krille tvärvigg

Vi lever i smittans tid. Det vi gör eller inte gör angår inte bara oss själva. Så säger den italienske fysikern och författaren Paolo Giordano i sin lilla tunna bok, Smittans tid. Ett vittnesmål från pandemins frontlinje. Paolo Giordano påbörjade sina anteckningar den 29 februari och då var antalet smittade i världen 85 000 och antalet avlidna 3 000. Sen skedde allt explosionsartat. Idag är 3 miljoner smittade och bara i Sverige närmar vi oss dödstalet 3 000. Viruset förökar sig med en skrämmande hastighet och någon avmattning är svår att skönja. Smittan följer ingen linjär kurva, utan förökar sig exponentiellt, något som enligt Giordano är naturens sätt att fungera, antingen dramatiskt eller i lugn takt. Jag har en granne som när utbrottet kom hoppades att det skulle vara över på en vecka. Och i TV och media får epidemiologerna ständigt frågan om hur länge dröjer det innan vi ser ett slut på pandemin. Vi har kastats ut ur våra normala gängor och vill att allt ska vara som förut. Osäkerheten, ovissheten oroar oss. Men det finns inget givet slutdatum, vi kan få leva länge med det här lömska viruset. Det sätter vårt tålamod på stort prov. Men det finns ingen väg ur pandemin än väntan, social distansering, försiktighet och hygien, åtminstone tills det finns ett vaccin. Giordano betonar och vädjar därför till vår solidaritet, till vårt eget ansvar för att hejda pandemin, precis som epidemiologerna gör. För att nå bästa resultat måste vi ge avkall på våra individuella strävanden och se till det allmännas bästa. Det är en stor uppoffring och något vi inte är vana vid efter årtionden av nyliberalism, där allt handlade om att förverkliga sig själv. Det vi nu står inför är en stor utmaning. Få se om vi är vuxna den. Giordano kommer även in på orsaken eller ursprunget till viruset, vad som ligger bakom alla de epidemier som drabbat oss de senaste årtiondena, som HIV, Sars, ebola, denguefeber med flera. Precis som i fråga om klimatet så är människan orsaken. Globaliseringen har öppnat hela världen och människor tränger in på alla hörn på jordklotet. Vi har flugit kors och tvärs över kontinenterna och skogsskövlingen har medfört att vi gjort intrång på livsområden som tidigare varit slutna. Urbaniseringen har fortgått i oförminskad takt och skapat megastäder, som blir utmärkta reservoarer för allsköns smitta. Och krig har skapat flyktingläger, där människor lever under vidriga förhållanden och där smittor snabbt kan fortplanta sig. Artdöden gör att bakterier måste söka nya värdar och här blir människan ett begärligt offer. Fabriksdjurhållningen med sina konstlade miljöer gör också att sjukdomar kan frodas. Kort sagt så är det vi själva som fött fram smittorna och inte något kinesiskt påfund som Trump gör gällande. Infektionen finns i vårt ekosystem och för att få bort den måste vi radikalt ändra våra beteenden och vår livsföring. Det är kontentan i Paolo Giordanos budskap.

Jag sammanfattar Kaplans dagbok för den 27 och 28 april 1940. Den 27 april berättar Kaplan om judarnas egen ledning, kallad Förenade. Han är mycket kritisk både till dugligheten hos personerna i ledningen, kallar dem medelmåttor, som inte är vana att organisera. De utnyttjar nu sin maktposition och rider på höga hästar. De fungerar nyckfullt och tar inte emot de hjälpsökande på regelbundna tider. De sammanträder på de tider som har reserverats för de hjälpsökande och om man får någon hjälp eller inte beror på turen. Den 28 april handlar det om matpaket till påskfesten. Inte heller här lyckas ledningen klara av organisationen. Istället för att låta Warszwas bagare baka matsan (det osyrade brödet till påskhögtiden) så lämnade man över mjölet till bagarna i grannstäderna. I landsortsstäderna beslagtogs det och transporten över gränsen fördröjdes av tullmännen, som begärde tull för det. Kaplan tycker att det var helt fel att splittra ansträngningarna och nu blev allt försenat. Han tycker att man skulle ha kommit överens med bagarna i Warszawa trots att de begärde ett högre pris.

Det har gått många dagar sedan Chaim A- Kaplan skrev några noteringar i sin dagbok. Om skälet till det finns inget angivet. Men den 24 april, dagen för firandet av befrielsen ur den egyptiska träldomen skriver Kaplan mycket om bröd. Han skriver: "Lagligen har vi ingenting annat att äta än det bröd som våra ransoneringskort kräver, och det är en så ynklig tilldelning att det inte ens till hälften stillar vår hunger. Utöver denna tilldelning köper och säljer man bröd med risk för livet. I själva verket har det aldrig funnits ett sådant överflöd på bröd till salu som på senaste tiden och det erbjuds köparen inte bara i hemlighet, utan det säljs också offentligt." På marknaderna, fortsätter han, "står brödförsäljarna i långa rader och ropar ut sina varor. Skillnaden mellan dagarna före och efter ransoneringen är endast att priset på bröd har stigit till det femdubbla." Erövrarna har därför gett svartabörshajarna en tjänst, vilket gäller alla ransonerade livsmedel och de tycks se genom fingrarna med detta. I varje judiskt hem är därför tecknen på att man firar en festdag påtagliga. Kanske inte vad klädseln beträffar, men just genom att man har råd att köpa dagens specialitet. "En vagel i djävulens öga", avslutar Kaplan ironiskt.

Jag tror det var Karin Petterson i Aftonbladet som menade att nu i coronatider kunde det vara lika viktigt att läsa Vredens druvor av John Steinbeck som att läsa Albert Camus Pesten. Underförstått så kan ju epidemin få lika stora konsekvenser som den stora depressionen i början av 1930-talet. Och Vredens druvor skildrar just depressionens konsekvenser på människorna. Jag plockade därför fram boken ur bokhyllan där den stått i åratal. Jag var ett undantag då många av mina vänner och bekanta läste boken i början av 1970-talet. Det var så mycket annat som kom emellan då, vilket jag inte tänker gå in på här. Nåväl, den första delen som jag nu läst handlar om familjen Joad, som tillsammans med tusentals andra tvingas lämna sitt hem i Oklahoma för att söka sig västerut till Kalifornien i hopp om ett bättre liv. Romanen börjar med att Tom, äldste sonen blir villkorligt frigiven efter att ha avtjänat fyra år av ett sjuårigt straff för dråp. Han söker sig hemåt, på vägen tar han hand om en sköldpadda och det är kanske lite symtomatiskt, för romanens första rör sig i en sköldpaddas takt och envist mot målet. På vägen möter Tom också en före detta predikant, Casey, som han känner igen. Casey har tröttnat på att vara predikant, har förlorat sin tro och vill nu istället lära och lyssna till människorna. Tom och han slår följe, men då de kommer till Toms hem, så är det övergivet. Familjen har givit sig av eller rättare sagt fördrivits från gården. De små jordbruken anses inte ha någon framtid och storkapital och banker har kört iväg dem och plundrar nu jorden. Av en som hårdnackat vägra att flytta, Muley Graves, får de veta att familjen Joad givit sig iväg till farbror John. Här återförenas man nu och förbereder sig för flytten till Kalifornien. Men det är många om och men på vägen. Farfar vill inte följa med, men sövs ner. Olyckorna följer sedan slag i slag. En hund blir överkörd, farfar dör och lastbilen strejkar. Innan de är framme ska även sonen Noah lämna dem och följa sin egen väg och precis innan de når Kalifornien så dör farmor. Mamma som försökt hålla ihop familjen får se den falla sönder. Och av några återvändare från Kalifornien som de möter får de oroande besked. De som kommer dit är inte välkomna, de ses som intränglingar och får öknamnet oakies. Steinbeck fick nobelpriset 1962 och en stor anledning till det var nog Vredens druvor. Det är en stark roman med skarpskurna karaktärer och en omskakande handling som går rakt in i hjärtat. Steinbeck hyser en stark medkänsla med sina figurer och har en kritisk udd mot storkapital och banker. Nu ser jag fram emot att läsa fortsättningen om hur livet i Kalifornien kom att gestalta sig.

Nu då våren kommit på allvar, då sånglärkan drillar över nejden och tofsviporna håller kvällskonsert, så har jag äntligen kunnat sätta spaden i jorden. På några dagar har jag satt gul lök och morötter. Och vitlöken, som jag satt i höstas, artar sig bra. Växthuset bågnar nu av plantor, där en del väntar på att komma ut på friland. Sommarvattnet är påkopplat, så vi slipper kånka vatten från huset. Vi har också fått en ny stilig tupp efter den ilskna som hoppade på oss så fort vi kom inom flockens räckhåll. Den här tuppen är godmodig och håller bra pli på hönsen. Det enda orosmomentet är att flocken har inhägnat hela tomten och att frilandet ligger illa till. Där vill jag inte ha dem nu under våren, då de kan picka upp frön. Ett par gånger har jag fått mota bort dem. Hoppas de förstår, men de har ju bara hönshjärnor så det kanske inte är så mycket att hoppas på. Vi går nu en härlig tid till mötes, om det inte vore för coronaepidemin, som ställer till med så mycket elände. Men det gäller väl att ha tålamod och vänta ut den. Och man får glädjas åt det pånyttfödda livet, humlor som väckts ur vinterdvalan, fjärilar som vinglar omkring i luften och mycket annat.

Som många andra skulle jag tro så har jag under de senaste dagarna läste Albert Camus Pesten. Det är tredje gången jag läser romanen och jag kan säga att den här tredje gången så drabbar den mig hårdast, vilket givetvis har att göra med coronaepidemin. Genom den så har det blivit allvar och vi utkämpar nu samma strid som invånarna i Camus roman. Romanen börjar med att romanens huvudperson Bernard Rieux snubblar över en död råtta i farstun. För portvakten Michel är det ett pojkstreck, några busungar har lagt dit råttan för att jävlas med honom. Precis som med coronaepidemin så tror många att det inte är så farligt, fast man hittar flera döda råttor. Även Rieux är tveksam. Men så småningom inser han att det rör sig om pesten. Staden spärras av, de anhöriga får sitta i karantän, de sjuka isoleras. Däremot verkar man inte ha infört social distans, ty kaféer och restauranger hålls öppna, liksom biografer. Camus beskriver de känslor som människorna drabbas av. Man blir nedslagna och tysta, går med böjda huvuden och spända ansikten, skräcken tar plats. Man har svårt att acceptera sjukdomen, att gå ifrån sina vanor och intressen. Något som även vi idag kan känna igen. Romanen växlar mellan en berättande hållning och längre partier med mer filosofiskt innehåll. Ett fåtal personer får bära upp handlingen. Främst läkaren Bernard Rieux, som sliter och kämpar mot de dåliga oddsen, men som inte ger upp, utan ser sin uppgift som ett kall, en plikt omöjlig att lämna. En annan figur är journalisten Rambert, som råkar bli fast i staden, men som till att börja med vill fly ur staden för att komma till sin käresta i Paris. Han vill söka den individuella lyckan. Men då flyktförsöken misslyckas, så beslutar han sig för att hjälpa Rieux i hans värv. Detsamma gäller jesuitpatern Panteroux, som först tar medborgarna i upptuktelse och menar att pesten är ett straff för deras syndiga leverne, men som också bestämmer sig föra att sluta upp bakom Rieux. Den enda som gillar pesten är rentieren Cottard, som ser en möjlighet att tjäna pengar genom smuggling. Det finns många gripande episoder i romanen, som den dödskamp som domare Othons lille son utkämpar, liksom skildringen av Rieuxs gode vän Tarrous kamp mot pesten. Det gemensamma med vår pandemi och pesten hos Camus är att kollektivet, solidariteten blir särskilt viktiga i tider av kris och då måste man rucka på den individuella lyckan. Vi får inte veta hur det går för staden Oran efter pesten, vilka lärdomar man drog och hur samhället förändrades. I fråga om vår egen pandemi vet vi det heller inte, men vi kan hoppas att den nyliberala era som varit under flera årtionden och som visat sig så förödande ska ersättas av ett mer solidariskt och rättvist samhälle.

Ebba Busch Thor har i en artikel i DN anklagat regeringen och då i synnerhet sossarna och Stefan Löfvén, som hon alltid har ett ont öga till, för att ha svikit de äldre nu i coronatider, att de inte levt upp till det de sa i början om att skydda de äldre. Nu visade det sig emellertid att hon hoppat i galen tunna, att hon kanske haft lite för bråttom i sin iver att smutskasta regeringen, ty i Stockholm är det nämligen KD som innehar ordförandeposten i äldrenämnden och det är ju framför allt där som det fallerat på äldreboendena. Dessutom har det framgått att det dröjde åtta dagar innan man satte in åtgärder sedan folkhälsomyndigheten pekat på riskerna. Ibland är det bra att kontrollera fakta innan man går ut i offentligheten.

Den 11 april 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Varje militär seger nazisterna vinner, den må vara verklig eller inbillad, försänker oss i svårmod. Var och en av oss förstår att nazismens seger betyder världsjudendomens fullständiga ruin och undergång." Kaplan går sedan in på Englands roll. Ser landet som en vän, ja, den bästa vän som judarna har. Om England skulle falla så betyder det judendomens fall. Då finns ingen som kan ta judarnas parti. Kaplan bävar för att så skall ske. Sedan återgår han till nyheten om att Danmark och Norge ockuperats. Den brittiska radion har rapporterat om att nazisterna råkat ut för bakslag, vilket gläder honom. Många rykten sprids om vilka man inte vet om de är sanna. Men att nazisterna själva rapporterat om att två slagskepp sänkts måste ändå tas för troligt och det gläder honom.

Det som invånarna i staden Kusjtym i Ural tror sig observera som ett väderfenomen visar sig vara av mycket allvarligare slag, nämligen en kärnkraftsolycka i den stängda staden Oziorsk inte långt därifrån. Detta är upprinnelsen till Anna Focks roman Väderfenomen med kärnkraftsolyckan i slutet av 1950-talet som grund. Det är en stark och otäck roman som Anna Fock skrivit, vilken gett henne VI:s litteraturpris. Men det finns också kärleksfulla relationer, ömhet och hopp i romanen. Det är också förunderligt hur Anna Fock lyckats fånga det ryska kynnet och vardagslivet. En tonårstjejs mystiska död, som myndigheterna försöker mörka genom att påstå att hon blivit mördad får Igor, romanens huvudperson, att söka efter sanningen. Han tvivlar nämligen starkt på myndigheternas version. Och efter hand så kryper sanningen fram. Men det sker under många skrämmande händelser. Romanen har en mörk och tragisk underton, framför allt den starka kärlekshistorien mellan Igor och Ljubov. Här finns också tonårsuppror och punk i protest mot den gråa och förtryckande sovjetatmosfären. Romanen har drag av deckare med spänning och bit för bit-avslöjande handling. Läs den gärna istället för en påskdeckare.

Den 9 april gick Nazityskland in i Danmark och Norge och Chaim A. Kaplan har i sin dagbok för den dagen uppmärksammat övergreppet och skriver: "Tyskland har kränkt två små länders, Danmarks och Norges heliga neutralitet. Med en cynism utan like rättfärdigar sig nazisterna genom att påstå att detta gjorts för att hindra västmakterna från att göra det. Ja, det är den sanne rövarens rättfärdigande av de egna gärningarna. Hela tiden har den tyska pressen anklagat västmakterna för att inte strikt iaktta neutralitetens bestämmelser rörande de skandinaviska länderna och de övriga små nationerna i närheten av slagfältet. Nu, medan Chamberlain velat hit och dit - överlägger med sina ambassadörer i dessa länder, gör sig redo att sända dem en skriven uppmaning som endast innehåller en begäran att de skall upphöra att handla med nazisterna, medan det aldrig har fallit honom in att tvinga dem att göra det med militära maktmedel - har nazisterna satt igång och gjort något. De är trogna sitt program: Roffa åt er! Roffa åt er! Besittning är nio tiondelar av lagen."

Moderaterna har nu blivit riktiga statskramare, de som annars brukar vara för skattesänkningar och att staten ska ha mindre att säga till om. Men nu minsann är det staten som ska in och rädda alla företag, kosta vad det kosta vill. 100 miljarder i månaden i april och maj till företagen.Vi måste våga, säger deras talesperson Elisabeth Svantesson. Ja, när man är i opposition går det ju bra att komma med överbud. Bakom ligger förstås politiska beräkningar, genom att framstå som mer aktiva än regeringen räknar man med politiska vinster, att man ska öka röstetalet och passera SD i opinionen. Fast det går förstås inte heller komma ifrån att man har ett angeläget ärende, även om det stinker lite om det. En regering måste ha en vidare blick än ett oppositionsparti, ta hänsyn inte bara till företagen, utan även andra faktorer. Inte minst måste medborgarna skyddas. Och dessutom måste man väl ha en uppfattning om vad som finns efter denna coronakris. Nu får vi höra att vi har goda statsfinanser och att vi måste satsa, Men det går ju inte att satsa hur mycket som helst, så att vi efter krisen måste börja låna igen, som under 90-talskrisen, då Göran Persson fick resa runt till flinande långivare. Efter det sa Persson, att den som är satt i skuld är inte fri. Och det gäller fortfarande. Därför är det bra att Magdalena Andersson och regeringen försöker vara lte varsamma i sina satsningar. Elisabeth Svantesson beskärmade sig på presskonferensen över Hennes & Maurtiz svåra situation. Men detta företag har ju under årtionden gått med enorma vinster och borde väl ha en buffert kan man tycka. Företag som gjort miljardvinster under åratal kan väl inte plötsligt vara bankrutta, som det nu framställs från moderat håll. För småföretag är dock situationen annorledes.

I coronakrisens härjningar kan det vara bra att få lite perspektiv på saker och ting. Jag har följt Chaim A. Kaplans dagbok från 1 september 1939, en dagbok eller egentligen flera dagböcker som hittades nergrävda i en fotogendunk. Dagböckerna skildrar den nazistiska erövringen av Polen utifrån Warszawas horisont och handlar om förhållandet mellan judarna och deras polska grannar samt judarnas vardagsliv i gettot. Kaplan skonar ingen, öser sin vrede över de nazistiska erövrarna och de polska medlöparna. Han kritiserar även de judiska samarbetsmännen och de judiska poliserna som samvetsgrant följer erövrarnas instruktioner i hopp om att slippa undan eller att själva sko sig. Kaplan var född 1880, bosatte sig i Warszawa 1902, där han grundade en hebreisk elementarskola, vars rektor han var i fyrtio år. Dagboksanteckningar upphör abrupt den 4 augusti 1942 och man tror att han och hans hustru fördes till förintelselägret Treblinka, där de mördades.Men nu är vi framme vid den 7 april 1940 i dagboken och den inleds: "En hel vecka utan någon anteckning. Mitt bläckhorn har tröttnat på alla klagovisor. Om jag försökte skriva ner allt i rätt ordning skulle jag inte kunna det. Inte heller skulle jag registrera något nytt. Stölder, mord, förödmjukelser, försakelser - ingenting annat. Vår fiende följer en banad väg, den han utstakade åt sig i Tyskland och Österrike. I Österrike löstes den judiska frågan på två år, med hjälp av den framgångsrika metoden. Vid tiden för annekteringen fanns det 250 000 judar där. Efter två år återstod en ömklig och förtryckt spillra på 60 000. Och även denna folkspillra har berövats sina ägodelar och sina yrken och väntar nu på att gå i landsflykt. Det kan tjäna som exempel på vad som skall med de polska judarna". Hur Kaplan fått kännedom om vad som hänt i Österrike framgår inte, men visar vilken insikt han besatt i vad som försiggick. Fortsättningsvis i dagboken funderar han över vad Judenrats resa till Krakow kan betyda. Judenrat (judarnas förhandlingsorgan gentemot nazisterna) hade lämnat över en inlaga med förslag på förbättringar för judarna och nazisterna hade tagit emot den, men om den lett till något resultat vet inte Kaplan. Han avslutar:"När man skräckslagen och skälvande står inför en nazistisk chefstjänsteman är man inte säker på sin frihet eller sitt liv. Det finns ingen form av moralisk vidrighet som en nazist inte kan kan påtvinga en jude".

En lördag i Split. Vi ville se Diocetianus palats. I den myllrande gången trängdes vi med turister från världens alla hörn. Världsarvet fanns i mångas tankar. Men han som byggde det var inte på plats. Turistströmmen hade han inte gillat. Hellre odlat sin kål. Jag fick så syn på den svarta sfinxen enligt uppgift stulen från Egypten. En pojke stod utklädd till romersk legionär på basilikan, där Jolo sett några småpojkar spela boll. Ynglingen var föremål för turisternas blippande mobiler. Vi tog båten tillbaka till ön medan solen sakta sjönk i Adriatiska havet.

Våren bryr sig föga om den pågående epidemin. Den har en egen agenda. Nu anländer flyttfåglarna, bofinkar, tofsvipor, starar, vilka inte hejdats av några restriktioner eller vägspärrar. Och växtligheten tar inte heller någon hänsyn till epidemin. Den gror och knoppas och insekterna bidar sin tid att värmen ska komma. Kanske har vi människor något att lära av växter och djur. Att allt har sin tid och att det är viktigt att följa naturens växlingar, inte utmana den och exploatera den.

Jag tänker på min mor som hann dö innan coronaviruset uppenbarade sig. Hon fick nu dö av ålder och inte av ett förrädiskt virus. Och det känns lite befriande. Nu är det besöksförbud på äldreboendena så vi hade ju inte kunnat besöka henne. Och om hon gått bort i sjukdomen hade det skapat en hel del problem. Hon hade säkert oroat sig mycket för oss, våra barn och barnbarn. Nu fick hon sluta sitt liv på ljusets högtid, Lucia.