krille tvärvigg

Som många andra skulle jag tro så har jag under de senaste dagarna läste Albert Camus Pesten. Det är tredje gången jag läser romanen och jag kan säga att den här tredje gången så drabbar den mig hårdast, vilket givetvis har att göra med coronaepidemin. Genom den så har det blivit allvar och vi utkämpar nu samma strid som invånarna i Camus roman. Romanen börjar med att romanens huvudperson Bernard Rieux snubblar över en död råtta i farstun. För portvakten Michel är det ett pojkstreck, några busungar har lagt dit råttan för att jävlas med honom. Precis som med coronaepidemin så tror många att det inte är så farligt, fast man hittar flera döda råttor. Även Rieux är tveksam. Men så småningom inser han att det rör sig om pesten. Staden spärras av, de anhöriga får sitta i karantän, de sjuka isoleras. Däremot verkar man inte ha infört social distans, ty kaféer och restauranger hålls öppna, liksom biografer. Camus beskriver de känslor som människorna drabbas av. Man blir nedslagna och tysta, går med böjda huvuden och spända ansikten, skräcken tar plats. Man har svårt att acceptera sjukdomen, att gå ifrån sina vanor och intressen. Något som även vi idag kan känna igen. Romanen växlar mellan en berättande hållning och längre partier med mer filosofiskt innehåll. Ett fåtal personer får bära upp handlingen. Främst läkaren Bernard Rieux, som sliter och kämpar mot de dåliga oddsen, men som inte ger upp, utan ser sin uppgift som ett kall, en plikt omöjlig att lämna. En annan figur är journalisten Rambert, som råkar bli fast i staden, men som till att börja med vill fly ur staden för att komma till sin käresta i Paris. Han vill söka den individuella lyckan. Men då flyktförsöken misslyckas, så beslutar han sig för att hjälpa Rieux i hans värv. Detsamma gäller jesuitpatern Panteroux, som först tar medborgarna i upptuktelse och menar att pesten är ett straff för deras syndiga leverne, men som också bestämmer sig föra att sluta upp bakom Rieux. Den enda som gillar pesten är rentieren Cottard, som ser en möjlighet att tjäna pengar genom smuggling. Det finns många gripande episoder i romanen, som den dödskamp som domare Othons lille son utkämpar, liksom skildringen av Rieuxs gode vän Tarrous kamp mot pesten. Det gemensamma med vår pandemi och pesten hos Camus är att kollektivet, solidariteten blir särskilt viktiga i tider av kris och då måste man rucka på den individuella lyckan. Vi får inte veta hur det går för staden Oran efter pesten, vilka lärdomar man drog och hur samhället förändrades. I fråga om vår egen pandemi vet vi det heller inte, men vi kan hoppas att den nyliberala era som varit under flera årtionden och som visat sig så förödande ska ersättas av ett mer solidariskt och rättvist samhälle.