visat sig stå på egna ben. Kadaré visar att Albanien under århundraden varit utsatt för övergrepp från romerska riket, det osmanska riket, från greker, tyskar och nu Sovjet. Deras kamp är inte ny. Partisanernas tid får också en representant i Besniks far, Djemal, som då han genomgår sin cancerbehandling, tycker att strålarna som riktas mot hans kropp kommer från ett maskingevär under partisankampen. Kadaré slår också mynt av myter och legender i sin berättelse och det litterära språket är stundom vackert, i synnerhet i naturbeskrivningarna. Den hårda tiden är en läsvärd och spännande berättelse ur flera perspektiv.
Skidmärken skapade fars
Att titta på skidskyttet från Annesy i Frankrike på lördagen var skrattretande, närmast en fars. De som åkte på skidmärket Fischer såg ut som nybörjare på skidor, halkade omkring som bambi på hal is och tappade otroligt med tid. En sån som Johannes Tingnes Boe, som brukar ha bästa tid, var mer än två minuter efter i åktid. Och de som istället åkte på Salomon de avancerade starkt och tillhörde de bättre i fältet. Att skidmärken ska få en sån utslagsgivande effekt är ju galet. Det blir ju ingen rättvisa alls. Flera av svenskorna åkte på Fischer och för dem gick det inget vidare. Linn Persson kämpade i alla fall på, genom att staka sig igenom loppet och blev sexa. Elvira Öberg hade rätt par skidor och vann följaktligen, fast hon sköt också bra förstås. Mycken kritik riktades också mot arrangören som skapat glashala banor, genom att pista vid fel tid. Tur att ingen blev skadad i alla fall.
Vid havet
Termometern visade 16 minus när vi rattade till stugan vid havet. Decembersolen lyste från en klarblå himmel, men utan att värma. I stugområdet pågick ett febrilt arbete med att förse många av stugorna med fiber. Luftledningar med kabel drogs och en grävmaskin var också i farten. Vi fick skotta en väg till huset för snön låg decimetertjock. Efter att ha vattnat krukväxterna gick vi en promenad, följde den igenisade stranden och såg att isen lagt sig innanför öarna, men längre ut var det öppet vatten. Snitslade spår i snön visade att det varit stor aktivitet under natten. Då vi kom fram till båtklubbens klubbstuga hörde vi ett vinande i luften. Det var sex sångsvanar som passerade i riktning mot öppet hav. Det måste vara några eftersläntrare, som av någon anledning dröjt sig kvar i norr.
Nu börjas det!
När eleverna på Bollnäs folkhögskola ville lussa för regionfullmäktige som hade sitt sammanträde på skolan, så fick de kalla handen. Anledningen? Regionfullmäktiges ordförande, tillika sverigedemokraten Mattias Eriksson Falk stoppade framträdandet för att lucian inte dög, lucian var nämligen en HBTQ-person. Tåget var därför inte traditionellt. Bollnäs folkhögskola ägs av region Gävleborg och är HBTQ-certifierat, men det brydde sig inte herr Mattias Eriksson Falk om. Och visade därmed SD:s rätta inställning. På samma vis och samma dag i en annan del av Sverige, nämligen Trelleborg, gick SD, genom sin tillträdande ordf i kultur och fritidsnämnden Magnus Isgren emot att dragqueens skulle få genomföra sagostunder med barnen. När kritik kom försökte han bortförklara saken med att han bara svarat på en fråga. Från SD:s representant i kulturutskottet fick han applåder, att det var rätt och riktigt att sätta stopp för sådana sagostunder. Dessbättre gick kulturministerna Parisa Liljestrand ut och påminde herrarna i SD om att de bröt mot Tidöavtalet, där det står att politiker ska hålla sig borta från att lägga sig i kulturverksamheten. Få se om det får några följder, om SD kommer att be om ursäkt. Troligen inte, för det här ligger ju helt i linje med vad de anser.
Drömmarnas palats
Drömmarnas palats av den albanske författaren Ismail Kadaré utspelar sig i ett fiktivt ottomanskt imperium, en totalitär stat, där medborgarna övervakas av ett drömpalats, Tabir Saraja, genom att deras drömmar analyseras och bedöms, i synnerhet hot mot staten. Det är alltså ett snäpp värre än Orwells Sanningsministerium och kontrollsamhälle. Ty drömmar är inte fakta, utan något som går att tolka och kan vara godtyckliga och bli en faktor i ett maktspel mellan olika grupper. Romanen innehåller också Kafkalika drag. Huvudpersonen Mark Alems vandringar genom palatsets vindlande korridorer och tjänstemännens uppträdande kan påminna om scener i Slottet och Processen. Mark Alem kommer till palatset med ett rekommendationsbrev, som rivs i bitar, ty på drömpalatset accepterar man inte rekommendationer. Dock får han i nästa andetag veta att du passar oss, något han själv upprepar flera gånger och funderar över. Men Mark Alem tillhör släkten Qyprili, som både tjänat makten genom generationer med både premiärministrar och guvernörer, men som också råkat i onåd flera gånger. Namnet härrör från en bro som byggts, då albanerna var kristna och där en människa murats in i ett brofäste, ett blodigt offer. Denna bro och detta namn är sålunda förbundet med ett ofrånkomligt öde. Mark Alem får börja på urvalsavdelningen med att gallra drömmar. Han finner arbetet mördande tråkigt och drömmarna svåra att tyda. Men han härdar ut och blir upplyft till tolkningsavdelningen, utan att förstå varför. Här går han bet på att tyda en dröm, som kommer att få stora konsekvenser. Han uppsöker Arkivet för att få vägledning och tas emot av arkivarien, som visar honom runt i hela det enorma arkivet. Vandringen påminner om Dantes vandring genom helvetet och arkivarien som lotsar honom genom drömmarnas fasor som en Vergilius. Dock når han inte som Dante ljuset, utan istället kommer den missade drömmen att få oanade följder. Vid en middag hos släktingen vesiren, där tre albanska rapsoder eller recitatörer ska framföra den albanska hjältedikten, balladen om bron, så tränger sultanens polis in i palatset, rapsoderna dödas och Mark Alems kusin Kurt Qyprili, som anlitat rapsoderna grips. Släkten slår dock tillbaka vilket får till följd att flera uppsatta chefer på drömpalatset avskedas och Mark Alem avancerar till chef. Genom att inte stoppa en dröm, som tolkades som ett hot mot staten, har Mark Alem berett Kurt Qyprilis död och sin egen befordran. På väg hem från palatset gömmer han sig som ett barn i ena hörnet av vagnen, men lockas fram till vagnsfönstret, där han blickar ut på livet därutanför, det liv som han förlorat kontakten med för en drömlik tillvaro i drömpalatsets räjonger. Kadarés bok skrevs 1981 vid en tid då Albanien var ytterligt isolerat efter brytningen med Sovjetunionen och Kina. Läget var mycket känsligt och förläggaren ville inte ge ut boken, men Kadaré framhärdade och ansåg att han tog det fulla ansvaret i förlitan på sin ryktbarhet. Boken blev dock stoppad och Kadaré fick begå offentlig självkritik. Han slapp dock undan med en varning. Kanske för att han var en uppburen och erkänd författare, ja till och med en privilegierad sådan. Kadaré var användbar för regimen, precis som Mark Alem var det för drömpalatset. Mark Alem är på så vis något av ett självporträtt.
