Liv och öde
Precis som Leo Tolstojs Krig och fred så är Vasilij Grossmans Liv och öde ett fantastiskt panorama över en avgörande tid i Rysslands historia. Men Tolstoj skrev sin roman med ett 50-årigt perspektiv, medan Grossman levde mitt inne i smältdegeln. Grossman arbetade som krigsreporter för Röda arméns tidning i flera år vid de olika frontavsnitten, iakttog och skrev. Och det som inte gick att publicera i armétidningen hamnade i hans dagböcker och blev stoff till Liv och öde. Romanen utspelar sig på flera olika platser: i ett tyskt utrotningsläger (Grossman var en av de första journalisterna som besökte utrotningslägret Treblinka), i ett sovjetiskt arbetsläger, vid både den tyska och sovjetiska Stalingradfronten, i hus nummer 6/1 vid Stalingrad, där några människor utkämpar en heroisk strid för att hålla tyskarna stången samt vid fysikaliska institutet. Kanske får den sistnämnda platsen mest utrymme för här finns kanske Grossmans alter ego Viktor Strum, atomfysikern, som gör en avgörande upptäckt inom kärnenergin. Först hälsas han som en hjälte, men sedan börjar anklagelser sippra fram om att han uttalat sig osovjetiskt och att hans arbete har drag av talmudiskt hokus pokus, ty Strum är jude. Strum vägrar emellertid att göra avbön och kollegorna vänder sig från honom och ingen hälsar på honom längre. Mest besviken blir han på sin gamla vän Sokolov, som inte heller stödjer honom. Den enda som ger honom tröst är Sokolovs hustru Marja Ivanovna, som han i hemlighet älskar. Isolerad i sitt hem väntar han på att bli arresterad vilken dag som helst. Men så sker en oväntad vändning, Stalin ringer till honom och önskar honom lycka till i arbetet. Med ens slår livet om i hundraåttio grader. Kollegerna bugar sig åter för honom och han får full frihet i sitt arbete. Friden varar dock inte så länge för en dag blir han kallad till direktören för institutet, som vill att han ska skriva under ett brev, som anklagar två forskare för att ha mördat Maxim Gorkij. Brevet är ett svar till britterna som försvarat forskarna och anklagat Sovjet för att historien är påhittad. Strum våndas över att sätta sitt namn under brevet. Åter har han ställts inför ett moraliskt dilemma. Ska han neka att skriva under och offra sin nyvunna ställning eller ska han skriva under och förlora sin heder, ty han inser ju att historien är påhittad. Jag vill inte avslöja hur han gör, men många av Grossmans karaktärer ställs inför svåra val. Ytterst handlar hans roman om att visa styrka eller svaghet, om moral och heder. Godheten finns, men inte i ideologierna utan hos den lilla människan, hos kvinnan som ger en fiendesoldat en brödbit. Grossman skildrar också hur en människa kan brytas ner av ett omänskligt system. I det här fallet, Krymov, en kommunist ut i fingerspetsarna, en partiveteran som lett trupper under inbördeskriget och varit lojal mot makten. Nu anklagas han för trotskism, torteras och bryts ner samtidigt som de sovjetiska trupperna segrar vid Stalingrad. Grossman ser ingen stor skillnad mellan nazism och kommunism och därför är det beundransvärt och modigt att han kunnat skriva denna roman. Dock beslagtogs manuskriptet av säkerhetstjänsten, men en kopia bevarades och kunde smugglas ut ur landet. Grossman fick dock aldrig uppleva publiceringen, ty han avled 1964.
Galgberget
Efter ett par gråa dagar med regn och dimma, så lättade äntligen molntäcket och den efterlängtade solen visade sig. Hustrun och jag förlade därför vår eftermiddagspromenad till Galgbergets nyckelbiotop med fin utsikt över stan. Galgberget, ja, det hörs väl vad det är frågan om, ett berg där det avrättats människor en gång i tiden. Hur många, vet jag förstås inte, men en avrättningsplats likväl. Nu har berget blivit föremål för ett annat rabalder, istället för avrättningar har det varit avverkningar. Kommunen som kallar sig ekokommun har nämligen avverkat en mängd träd i området, vilket förorsakat flera upprörda insändarinlägg. En nyckelbiotop ska man vara rädd om, ty här finns flera rara arter som tallticka, ullticka och rosenticka och även sällsynta insekter. Skogen ska få sköta sig själv i så stor utsträckning som möjligt, utan mänsklig inblandning. Kommunen försvarar nu sitt handlande med att en del träd var så dåliga att de kunde bli en fara för de som strövar omkring i området. Men vad vi kunde se så har man avverkat ganska mycket och det kan man undra över om det var nödvändigt. Nåväl, Galgberget är intressant av andra orsaker. Här byggdes till exempel en hoppbacke på 1920-talet, vilken kom att användas för SM i backhoppning flera gånger. 1963 fick den emellertid skatta åt förgängelsen i en brand, men man kan fortfarande urskilja den elliptiska nedslagsplatsen trots förbuskningen. 1963 anlades också ett danspalats på platsen, som kom att frekventeras av de danssugna. Våra egna döttrar kom att tillbringa en del av sin ungdomstid här, medan vi satt oroliga hemmavid för vad som skulle kunna hända. 1994 köptes emellertid stället upp av pingskyrkan och nu blev det gudstjänster och konserter istället för dans. En historiens ironi kanske. En annan intressant anläggning är en byggnad, där det funnits en jordskalvssimulator, så att besökaren kunnat uppleva hur ett jordskalv känns. Nu ligger den verksamheten i träda, då intresset väl inte var tillräckligt stort. På platsen finns också ett torn, som minner om den tid, då staden tog sitt vatten härifrån. Ja, det blev en promenad, där vi kunde förena nytta med nöje.
Ådalen 2
Den 14 maj 1931, Kristi himmelfärdsdag, var en strålande dag i Ådalen, då sommarkläderna kommit på. Ett stort protestmöte var utlyst i Folkets Park i Frånö. Det var det lilla Transportarbetarförbundet som hade kallat till mötet och märkligt nog inte de stora Pappersindustriarbetarförbundet och Sågverksarbetarförbundet. Lika märklig blev fortsättningen. Protestmötet drog ut på tiden så länge att demonstrationståget gav sig av utan ledning. Oklarheterna och missförstånden fanns också på den andra sidan mellan de militära och civila myndigheterna. Det fanns två vägar i Lunde som ledde ner till "Villan", där strejkbrytarna var inkvarterade. Man koncentrerade krafterna till den västra vägen, där man trodde att demonstrationståget skulle dra fram, men demonstranterna valde istället den östra vägen, vilken var den mest naturliga för dem som hörde hemma i de här trakterna. På den östra vägen fanns endast en ryttarpatrull som avspärrning, vilken snabbt övermannades och medförde att läget kändes så utsatt att man tog till vapen med fruktansvärt resultat. Men det kunde ha blivit än värre om inte en ung trumpetare i musikkåren funnit sig och blåst eld upphör. På bara någon minut hade fem liv släckts. Birger Norman har gått igenom både lokaltidningar och rikspress för att se vad de skrev om händelserna. Vänsterpressen var hård mot militären och Mesterton och även direktör Verstegh angreps. Högerpressen däremot gav arbetarna skulden. Någon tidning fantiserade om att en sovjetrepublik upprättats och att en avdelning röda stormtrupper beskjutit militärpatrullen. Det var fake news innan det ens uppfunnits. Domarna som föll var klassmässiga. Kommunisten Axel Nordström dömdes till 2 år och 6 månaders straffarbete för ledarskap och upplopp. Kapten Mesterton å andra sidan dömdes till 8 dagars vaktarrest av krigsrätten, men frikändes sedan av krigshovrätten. Verstegh som skickat efter strejkbrytarna dömdes inte alls. Vad angår oss Ådalshändelserna idag? Birger Norman gjorde en undersökning genom att ställa 12 frågor till Ådalens gymnasister 1968 och fann att kunskaperna redan då var grumliga. Hur ser de då ut idag? Birger Norman skriver i ett efterord att forskningen kring Ådalshändelserna är mager, för att inte säga obefintlig. Någon avhandling hade inte presenterats då Birger Normans bok kom ut. Det är lite märkligt eftersom det funnits ett stort allmänintresse kring det som skedde. Birger Norman har för övrigt ganska lite att säga om företagens roll i sammanhanget, om familjen Versteghs göranden och låtanden. Här kunde kanske forskningen ha en uppgift att fylla. Slutligen måste sägas att Birger Normans bok är en mycket mänsklig och saklig bok, som söker förstå och inte skuldbelägga de inblandade.
Ådalen
Den 14 maj är det 90 år sedan de olycksaliga händelserna inträffade i Ådalen, då fem människor miste livet vid demonstrationen mot strejkbrytarna i Lunde. En av de döda var en ung kvinna, Eira Söderberg, som befann sig på platsen av pur nyfikenhet. En annan var jungmannen Sture Larsson från mina hemtrakter i Västervik. Inför det här förfärande 90-årsminnet har jag läst om Birger Normans bok om händelserna med den lakoniska titeln, Ådalen 31. Norman arbetar som en historiker, men med ett berättande och suggestivt språk, närmast som en skönlitterär författare. Norman som var bördig från Ådalen, han var född på Svanö 1914, återvänder dit 1967 vid invigningen av det nya gymnasiet, Ådalsskolan, för att hålla en prolog, vilken han är skeptisk till. 1960-talets Ådalen påminner om 1930-talets, fabriker läggs ner, arbetslösheten är hög, avfolkning pågår. Norman lägger en students ord på minnet: vad med kunskap till om man måste flytta från orten. Birger Norman ser Ådalshändelserna som ett resultat av 1920-talets låsta politiska positioner. Inget parti ägde majoritet, minoritetsregeringarna avlöste varandra. Något vi kan känna igen idag också. Den senaste regeringsbildningen var ju lång och utdragen. 1920-talets arbetsmarknad kännetecknades av att strejker och lockouter avlöste varandra och inom fackföreningarna pågick en förbittrad strid mellan socialdemokrater och kommunister. Näringslivet på orten var enahanda och starkt exportberoende. Ådalen har ju kallats det röda Ådalen, men enligt Birger Norman så beslöjar det mer än det belyser. Arbetarrörelsen kom sent till Ådalen och det innebar att den var traditionslös och öppen för radikala inslag. Den utlösande faktorn till händelserna var dock strejkbrytarnas ankomst. De hade rekvirerats av verkställande direktören Gerard Veerstegh via Boytons arbetsbyrå. Versteegh var inte ens med i Arbetsgivarföreningen. Den första sammanstötningen mellan arbetarna och brytarna inträffade i Sandviken den 13 maj, då brytarna skulle lasta ångfartyget Milos. Demonstranterna tog sig in på lastningsområdet och tog hand om fyra brytare och behandlade dem ganska omilt. Palavern gjorde att militär rekvirerades från Sollefteå, bland annat ett skolkompani om 40 infanterister och ett 20-tal beridna från T3. Som befälhavare för truppen utsågs Nils Mesterton, som egentligen hade tänkt resa på semester. Då soldaterna steg av tåget i Sprängsviken möttes de av stenkanstning och glåpord. Spänningen var hätsk och skulle bli värre. Det återkommer jag till i nästa blogg.
Vågspel och lägesrapport
April månad har varit den kallaste aprilmånaden på 18 år, läser jag på Svt:s sajt. Ja, det är väl bara bekräftelse på vad man själv tyckt. Vinterjackan har varit av och på hela månaden och ett par snöfall och frostiga morgnar vidimerar det hela. Trots det gick jag igång med att sätta lök och morötter innan månaden var över. Och för ett par dagar sedan satte jag ner potatisen. Nu är det bara att be en bön till högre makter att vågspelet lyckas. I växthuset, som min fru basar över, har vi fått ha fläkten på varenda natt i flera veckor. Men det ser ut som om inget frusit. Vårfåglarna verkar inte bry sig om kylan. Viporna har varit här ett bra tag och nu hörs sånglärkan varje morgon då jag gräver i landet. Även storspoven har hörts av. Men det är ändå inte samma intensitet som det brukar vara. Kanske beror det på att man satt igång med att rusta gamla landsvägen genom Sörskogen. Nu har stora maskiner varit igång där från morgon till kväll och det kanske stört fåglarna. Upprustningen var dock nödvändig, vägen hade stora pottor och gräset tittade fram mellan springorna i asfalten. Nu är det inte så många som åker den här vägen förutom de som bor utmed den, men den behöver ändå förbättras. Man höjer nu upp den flera decimeter plus att man grävt djupa diken, förmodligen för bättre avrinning. Tyvärr har man dock grävt bort kabbelekan som var på gång att blomma med sina lackgula kronblad. Jag hoppas innerligt att den kan återhämta sig.
Pandemin som möjlighet
Vi har nu levt med coronapandemin i mer än ett år och något slut går ännu inte att skönja. Alla räknar med att vaccinerna ska hjälpa oss att bli kvitt viruset och att vi ska kunna leva någorlunda normalt igen. Men det finns också de som tänker lite längre och som funderar på hur en återstart ska kunna ske. Och då inte så att vi återgår till det som gällde före pandemin, utan som starten på ett nytt samhälle. En av dem som ägnat mycket tid åt detta är den vänsterpartistiska riksdagsmannen tillika ordföranden i trafikutskottet Jens Holm. I "Pandemin som möjlighet" (Sjösala förlag) med undertiteln - Så blir återstarten hållbar och rättvis utvecklar han sina tankar om en sådan nystart. Viktigt för honom är att de mått och steg man vidtar är hållbara och bidrar till att minska utsläppen. Fördelningsfrågan är också viktig för honom, de som bidrar med störst utsläpp ska också betala mest. Holm vill se stora investeringar på järnvägen, på höghastighetsbanor och en upprustning av befintliga stambanor samt en snabbare utbyggnad av Norrbotniabanan. Han tar historien till hjälp och visar vilken enorm betydelse utbyggnaden av järnvägen hade under 1800-talet. Resor som kunde ta flera dagar med häst kunde nu ske på en dag. Och fabriker och samhällen växte upp i spåren av satsningarna på järnvägen. Sverige blev en industrination och vände fattigdomen ryggen. Nu står vi inför en liknande situation, där vi kan använda ny teknik för att ta ett grönt språng in i framtiden och lämna det kortsiktiga tänkandet bakom oss. Jens Holm vill också se en elektrifiering av kollektivtrafiken och taxiflottan och berättar om de satsningar som gjorts i den kinesiska staden Shenzhen, som han besökt. Här har man ersatt gamla dieselbussar med 16 000 nya elbussar och alla taxibilar, 22 000 är nu elektriska. Som tidigare EU-parlamentariker så ville han och en del andra att vartannat möte i parlamentet skulle vara digitalt, men blev närmast hånad. Inte skulle det gå att ha sådana möten, alla måste vara på plats under mötena, voteringarna och debatterna. Men sedan pandemin slog till så är nu alla möten digitala, till och med omröstningarna. Det som inte var möjligt tidigare har nu visat sig vara möjligt. Och det gäller inte bara här, utan på många andra områden också. Det här är bara några axplock av det som Jens Holms presenterar i sin bok, väl värd att läsas.
Sabunis godtrogenhet
Du är på rätt väg, men inte riktigt hemma än. Ungefär så uttryckte sig Jimmie Åkesson till Nyamko Sabuni i deras duell under partiledardebatten. Det visar vem det är som driver kvartetten som nu presenterat sig som ett konservativt block inför nästa års val. Fast det är ju inget som de tre övriga vill låtsas om, alla tror att deras politik gäller. Som Nyamko Sabuni, som menade att det är liberalernas politik som ligger till grund för det förslag till migrationspolitik som de kommit överens om. Hur naiv får man vara. Hur ska hennes lilla splittrade parti ha något att säga till om, då det blir budgetförhandlingar eller i värsta fall regeringsförhandlingar. SD:s rätta ansikte kom fram, då man diskuterade mäns våld mot kvinnor. För Jimmie var det självklart att det var invandringens fel, som så mycket annat i den mannens världsbild. Det var dessa mäns kvinnosyn och kultur som gjorde dem till våldsmän. Men som någon påpekade så var mäns våld mot kvinnor värre på 1970-talet, då invandringen inte var så omfattande. Men det var inte något som Jimmie tog in. De tre parhästarna var väldigt tysta då detta debatterades, ty man ska inte störa det goda samarbete som nu inletts. De som reagerade med kraft var i stället Annie Lööf och Märta Stenevi. Heder åt dem.
