krille tvärvigg

På ettårsdagen ett år efter krigsutbrottet den 1 september 1940 skriver Chaim Aron Kaplan i sin dagbok:"Under detta lidandenas år har den polska judenheten krossats. Dess ägodelar och egendom konfiskerades; alla inkomstkällor täpptes till; dess gamla samfund och församlingar rycktes upp med rötterna och fördrevs; dess begravningsplatser är grushögar; dess mänskliga rättigheter har utplånats och upphävts; dess liv är värdelöst. Fängslade, underkuvade och mumifierade inom ghettots trånga gränser sjunker judarna ner till det mänskliga överlevandets lägsta nivå. Detta är en hundtillvaro, hundar som kryper i stoftet under sina herrars fötter. Allt andligt liv är förlamat. Alla de bibliotek, akademier och andra byggnader som utgjorde en fristad för den judiska anden har förstörts och ändå överväger fienden att plåga oss tills vi helt och hållet försvinner från jordens yta." Och allt detta har skett på ett enda år, konstaterar Kaplan. Man tog miste då man uppskattade mördarnas styrka och man tog miste då man uppskattade den egna demokratiska styrkan. Och alla andra länder som hamnat under nazismens tunga ok tog också miste. Även Polen har gjorts till en begravningsplats. Han fortsätter: "Idag, den första september, på ettårsdagen hedrades vi med en stor fest. Varje gång erövrarna firar en stor seger ser man inte en enda judisk människa ute på gatan. Den här festen har skrämt alla, i synnerhet judarna. Också polackerna församlades i sina kyrkor och sjöng folksånger upprepade gånger, med tårar i ögonen. ...Det var en sorgesång de sjöng, ett slags Kaddisch (helgelsen, bönen för de döda, min anmärkning) på Jozef Pilsudskis grav, han vars namn erövrarna har avlägsnat från det vackraste och mest representativa torget i huvudstaden. Hädanefter skall det uppkallas efter nazistledaren i egen hög person (Adolf Hitler Platz)", avslutar Kaplan.