krille tvärvigg

Nu då serien om kalla kriget går på Sveriges Television, fast jag förstår inte varför den slutar vid Vietnamkriget, ty kalla kriget pågick ju till Sovjetunionens fall 1991. Nåväl, det är en intressant serie, som visar hur de två supermakterna lät allierade eller ställföreträdande stater utkämpa krigen, medan de själva höll sig i bakgrunden. Till exempel i Korea, där Nordkorea och Kina blev Sovjets ställföreträdare mot USA-alliansen på andra sidan. Och i Vietnamkriget var det Nordvietnam med uppbackning av Sovjet och Kina som stod mot först Frankrike och sedan USA. Då Sovjet invaderade Ungern och sedan Tjeckoslovakien var det USA som förhöll sig passivt. Närmast en konfrontation mellan dem kom i den så kallade Kubakrisen, då det var ytterst nära att domedagsklockan slagit tolv. Men planer på kärnvapenattacker fanns, det ser jag då jag läser Michael Kerrigans bok om kalla kriget - planerna som aldrig blev av. Andra världskriget hade knappt slutat i Europa förrän Churchill gav sina medarbetare i uppgift att undersöka om ett kärnvapenangrepp på Sovjetunionen var möjligt. De forna allierade var redan på kollisionskurs med varandra och Churchill myntade snart uttrycket järnridån. Projektet gavs namnet Operation Unthinkable. Medarbetarna kom emellertid fram till att ett angrepp skulle bli alltför osäkert och kostsamt. Även de amerikanska militärstrategerna tog fram planer, där man kalkylerade med vad som skulle krävas. I en plan SIOP-62 (Single Integrated Operational Plan) räknade man med att det skulle behövas mer än 3 000 stridsspetsar som skulle avfyras mot sovjetiska robotbaser och flygfält, men också mot städer och industriområden. Britterna ville inte vara sämre sedan de skaffat sin atombomb 1952. I kompanjonskap med USA planerade de för en missilattack från brittiskt fastland om Sovjet angrep. Dessbättre kom ingen av dessa planer till utförande. Kanske insåg man att förstörelseförmågan var så stor att den kunde ödelägga stora delar av jorden. På så vis kom vi att leva i skuggan av den så kallade terrorbalansen.

Den 28 september skriver Chaim A. Kaplan följande i sin dagbok; jag citerar hela texten: "Förbudet att åka spårvagn tillsammans med arier träder i kraft i morgon. Förordningen har redan publicerats. Judar kommer att kunna åka uteslutande i vagnar märkta För judar, eftersom två olika raser inte får blandas. Men det kommer inte att finnas en vagn av det slaget i varje spårvägståg. Det påstås att en judisk vagn skall kopplas till vart tredje tågsätt och att man måste vänta en halvtimme tills ens judiska vagn kommer. Men judarna är inte upprörda: Måtte det här bara bli det sista av våra bekymmer! Vanära? Den drabbar inte oss, utan snarare våra plågoandar," skriver Kaplan.

Den 26 september 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Det här med ghettot dyker upp på nytt. När vi erinrar oss vad som hände med ghettot i Lodz grips vi av fruktan. Det är en utdragen vånda, en långsam död. Vi hämtar en smula tröst ur det faktum att Warszawa, i motsats till Lodz, inte har gjorts till en del av das Reich. Men dessa galningar är i stånd till allt," avslutar Kaplan.

I den serie om kalla kriget som just nu pågår i SVT så talas om domedagsklockan. Det vill säga hur nära världen var ett kärnvapenkrig. I den tredje delen Världen bävar är vi nära att klockan slår tolv., då befälhavaren generalen Mac Arthur för den FN-ledda alliansen med USA i spetsen vill använda atombomber mot Nordkorea och Kina för att knäcka dem. Då blir han entledigad av president Truman, som inte litar på den egensinnige generalen, som trots order och mot FN:s beslut överskridit den 38 breddgraden i ett eget projekt, som gick ut på att stoppa kommunismens framfart och som ledde till katastrof med tusentals stupade och sårade soldater och ett oerhört lidande för civilbefolkningen. Truman som sett de fruktansvärda konsekvenser som atombomben åstadkommit i Hiroshima och Nagasaki ville nu i första hand använda bomben som ett hot. Det ledde också till att en vapenvila kunde åstadkommas och att den 38 breddgraden så småningom befästes som gräns. Om Mac Arthur fått sin vilja igenom så skulle med största sannolikhet domedagsklockan ha utlösts.

Hör på morgonnyheterna att svenska myndigheter ger exportgarantier till svenska företag, i det här fallet Scania och Volvo, som är med och bryter kol i Indonesien. Garantierna ges ifall företagen inte skulle få betalt av den Indonesiska staten. Att Sverige skrivit på Paris-avtalet om att minska koldioxidutsläppen tycks inte spela någon roll. Business as usual går före miljöhänsyn.

Michael Ondaatjes roman Lyktsken sker i det fördolda, i det svaga skenet från lyktor i mörkläggningens London. Och i det skenet döljer sig också hemligheter. Vad är det som de vuxna försöker dölja? Barnen Nathaniel och Rachel överraskas då deras mor och far försvinner och de får en sorts förmyndare, som de kallar Nattfjärilen. Går han att lita på börjar de undra, då en rad brokiga personer börjar dyka upp i huset. Och vad har dessa personer gemensamt? Och var har modern och fadern tagit vägen? En dag dyker en ny person upp hos Nattfjärilen, Pilen, eller som han egentligen heter Norman Marshall, i sällskap med en kvinna Olive Lawrence. Den senare en självständig kvinna som känns omaka i förhållande till Pilen, som rör sig på laglighetens tassemarker. Olive presenterar sig som etnograf, fast det verkar inte vara hela sanningen. I tonåren börjar Nathaniel extraknäcka i disken på en restaurang. Här träffar han Agnes, en livlig och levnadsglad tjej som han blir ihop med. De övernattar och älskar i våningar som hennes bror, mäklaren, förfogar över. De får också följa med Pilen på hans hemliga turer, då han smugglar greyhoundhundar till olika kapplöpningsbanor. Pilen verkar kunna Londons kanaler och vattenvägar som sin egen ficka. Agnes och Nathaniel glider emellertid ifrån varandra. Så sker ett kidnappningsförsök, där några personer dyker upp för att ta med sig Nathaniel och Rachel. Men försöket avvärjs, fast Nattfjärilen dör, när han försöker skydda Rachel. I samband med detta dyker modern åter upp och berättar att Nattfjärilens uppgift hade varit att skydda dem. Som vuxen får Nathaniel jobb på ett arkiv och nu börjar han forska i moderns hemlighetsfulla liv. Han uppdagar att hon varit engagerad i underrättelsetjänsten under kriget och avslöjat koder och annat. Hennes kodnamn var Viola. Men det var inte bara för detta uppdrag som hon engagerat sig, utan för att hon följt med en man som hette Marsh Felton och som hon haft ett kärleksförhållande med. Nathaniel upptäcker också att Pilen under kriget kört lastbilar med den livsfarliga lasten nitroglycerin genom Londons nersläckta gator. Och Olive Lawrence hade deltagit i att mäta vindförhållanden och annat inför D-dagen. Nästan alla de träffat i huset tycktes ha någon anknytning till kriget. Men då Nathaniel söker upp Pilen för att tala om det förflutna är han inte intresserad. Han är nu gift och har en dotter och hustrun som inte är hemma kallar han Sofie. Nathaniel blir besviken, men på väg ut från lägenheten ser han en bonad med en text som han känner igen. En ramsa som Agnes brukat läsa då hon gick och lade sig. Polletten faller ner, han inser att Pilen och Agnes är ett par och att Pilen därför inget ville säga. Nathaniels mor Rose med täcknamnet Viola möter till slut sitt öde, då en kvinna klädd i terrängkläder, dyker upp och skjuter henne som hämnd för det som Rose varit inblandad i under kriget, bland annat rör det sig om ett samarbete med partisaner. Lyktsken är en bok om barndomens utsatthet och otrygghet, om övergivenhet, men också tillit till andra människor än föräldrarna. Den handlar också om tonårstidens sårbarhet och livsglädje och vuxenlivets smärtsamma insikter och erfarenheter. Det är en vacker bok i stil med författarens klassiska berättelse om den Engelske Patienten. Och liksom den finns kriget med i bakgrunden.

Tog en promenad på grusvägen mot grannbyn Wij. Såg hur bofinkarna samlats i flockar i avvaktan på resan söderut och kände vemodet i bröstet. Senare strosade jag runt i trädgården och såg alla tecken på uppbrott. Alla grönsaker, utom ett par purjolökar upptagna och blommorna slokade. Några humlor var ännu i farten på kyndeln om de älskar. Men inga bin syntes till. Även robotgräsklipparen ser surmulen ut, där den går omkring och söker efter något gräs att klippa. Snart ska den tas in för vinterförvaring. Jag kommer att sakna den.

Den 19 september 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Ett nytt sinnessjukt påbud. En härskare med någon intelligens skulle aldrig kunna stifta lagar av det här slaget. Den nya förordningen stadgar att en judisk läkare ej har rätt att behandla ariska patienter, och att en arisk läkare ej får behandla judiska patienter." En orsak anges för denna nya förordning och det är att smittosamma sjukdomar huvudsakligen förekommer i judiska bostadsområden, något som inte är så konstigt då man trängt ihop den judiska befolkningen i särskilda områden. Förr var det vanligt att judiska patienter i stor utsträckning uppsökte ariska läkare, medan så inte var fallet med judiska läkare och ariska patienter. De sistnämnda kom sällan till de judiska läkarna. Så vem förlorar på den här förordningen, jo, de ariska läkarna. Förordningen gör heller ingen skillnad mellan patienter med smittosamma sjukdomar och de som har organiska sjukdomar. Judar med hjärt- eller lungbesvär, som förut behandlades av ariska läkare måste nu gå till judiska läkare. Förbudet gäller också tandläkare och barnmorskor. "Detta är en blick in i framtidens Europa. En skiljemur mellan ett folk och ett annat," avslutar Kaplan.

17 september 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Idag är ett rykte i omlopp att Czerniakow, Judenrats chef har begått självmord och att orsaken till detta förfärliga steg var de sjutton påbud som erövrarna var i begrepp att rikta mot oss". Det visar sig emellertid att ryktet var falskt, då det var en annan person med samma namn som tagit sitt liv. Kaplan har heller inte så särskilt höga tankar om Judenrats ordförande, han ser honom som en medelmåtta och att han kommit sig upp till följd av de olyckor som judarna råkat ut för. Han har aldrig varit så framgångsrik som i dessa onda tider, skriver Kaplan. Att han skulle ta sitt liv för att han kände starkt för judarnas situation tror inte Kaplan på. Han summerar: "Vad de sjutton påbuden beträffar vet man ingenting med säkerhet; men om de skulle drivas igenom, vilket Gud förbjude, kommer Czerniakow att bidra till att verkställa dem och hans hjärta kommer inte att brista, och inte heller kommer han att begå självmord."

Kaplans dagbok den 15 september 1940: "Offentliggörandet av ordern rörande judiska skolor, som vi ivrigt väntat på ett helt år, väckte en storm till livs i judiska kretsar. De svårigheter som har forsat över oss har inte försvagat vår diskussionslusta eller vår partisanenvetenhet. Och det måste medges att segrarnas taktik bidrar och uppmuntrar härtill. De har avskilt oss som en särskild folkgrupp, och denna åtskillnad har förvandlat oss till en nation som lever för sig, med alla kulturella, litterära och konstnärliga kännetecken, vilket skänker oss möjlig andlig tillfredsställelse. Vår självständighet har tagits om hand av Judenrat, som har blivit till en judisk regering till vilken allt har koncentrerats. Under normala tider krävde vi personlig självbestämmanderätt. Nazismen har givit oss självbestämmanderätt, men inte av det personliga slaget, bara en raslig sådan". Kaplan skriver vidare att bestämmelserna rörande skolplanens verkställighet har ännu inte offentliggjorts. Ingen känner till dess exakta innebörd. Eftersom den är så kortfattad och oklar lägger var och en in sina egna tankar i den. Man spekulerar och hypotes efter hypotes läggs fram, där varenda en motsäger den föregående. "Judenrats undervisningsavdelning, som stängdes, men nu har öppnats igen, kommer att ge hundratals människor arbete. Också på detta område råder stor livaktighet. Storpampar, medelstora sådana och småfolk rusar uppför och nedför Judenrats trappor. Vem vet - vem skall Herren visa sin nåd?," avslutar Kaplan.

Den 13 september 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok; "Polens huvudstad var förr en vacker stad. Alltsedan tyskarna erövrade den har den blivit helig. Det är förbjudet för judar att passera vissa platser som betraktas som särskilt sakrosankta och inte bara till fots - förbudet gäller också färder i bil eller med spårvagn." Man har äntligen fått bestämmelser rörande skolor och yrkesutbildningsanstalter för judiska barn, fortsätter Kaplan. Men i likhet med alla andra order så är den alltför oklar och allmänt hållen. Det går inte att tolka den, eftersom den saknar systematiska pedagogiska uppgifter. Det finns inga direktiv om vilket språk som undervisningen ska bedrivas på och ingenting om de andra pedagogiska problemen. Allt som sägs är att Judenrat måste ombesörja skolor för teoretisk och praktisk undervisning av judiska barn på egen bekostnad och därtill måste de skaffa lärare till skolorna. Eftersom skolorna ska finansieras helt och hållet av Judenrat, så kommer de att betraktas som privatskolor. Det gör det omöjligt att få kommunalt eller statligt understöd. Och judiska barn tas inte emot i andra skolor. Vidare är allt som nämns folkskolor, det vill säga sexåriga elementarskolor. Högre läroanstalter blir stängd även fortsättningsvis. Skälet härtill är att en elev över tretton år kan tas ut till tvångsarbete. Nu går också ett rykte om att Judenrats ordförande mottagit ett brev innehållande sjutton paragrafer om nya förordningar för judarna. Men ingen vet vad de inrymmer. "Ännu en katastrof för judarna döljer sig i detta mystiska rykte," tror Kaplan.

Idag kommer jag att tänka på författaren Karl Rune Nordkvist, som om han levat, skulle varit 100 år. Han föddes samma år som min far. Karl Rune Nordkvist var en genuin arbetarförfattare, han skrev om de små och utsatta i samhället och han var själv arbetare. Han har skrivit ett 25-tal romaner och noveller och några böcker om landskapet sitt, Hälsingland. Ett landskap han vuxit upp i och förblivit trogen. Han debuterade redan i början av 1950-talet, men fick sitt publika genombrott först 1973 med En dag i oktober. 1976 kom Hösten lång, som är en uppgörelse med folkhemmet, samma år som socialdemokraterna förlorar den politiska makten efter ett oerhört långt regeringsinnehav. I förgrunden för Nordkvists roman står anläggningsarbetaren Georg Nordlund, som förstört sin kropp och drabbats av hjärtbesvär som han inte vill erkänna. Georg Nordlund är en av de tysta människorna som Karl Runde Nordkvist vill ge röst åt. Det fuskbyggda folkhemmet är Nordkvists sammanfattning av en politisk era, där de små och utsatta människorna satts på undantag. Mest känd är han kanske ändå för sina böcker om fattigpojken Olle som inleds med Solens barn1982 och som följs av Slaktarens hus och Septembers ljus. Olle bor med sin mor, som är hushållerska åt en snålvarg till banvakt. I Nordkvists böcker är flera av personerna banvakter. Inte så konstigt kanske, då hans far var banvakt. Olle växer upp i en by, som starkt påminner om Nordkvists egen hemby, Ramsjö. Av den lärarinna som kommer till byn blir Olle smittad i lungsot, dåtidens stora dödare. Han hamnar på sanatorium och lyckas bli hyggligt frisk. I Nordkvists sista bok, Höstlig resa, får vi följa Olle tillbaka till byn som vuxen. Karl Rune Nordkvist är en utomordentlig stilist med ett avklarnat och vackert språk. Men det finns också en kärvhet och svart humor i det han berättar. Jag mötte själv Karl Rune Nordkvist på en debutantkurs vid Medlefors folkhögskola 1984, där han och Gunnar Balgård tog hand om oss nybörjare. Han vägledde oss med stor mildhet och stor varsamhet. Senare träffade jag honom några gånger vid föreläsningsturnéer han gjorde i landskapet. Och en gång, då jag var på en facklig utbildning vid Bollnäs folkhögskola, gjorde han sig mödan att cykla till folkhögskolan för att få samtala en stund. Jag skickade också några texter till honom, som han emellertid inte tyckte var så bra och han uppmanade mig att lägga ner mer arbete på dem. Mitt eget skrivande ledde aldrig till något författarskap, utan istället blev det frilansjobb åt tidningar, där jag framför allt ägnade mig åt bok- och teaterrecensioner. Jag ägnade mig också åt lokalhistoria,bland annat skrev jag om teaterns historia på orten. Karl Rune Nordkvist gick bort 1997. Han kom att bli en av mina inspiratörer, då det gäller att skriva och hans böcker har en given plats i min bokhylla.

På ettårsdagen ett år efter krigsutbrottet den 1 september 1940 skriver Chaim Aron Kaplan i sin dagbok:"Under detta lidandenas år har den polska judenheten krossats. Dess ägodelar och egendom konfiskerades; alla inkomstkällor täpptes till; dess gamla samfund och församlingar rycktes upp med rötterna och fördrevs; dess begravningsplatser är grushögar; dess mänskliga rättigheter har utplånats och upphävts; dess liv är värdelöst. Fängslade, underkuvade och mumifierade inom ghettots trånga gränser sjunker judarna ner till det mänskliga överlevandets lägsta nivå. Detta är en hundtillvaro, hundar som kryper i stoftet under sina herrars fötter. Allt andligt liv är förlamat. Alla de bibliotek, akademier och andra byggnader som utgjorde en fristad för den judiska anden har förstörts och ändå överväger fienden att plåga oss tills vi helt och hållet försvinner från jordens yta." Och allt detta har skett på ett enda år, konstaterar Kaplan. Man tog miste då man uppskattade mördarnas styrka och man tog miste då man uppskattade den egna demokratiska styrkan. Och alla andra länder som hamnat under nazismens tunga ok tog också miste. Även Polen har gjorts till en begravningsplats. Han fortsätter: "Idag, den första september, på ettårsdagen hedrades vi med en stor fest. Varje gång erövrarna firar en stor seger ser man inte en enda judisk människa ute på gatan. Den här festen har skrämt alla, i synnerhet judarna. Också polackerna församlades i sina kyrkor och sjöng folksånger upprepade gånger, med tårar i ögonen. ...Det var en sorgesång de sjöng, ett slags Kaddisch (helgelsen, bönen för de döda, min anmärkning) på Jozef Pilsudskis grav, han vars namn erövrarna har avlägsnat från det vackraste och mest representativa torget i huvudstaden. Hädanefter skall det uppkallas efter nazistledaren i egen hög person (Adolf Hitler Platz)", avslutar Kaplan.