krille tvärvigg

Isarna i trakten är nu fantastiska och då barnbarnen är på besök, så fick även morfar dra på sig sina gamla rör från 1950-talet. Fast först försökte jag med sonens hockeyrör, men då slant jag omkring som Bambi på hal is, eftersom de inte var nyslipade. Tänka sig mina gamla halvrör mer än 50 år gamla och slipade för åratal sedan gick att åka med. Tala om stålkvalitet! Vi tog oss till Norstafjärden, där isen låg blank och inbjudande. Det var rikttig kärnis, svart och blank. Flera långfärdsåkare var också på plats och drog iväg med full utrustning, isdubbar, lina och allt annat som behövs. De hade packningar som åsnor. Hur det gick? Jo, ganska bra, trots att jag inte åkt på flera år. Men ont gjorde det i smalben och vader, så det blev täta pauser. Barnbarnen lärde sig snabbt och klagade inte över ont i fötterna.

Kollad UR häromdagen, denna förnämliga kanal, som snart är det enda man kan titta på för att slippa alla matprogram och allt trams. Jag så en dokumentär om Otto och Elise Hampel som trotsade naziregimen, genom att dela ut vykort i trappuppgångarna. Det lyckades de göra i nästan två år, innan Gestapo lyckades gripa dem. Deras gärning har inspirerat Hans Fallada till hans bok Ensam i Berlin. Otto och Elise är inte de enda som utmanade Hitler-regimen och visade att inte alla slöt upp bakom den. En studentorganisation, som kallade sig Vita Rosen, ledd av syskonen Sophie och Hans Scholl, opponerade också mot diktaturen genom att dela ut flygblad. I Svenska Dagbladet 6 aug. 2006 berättade Sture Linnér om hur han lärde känna syskonen, då han vistades i München för studier. Även han deltog i spridandet av flygladen med risk för livet. Han hade de antinazistiska flygbladen gömda under propaganda för nazisterna. Vi känner ju också till officersupproret 20 juli, då greve Stauffenberg placerade en bomb i en konferenslokal där Hitler befann sig. Och där han klarade sig med en hårsmån. Stauffenberg, liksom syskonen Scholl och Otto och Elise Hampel mötte alla döden, men deras modiga insatser visar att inte alla ställde upp på Hitler-regimen och att det som de gjorde var det rätta.

Putin tycker att republikanernas presidentkandidat Donald Trump är enastående och färgstark. Och tror att han skulle komma mycket bra överens med honom om han blir USA:s näste president. Det kan vi mycket väl tro, för de är väl lika goda kålsupare, arroganta och nationalistiska ut i fingerspetsarna. Fast medan Trump vräker ut sig grodor till höger och vänster så är Putin lite slugare. Men nu tycks de ha funnit varandra och bäva månde världen om de två ska skåla ihop.

För 18 år sedan köpte jag Peter Nilssons trilogi i en månpocket. Den innehåller tre böcker, Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar. Nu först har det blivit av att jag börjat läsa den. Så är det ofta för mig, jag köper en bok och ibland kan det gå flera år innan jag börjar läsa den. Nåväl, Peter Nilsson, författare, astronom och humanist är värd att läsa. Han förenar vetenskapsmannens hårda fakta med en skön prosa. Myternas berättelser med aktuell forskning och hisnande perspektiv mot universum. Han besitter också stor lärdom, eller snararare besatt, ty han finns inte längre bland de levande. Stjärnvägar som inleder boken är en bok om kosmos. Rymdljus är en bok om katastrofer och underverk och Solvindar, en bok om rymd och människor.

Föga trodde man att nationalismen skulle sticka upp sitt fula huvud efter att vi bevittnat två förödande världskrig i Europa i dess namn. Men nu är den åter här med sina bruna företrädare. Nu senast Nationella Fronten i Frankrike, som visserligen inte vann majoritet i regionvalen, eftersom socialisterna samarbetade med republikanerna och på så sätt höll Fronten utanför. Men till presidentvalet 1917 finns risken att de griper makten. Och här i Sverige företräds nationalisterna av SD, som också vunnit ökad popularitet. Det nationella konceptet verkar svårt att bli av med. Ty vi människor är revirtänkande, något vi ärvt sedan lång tid tillbaka i historien. Redan från vår barndom, då vi var inlemmade i flocken, så ville vi försvara vårt eget territorium mot inkräktare. Det är ju bara det, tycker man, att det är förlegat, vi lever nu i en global värld och borde tänka internationellt och på att bevara jorden som livsmöjlighet. Men till det stadiet har vi tydligen inte kommit.

Lyssnade på Ekot om reaktionerna på klimatmötet i Paris. Många positiva röster och försiktig optimism, utom bland vissa republikaner i USA, som är lika inskränkta som de medeltidsmänniskor som trodde jorden var platt. De tror att klimatkrisen är ett påhitt av vänstermänniskor för att stärka staten. Och hånfullt pratar de om att ibland är det varmt, ibland kallt och det kallas väder. Och menar att avtalet inte är bindande för USA. Sorgligt att höra och tänk om den där Trump blir president, så kommer han så klart inte att följa klimatavtalets anda. USA som är ett av de länder som tillhör de värsta klimatförstörarna och som själva drabbats av dess verkningar både med översvämningar och torka. Som tur är så finns det även förnuftiga människor i USA. Presidenten ser avtalet som en historisk vändpunkt och som ett bevis på att viljan finns hos människorna att åstadkomma en förändring.

Jimmie Åkesson är en person som verkar ha klädnoja. I varje fall förknippar han vissa klädesplagg med vänsteranhängare. I ett medlemsblad från SDU-syd från 1997 i vilket han för övrigt avslöjar att han gick med i SDU, då det var uttalat nazistiskt, något han nu förnekar, så kallar han vänsteranhängare eller rödingar i Åkessons vokabulär för batiktomtar. Det vill säga några hade kanske kläder med batikmotiv. Och för Åkesson som bara ser en del av det hela så var förstås alla batikklädda. Detta fasthållande vid kläder återkom i den intervju som en psykolog gjorde med Åkesson inför valet 2014. Då nämner han att en bidragande orsak till att han anslöt sig till SD var en lärare med vänsteråsikter, men också att han bar typ en islandströja och kläder som kanske var inhandlade på en second-hand butik. Kanske borde en psykolog undersöka den här klädfixeringen hos Åkesson. Den kanske döljer något intressant. Vissa klädesplagg är i alla fall ett rött skynke för Åkesson och då i ordets verkliga betydelse.

Idag invigs tunnelbanebygget genom Hallandsåsen efter 23 års mödor och bekymmer och miljöförstöring. Invigningen ska firas med pompa och ståt och talare ska stå upp och tala om vikten av denna tunnel, som förkortar restiden med 11 minuter. Vad den kostat i pengar och i förstörelse av miljö är det nog inte som kommer att prata om. Men för de bybor som drabbades med sinade brunnar, förgiftade kor och sänkt grundvatten är det knappast någon högtidsdag. De kommer nog inte att delta i firandet. Naturen har ingen vetorätt och att dömas för miljöbrott verkar inte riskfyllt. Möjligen om man slänger kolapapper omkring sig. Ett exempel på hur man kan slippa undan miljöbrott fick vi igår, då företaget Arizona Chemical i vår grannkommun friades i hovrätten för sitt utsläpp av råtallolja, vilket skitade ner stränderna i Söderhamns skärgård och gjorde att fåglar, fiskar och andra djur fick lida svårt. Domstolen finner nu att företaget varit oaktsamt, men att det inte haft någon avsikt att begå miljöbrott, det handlade mera om slarv. Med den inställningen är det väl ganska ofarligt att bli dömd för brott, det är ju bara att hävda att man inte haft för avsikt att skada miljön. Precis som ett barn som slår sönder något kan säga att det bara råkade göra det. Nu är det istället naturen och fåglar, fiskar och andra djur som får ta smällen och de kan ju inte föra någon talan mot miljöförstörarna, även om man skulle önska att de kunde kliva in i domstolen och visa vilka konsekvenser ett miljöutsläpp kan ha.

Natten mellan den 12-13 augusti 1961 började Berlinmuren byggas för att hindra människor från östberlin att fly till väst. Muren blev sedan en avskydd symbol för ett omänskligt system. 1989 föll den samman, precis som det system som den försökt skydda. Murens fall hälsades av segerrusiga människomassor med glädje och många trodde att frihetens timme nu var slagen. Efteråt har man insett att murens fall också skapade många problem och för de som bodde på den östtyska sidan har livet kanske inte blivit lättare. Nu byggs återigen murar, även om det inte är med betong. Men denna gång är det för att skydda hela Europa mot de flyktingar som nu inte längre hälsas välkomna, utan som ses som inkräktare. Europa, som under århundraden sugit ut kolonier på råvaror, våldfört sig på människor och natur har nu inte längre råd att vara toleranta och humana.

I lokaltidningen läser jag en liten notis om företaget Boyalife Group som vill försöka klona människor. Först trodde jag att det var 1 april, men det står 2 december på tidningen. Till en början ska man dock inte klona människor, utan man ska öva sig på kor. Kanske är det lättare, fast de har ju så många magar och fyra ben, så det verkar ju svårare, om jag får ha en mening. Nåväl, 2020 är målsättningen att en miljon kor ska ha klonats. Kan de mjölkas undrar man? Och om så är fallet så kommer de stackars bönderna som har kor framställda enligt naturens regler att få det ännu svårare, eftersom överskottet på mjölk blir ännu större. Men tanken är kanske att dessa kor ska bli sällskapsdjur. Man hör redan grannen säga, vad har du för husdjur då? Jo, jag har skaffat en ko! Men tanken på sikt är alltså att försöka klona människor, om det nu blir tillåtet. Och varför inte, det är ju så mycket annat tokigt som är tillåtet idag. Men tänk om det går fel och det blir ett Frankensteins monster som kommer ut ur labbet? Ja, den som lever får se.