Drömmarnas palats
Drömmarnas palats av den albanske författaren Ismail Kadaré utspelar sig i ett fiktivt ottomanskt imperium, en totalitär stat, där medborgarna övervakas av ett drömpalats, Tabir Saraja, genom att deras drömmar analyseras och bedöms, i synnerhet hot mot staten. Det är alltså ett snäpp värre än Orwells Sanningsministerium och kontrollsamhälle. Ty drömmar är inte fakta, utan något som går att tolka och kan vara godtyckliga och bli en faktor i ett maktspel mellan olika grupper. Romanen innehåller också Kafkalika drag. Huvudpersonen Mark Alems vandringar genom palatsets vindlande korridorer och tjänstemännens uppträdande kan påminna om scener i Slottet och Processen. Mark Alem kommer till palatset med ett rekommendationsbrev, som rivs i bitar, ty på drömpalatset accepterar man inte rekommendationer. Dock får han i nästa andetag veta att du passar oss, något han själv upprepar flera gånger och funderar över. Men Mark Alem tillhör släkten Qyprili, som både tjänat makten genom generationer med både premiärministrar och guvernörer, men som också råkat i onåd flera gånger. Namnet härrör från en bro som byggts, då albanerna var kristna och där en människa murats in i ett brofäste, ett blodigt offer. Denna bro och detta namn är sålunda förbundet med ett ofrånkomligt öde. Mark Alem får börja på urvalsavdelningen med att gallra drömmar. Han finner arbetet mördande tråkigt och drömmarna svåra att tyda. Men han härdar ut och blir upplyft till tolkningsavdelningen, utan att förstå varför. Här går han bet på att tyda en dröm, som kommer att få stora konsekvenser. Han uppsöker Arkivet för att få vägledning och tas emot av arkivarien, som visar honom runt i hela det enorma arkivet. Vandringen påminner om Dantes vandring genom helvetet och arkivarien som lotsar honom genom drömmarnas fasor som en Vergilius. Dock når han inte som Dante ljuset, utan istället kommer den missade drömmen att få oanade följder. Vid en middag hos släktingen vesiren, där tre albanska rapsoder eller recitatörer ska framföra den albanska hjältedikten, balladen om bron, så tränger sultanens polis in i palatset, rapsoderna dödas och Mark Alems kusin Kurt Qyprili, som anlitat rapsoderna grips. Släkten slår dock tillbaka vilket får till följd att flera uppsatta chefer på drömpalatset avskedas och Mark Alem avancerar till chef. Genom att inte stoppa en dröm, som tolkades som ett hot mot staten, har Mark Alem berett Kurt Qyprilis död och sin egen befordran. På väg hem från palatset gömmer han sig som ett barn i ena hörnet av vagnen, men lockas fram till vagnsfönstret, där han blickar ut på livet därutanför, det liv som han förlorat kontakten med för en drömlik tillvaro i drömpalatsets räjonger. Kadarés bok skrevs 1981 vid en tid då Albanien var ytterligt isolerat efter brytningen med Sovjetunionen och Kina. Läget var mycket känsligt och förläggaren ville inte ge ut boken, men Kadaré framhärdade och ansåg att han tog det fulla ansvaret i förlitan på sin ryktbarhet. Boken blev dock stoppad och Kadaré fick begå offentlig självkritik. Han slapp dock undan med en varning. Kanske för att han var en uppburen och erkänd författare, ja till och med en privilegierad sådan. Kadaré var användbar för regimen, precis som Mark Alem var det för drömpalatset. Mark Alem är på så vis något av ett självporträtt.
Kommentarer
Trackback
