Ådalen
Den 14 maj är det 90 år sedan de olycksaliga händelserna inträffade i Ådalen, då fem människor miste livet vid demonstrationen mot strejkbrytarna i Lunde. En av de döda var en ung kvinna, Eira Söderberg, som befann sig på platsen av pur nyfikenhet. En annan var jungmannen Sture Larsson från mina hemtrakter i Västervik. Inför det här förfärande 90-årsminnet har jag läst om Birger Normans bok om händelserna med den lakoniska titeln, Ådalen 31. Norman arbetar som en historiker, men med ett berättande och suggestivt språk, närmast som en skönlitterär författare. Norman som var bördig från Ådalen, han var född på Svanö 1914, återvänder dit 1967 vid invigningen av det nya gymnasiet, Ådalsskolan, för att hålla en prolog, vilken han är skeptisk till. 1960-talets Ådalen påminner om 1930-talets, fabriker läggs ner, arbetslösheten är hög, avfolkning pågår. Norman lägger en students ord på minnet: vad med kunskap till om man måste flytta från orten. Birger Norman ser Ådalshändelserna som ett resultat av 1920-talets låsta politiska positioner. Inget parti ägde majoritet, minoritetsregeringarna avlöste varandra. Något vi kan känna igen idag också. Den senaste regeringsbildningen var ju lång och utdragen. 1920-talets arbetsmarknad kännetecknades av att strejker och lockouter avlöste varandra och inom fackföreningarna pågick en förbittrad strid mellan socialdemokrater och kommunister. Näringslivet på orten var enahanda och starkt exportberoende. Ådalen har ju kallats det röda Ådalen, men enligt Birger Norman så beslöjar det mer än det belyser. Arbetarrörelsen kom sent till Ådalen och det innebar att den var traditionslös och öppen för radikala inslag. Den utlösande faktorn till händelserna var dock strejkbrytarnas ankomst. De hade rekvirerats av verkställande direktören Gerard Veerstegh via Boytons arbetsbyrå. Versteegh var inte ens med i Arbetsgivarföreningen. Den första sammanstötningen mellan arbetarna och brytarna inträffade i Sandviken den 13 maj, då brytarna skulle lasta ångfartyget Milos. Demonstranterna tog sig in på lastningsområdet och tog hand om fyra brytare och behandlade dem ganska omilt. Palavern gjorde att militär rekvirerades från Sollefteå, bland annat ett skolkompani om 40 infanterister och ett 20-tal beridna från T3. Som befälhavare för truppen utsågs Nils Mesterton, som egentligen hade tänkt resa på semester. Då soldaterna steg av tåget i Sprängsviken möttes de av stenkanstning och glåpord. Spänningen var hätsk och skulle bli värre. Det återkommer jag till i nästa blogg.
Kommentarer
Trackback
