Diverse
Vaknar till starar i körsbärsträdet utanför somvrumsfönstret. Kör bort dom innan de hinner kaläta trädet. Äntligen har vi fått regn, ett välbehövligt sådant. Och för första gången i juli slipper vi vattna på morgonen. Plockade 2,5 liter hallon i går kväll och passade sen på att lägga nät över bären för att hindra stararnas framfart. Novus-undersökningen för juli blixtrade förbi i nyheterna. Vet inte varför, men kanske var det för att vänstern fått 13.3 procent. Uselt resultat för sossar och liberaler. Kanske vänsterpartiet tagit sina röster från sossarna. För liberalerna ser det fortsatt bistert ut, trots försök att återuppliva skolfrågorna. Fast det var det gamla vanliga att de som inte sköter sig ska bort från skolan. Vem ska då ta emot dom? Privatskolorna? Knappast, det blir kommunerna som får städa. OS pågår. Ett konstigt OS. Utan publik och med flera covidfall. 60 procent av japanerna lär ha varit mot OS, men det lyssnade man inte på, business as usual, som gäller. Själv har jag följt fotbollsdamernas framfart och det ser ju riktigt lovande ut. De vann sin grupp som obesergrade. Nu ställs de mot japanskorna i kvarten. Dags att höja ett varningens finger. De har hemmaplan så att säga och är kvicka och snabba. Vore trist om tjejerna skuller åka ur, de har spelat så bra. Vi får se hur det går i morgon fredag.
Återblick
Känns lite futtigt att skriva om sig själv då det händer så hemska saker runtom i världen. Översvämningar, bränder och nu idag statskupp i Tunisien. Men jag har gått och tänkt lite på vår hastiga road trip till graven i Hjorted och övernattningen på Fängelsehotellet i Västervik. Resan gjorde att vissa minnen kom tillbaka, inte alltid angenäma. Sista året på läroverket i stan till exempel var jobbigt. Jag drabbades av panikångest, utan att veta vad som drabbat mig. Men efter en grundlig utredning kunde man konstatera att jag inte led av något kroppsligt fel och man tankade i mig valium, så att jag kunde genomlida vårterminen fram till studenten. Det var sannerligen ingen rolig tid. Jag flyttade till stan då jag var 15 eller 16 år, gick en ettårig kontorskurs med förhoppning om att få jobb hemma i Blankaholm på sågverkskontoret. Men det lax inte. Där tog man istället in en outbildad flicka. Jag ville emellertid inte gå och harva på sågen, utan lyckades få jobb på Konsums lagercentral i Västervik. Samtidigt började jag läsa på Hermods. När mina arbetskamrater fick reda på det, så började de tråka mig med att ska du bli professor och så kunde de berätta om någon som blivit tokig för att han läst för mycket. Det var fin uppmuntran. Dock struntade jag i det, utan naglade fast mig vid skrivbordet varje kväll efter arbetet och levde i stort sett munkliv i ett par år. Sedan tröttnade jag och provade in på läroverket och kom in. Tog realexamen med strålande betyg. Sämre betyg blev det sedan då jag tog studenten. Byggnaden där lagercentralen låg finns kvar kunde jag konstatera vid vår rundvandring, fast nu med annan verksamhet. Vi betjänade en hel del butiker med specerivaror och grönsaker på den här tiden, på 60-talet, men nu finns väl inte många av dom kvar. Konsum har övergett sina ideal och lämnat glesbygden åt sitt öde, precis som politikerna gjort, trots floskler om att hela landet ska leva. Lärovet hade bytt namn till Ellen Keys skola, alltså privatiserats. Var det inte Strindberg som kallade Key Hanna Paj i Svarta fanor och paj kan man väl verkligen säga att det blev av den privatisering som skett på skolans område. Ja, Västervik var förändrat och något annat var väl inte att vänta. En sak var dock sig lik och det var alla turister som översvämmade gatorna som det brukade vara sommartid. Västervik är fortsatt en populär sommarstad.
Morgonväkt
Vattnar i morgonväkten, som så många andra morgnar denna sommar. En sädesärla håller mig sällskap, kanske en av de mest sociala fåglar som finns. Den trippar orädd och modig bara några meter från mig, vippar stolt på stjärten, tar plötsligt ett språng och fångar en insekt, osynlig för mitt öga. Annars har fågellivet stannat av. Sånglärkan sjunger inte längre i skyn när jag står på huvudet i grönsakslandet och viporna har försvunnit. Det är bara några skator som håller låda, är det grannkatten som stör? Dessbättre syns inte heller några kajor till, kanske har bondens gevärsskott fått dem att ta till flykten eller så är det vår flygande drake som skrämmer dom. Hur som helst väck är dom och lika skönt är det. Om fågellivet gått i sin så knogar ändå humlor och bin på i sin nektarjakt. De lär hålla på hela sommaren tills de segnar ner av trötthet. Det börjar bli skördetid och jag har tagit upp en stor del av gullöken liksom vitlöken. Den senare med gott resultat. Även lite färskpotatis tog jag upp igår, det är en finsk sort, Timo, den gav dock inte så mycket som jag hoppats. Igår hände något ovanligt. Svindlarna i Allra-affären dömdes i hovrätten till långa fängelsestraff och böter. Det var mycket glädjande för det händer tyvärr alltför sällan att man kommer åt ekonomiska brottslingar. Och de hade ju först friats i tingsrätten, så då var domen så mycket mer välkommen.
Binas historia
Bin är samhällsbyggare. De ger oss honung, men framför allt ser de till att blommor och växter av alla de slag pollineras, så att det blir mat och skönhet. Om bin inte utför sitt samhällsnyttiga arbete vad händer då. Det är temat för Maja Lundes dystopiska roman Binas historia. Tre tidsperioder är ämnet för romanen. England 1852. William Savage försöker bygga den perfekta bikupan, men får se sig omsprungen av en amerikansk biodlare. USA 2007. Biodlaren Georg drabbas av bidöd och ser sitt framtidsprojekt haverera. Och slutligen Kina 2098. Kollapsen har inträffat, osäkert vad, kanske klimatkatastrof, ty bina har försvunnit och Tao och hennes man Kuan får klättra i träden och handpollinera blommorna. Vid en utflykt med parets treåriga son blir pojken stungen av något, blir förlamad och förd till ett sjukhus i Beijing. Den varelse som stungit honom visar sig vara ett bi, som alltså kommit tillbaka. Men det hemlighålls länge. Pojken dör, men blir en symbol för det återfunna hoppet, som binas återkomst innebär. Någon måste offras för att världen ska gå framåt, ungefär som Jesus på korset, som offrade sitt liv för människorna. Jag blir lite tvehågsen inför ett sådant slut på romanen. Men kan kanske förstå att ett slut utan hopp gjort boken svårsmält. Boken handlar ju också väldigt mycket om dysfunktionella familjer. William är i början av boken inne i en depression sedan hans förebild professor Rahm blivit besviken på honom för att han, en naturvetenskaplig begåvning, valt att bilda en familj med många barn istället för att hänge sig åt forskningen. Och sin son Edmund som William haft förhoppningar om visar sig vara en drinkare. Den enda i familjen som verkar mera normal är Charlotta, som dyrkar sin far och ger honom sitt stöd. Men på så sätt utplånar hon också sig själv. Ett liknande förhållande finns i Georgs familj, där Georg sätter sitt hopp till att sonen Tom ska ta över gården, men denne vill satsa på att läsa och skriva. Hustrurna i familjerna är också skildrade som försmådda individer. Jag tycker att de relationer som skildras tar udden av mycket av det som Maja Lunde vill få fram om en klimatkatastrofs verkningar.
Inte glömma, inte tiga
För många av överlevarna från Utöya har det blivit viktigare att inte tiga än att inte glömma. Det framkom i Carina Bergfelts gripande reportage tio år efter Utöya i Svt igår. Överlevarna vänder sig mot det vaga talet om nationell olycka och tragedi. De vill betona att det rör sig om mer än tragedi och olycka, att det är frågan om en terrorattack med politiska förtecken, att det tankegods som Anders Behring Breivik stod för finns och växt sig allt starkare under de tio år som gått. Ett tankesätt man måste gå till kamp mot, inte förneka eller låtsas som att det inte finns. Nu vittnar några av dem om att så fort de ger sig in i en diskussion så tillhålls de att inte spela ut 22-juli-kortet. Det är ju något oerhört, att de som varit med om en så oerhörd och hemsk händelse ska förneka den, inte kunna argumentera utifrån den. Offren får inte glömmas, men heller inte tigas ihjäl. Norge ska inte behöva känna skam över det som hänt, utan istället ta itu med det. En sorg övervinns inte genom tigande, utan genom öppenhet och ifrågasättande. Det är lärdomen tio år efter Utöya.
Utöya 10 år
Med Utöya är det som med mordet på Olof Palme, man vet var man befann sig när det chockerande meddelandet kom. Själv var jag på väg för att köpa en begagnad gräsklippare ute på landet och hade bilradion på när beskedet kom om en attack mot regerngskansliet i Oslo. Det öppna samhället var under attack och i luften låg att nu hade Norge fått sin första terrorattack och varifrån den kom rådde ingen tvekan om. Och så visade det sig att den som utfört det var en etnisk norrman, en isolerad, oälskad och radikaliserad person som låst sig fast vid en fix idé. Och mannen hade inte bara attackerat regeringskansliet, han hade gjort något mycket mera avskyvärt, begett sig till ön Utöya och kallblodigt mördat 69 ungdomar som befann sig på sommarläger där. Och motivet var politiskt, ty det var AUF, arbetarpartiets ungdomsförbund som var på sommarläger där. I dokumentären Generation Utöya i Svt igår fick vi möta fyra kvinnor som var på Utöya denna skräckens dag. De berättade om attacken, men dokumentären visade också hur de gått vidare. För tre av dem hade kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle fortsatt. En av dem, Ida, hade till och med blivit ordförande för AUF. Men en av dem, Line, hade fått brottas med sviterna av den rädsla och skräck som hon upplevt. Hon hade drabbats av panikångest och måst få psykologhjälp för att bli kvitt sitt trauma. Men nu var de politiskt engagerade och beslutna att inte låta en sådan som Anders Behring Breivik och likasinnade få sista ordet. Samtidigt visade dokumentären att de åsikter Breivik företrädde stärkts under de senaste tio åren. Nätet har blivit en arena för dessa med hat och hot och en möjlighet till kontakt och inspiration för dylika avskyvärda handlingar. Så samtidigt som dokumentären gav ett hoppfullt perspektiv så var den också en varningsklocka för vad som kan ske.
Road trip
Har varit på resande fot, som man säger i fem dagar. Fot och fot, det har varit ett rus utan like på E4. Börjar nog bli för gammal för att hasta omkring på den racerbanan. Att hålla fartgränser tycks inte vara folks bästa gren. Fick nog titta i backspegeln mer än framåt. Nåväl, anledningen till resan var att besöka graven, där min far, bror och mor ligger. Vi kunde ju aldrig resa ner dit på grund av pandemin, då min mor gravsattes i urna. Nu ville vi se hur det tog sig ut. Men innan vi kom dit måste vi alltså rusa omkring som galningar på E4. Tack och lov kunde vi göra ett nedslag i Stockholm hos min äldsta dotter och hennes man och barn och hund. Det var över två år sedan vi kunde stråla samman på det här viset. Efter en natt hos dem fortsatte vi söderöver tillsammans med alla blådårar. Tills det blev ett rejält stopp vid Göta kanal. Broöppning och vansinnesfärden förbyttes mot luskörning i trekvart. För ovanpå broöppningen var det sju trafikljus genom Söderköping. Att få ett övernattningsrum i Västervik visade sig inte vara lätt, stan översvämmas ju varje sommar av turister både till lands och till vatten. Men vi hittade till slut ett på det gamla anrika fängelset, cell nr 13. Dock var det tropisk värme ute och även inne i cellen. Men innan vi slaggade där, så for vi alltså till kyrkogården i Hjorted. Vi köpte med oss blommor, men det hade inte behövts för graven var mycket fint pyntad. Vi fortsatte ner till barndomens marker i Blankaholm, stannade vid Torget och gick in i lanthandeln för att köpa glass och svalka oss med. Här var pappas arbetsplats i nästan 40 år och vi bodde på övervåningen till butiken. Nu gick den knappt att känna igen. Sa till killen i kassan att vi bott i huset och att min far varit föreståndare. Han var måttligt intresserad, sa bara Jaha. Vi åkte till badstranden för ett dopp och blandade oss med alla husbilsturister, många tyskar. Fick trängas med alla ungar, som svärmade runt bryggan, men fick i alla fall lite svalka. Annars var förbuskningen i samhället enorm. Där barn man lekt och sprungit var det nu igenväxt. Vi återvände därför rätt snart till fängelsehotellet, svidade om och gick ner på stan för att äta middag. Det var tjockt med folk som i fornstora dagar, pandemin var som bortblåst. Vi hittade en thairestaurang där det fanns ett bord och njöt av fyra små rätter. Min fru ville ha efterrätt glass med friterad banan och beställde. 40 minuters väntetid upplyste damen som gick omkring som någon slags värd. 40 minuter förflöt, men någon efterrätt dök inte upp. Frun frågade lite försynt om efterrätten kom snart, och då sa damen oj, det hade jag glömt. Till slut kom efterrätten i alla fall och vi kunde betala och gå och se oss omkring i den gamla staden där jag gått på läroverket och även jobbat en tid. Jag känner både kärlek och hat till den staden. Nu såg vi på den gigantiska byggnad som stadens son Ulveus låtit uppföra på Slottsholmen, mitt vid infarten till Gamlebyviken. Det var ju rätt mycket debatt om den här byggnaden och Ulveus ville ju göra den ännu högre. Vi fortsatte en stund till via hamnpromenaden och sökte oss till slut tillbaka till bakugnen i fängelset. Dagen därpå hade vädret slagit om och blivit normalt igen och vi for åter ut i rustrafiken.
Lundells vardagar
Läser Ulf Lundells vardagar. Det piggar upp. Har ju aldrig läst Jack eller något annat heller av Lundell, kanske synd. För vardagar är skitkul att läsa, han är vass och rolig och mycket av det han brännmärker kan jag känna att jag själv tycker. I morgon fyller jag år, nämner inte åldern, men den börjar bli aktningsvärd och tiden som finns kvar känns allt kortare. Fick ett par bra böcker förutom Lundells vardagar nämligen Tomas Bannerheds I starens tid och En vacker dag. Bannerhed skriver så fantastiskt om fåglarnas värld, en ren njutning att läsa. Fönsterbytarna är nu nästan klara, bara lite finsnickerier återstår på övervåningen. Skönt. Den gångna veckan har varit jobbig, man har inte vetat vart man skulle ta vägen. Om ett par dagar bär det av söderut. Ska besöka kyrkogården där min mors aska är gravsatt. Blev ju aldrig av att besöka då pandemin slog till. Nu vill vi se hur det ser ut och även se oss lite omkring i mina hemtrakter. Det värsta är den långa vägen, 60 mil, som jag åkt så många gånger både i bil och med buss. Det blev en lättnad då vi kunde ta mamma till oss och hon fick plats på äldreboendet. Där fick hon fem år, och jag kunde besöka henne flera dagar i veckan.
Vecka med hantverkare
Lördag. Regn. Grått, 18 grader. Dock skönt med lite regn, det behövs verkligen. Och så slipper man vattna. Istället blir det fönsterputsning av de nya fönstren. Som går att vända, så man slipper hänga i krokig arm. Dock är fönsterbytarna inte helt klara. Övervåningen återstår att förse med fönstersmygar och foder och så ska blecken på utvändigt. Så det blir ytterligare en dags arbete med säkerhet. Det har varit lite kaotiskt och rörigt senaste veckan. Svårt att veta vart man skulle ta vägen, även om vi försökt vara i trädgården så mycket som möjligt. Alla som haft hantverkare vet ju hur det är. Fast de har varit väldigt trevliga och hänsynsfulla. Bjöd dem på fika i hopp om lite snack, men de var ganska tystlåtna. Det var bara den äldre av dom som berättade litet om deras jobb. Vi undrade varför de inte hade någon ställning, då det är bra högt på sina ställen runt kåken. Men han tyckte det var enklare med stege. Men de hade ingen med sig,utan fick låna våran. Löfvén har nu utsett sin nya regering. Blev i stort sett samma som förut. Den mannen är inget för större förändringar. Det är tredje gången han blir vald till statsminister, han är verkligen en överlevare. Fast frågan är hur det går den här gången med alla låsningar som finns. Nu skjuter han problemen framför sig, hoppas kanske på ett mirakel. Gjorde grönkålssoppa till lunch. På tiden. Den var nästan förväxt. Nu måste vi ta hand om resten och frysa in. Idag fyller Marcel Proust 150 år. Hur blir det uppmärksammat? Själv har jag hans "På spaning.." i bokhyllan. Alla sju banden med en kommentarsdel och register. Jag har kommit igenom tre av dem och hoppas någon gång kunna läsa resterande. Men tiden börjar ju bli knapp.
Sverige är fantastiskt
Sverige är fantastiskt inledde både liberalen Johan Persson och moderaten Ulf Kristersson sina anföranden vid statsministeromröstningen igår, för att strax därefter dra en litania över alla de fel som finns i landet. Och upphovet till detta är Stefan Löfvén och hans dödsdömda regering. Ebba Busch och Jimmie Åkesson spädde på med att tala om sju förlorade år och Jimmie Åkesson letade i sitt minne om han kunde komma på något som Löfvén gjort bra, men han kunde inte komma på något. Inte ens när Löfvén regerade med en M-KD budget så var det bra. Stackars människor, Sverige är nog inte så fantastiskt. Nej, det är pestens och våldets land, en riktig bananrepublik. Carolina Skoog kunde istället vittna om hur det stod till i de Skånekommuner, där SD är med och styr. Och det lät inte särskilt lovande, där försöker man gå in och bestämma vad som ska få finnas på bibliotekens bokhyllor och annat smått och gott. Så den regim som de blåbruna vill sätta i sjön kanske inte är så bra den heller. Och i den finns en rad motsättningar som man nu försöker måla över. Medan liberalerna tror att det är de som styr. Patetiskt var ordet. Det enda man egentligen är överens om är att Löfvén ska bort, denna urbåta dåliga svetsare som fått för sig att han kan vara statsminister i Sverige och som vägrar ge upp. Vilken nesa!
Det djupt gröna
Försommarens skira och luftiga grönska har nu efter midsommar gått över i en allt djupare mörk grönska med större tyngd. Fågelsången har också minskat dramatiskt. Förutom sånglärkan som från sin upphöjda position sjunger ut sin sång över nejden. Jag följer dess rörelse och den förflyttar sig hastigt ibland åt ena eller andra sidan. Hittar den insekter så högt upp, även svalorna flyger nu på hög höjd. Efter 15 minuters oavbruten sång singlar den neråt mot marken. Idag fick vi äntligen lite regn, så vi slapp vattna. Jag trimmade gräset i gångarna till kökslandet. Första åren vi bodde här hade vi bark i gångarna, precis som vi haft på kolonilotten i stan. Men till slut gav vi upp och lät gräset komma. Man får visserligen trimma gångarna en 3-4 gånger på sommaren, men det är ändå bättre än att gå och rycka ogräs. Fönsterbytarna satte in 5 fönster igår och lika många idag, det betyder att de gjort hälften av jobbet. Kanske blir det klart till slutet av veckan. Det politiska spelet fortsätter. Nu tycks miljöpartiet ha vaknat. Meddelade igår att de inte kunde acceptera att centern vill ha utökat strandskydd och ökad skogsägarmakt. Men Annie Lööf hävdade att de punkterna ingått i januariavtalet och att miljöpartiet bara hade att finna sig. Fast januariavtalet gäller ju inte längre, så det kan väl Lööf inte luta sig mot. Hur som helst uppstod förvirring om vad som gällde. Fast Löfvén verkade ta det med ro. Miljöpartiet har blivit den nya dörrmattan. Jimmie Åkesson höll tal igår. Uppträdde som en riktig mysfarbror, ville önska alla en god sommar och att man skulle ta hand om sig och varandra. Fast det gällde förstås inte afghanerna, som han drog över en kam och som inte skulle vara här.
Fönsterbyte
En dag med hantverkare. Det mer än 100-åriga huset ska få nya fönster. Det blir ett rejält lyft lovar försäljaren. Vi får väl se. Det blir hur som helst mer lättskött och så var flera av fönstren i dåligt skick. Att ha hantverkare omkring sig är alltid lite rörigt. Deras dagsschema följer inte vårt och ibland vet man inte vart man ska ta vägen. Visst man behöver ju inte vara hemma hela tiden, men man kan heller inte vara borta hur länge som helst. Ser att Centern släpper fram Löfvén igen i utbyte mot reformer. Hur gör vänstern? Får de också något utbyte om de väljer att släppa fram Löfvén? Skam vore annat och Löfvén kan väl inte låta Annie Lööf diktera allting. Fast centern vill fortfarande inte ha något med vänstern att göra. Man tänker lägga fram en egen budget i höst och går i opposition. Januariavtalet, stentavlan, är därmed död, förhoppningsvis också begraven. Löfvén är en spelare, nu har han tagit steg 1 och hoppas väl på ett mirakel inför budgetomröstningen i höst. Om inte tänker han gå och då står vi där igen med en regeringskris på halsen. Ett år till med Löfvén är ett förlorat år, säger den myndige Tobias Billström. Ja, fast vi hade åtta förlorade år med alliansen, så det kanske går jämt ut. Nu får vi se hur det gå på onsdag i omröstningen. Det lär bli en nagelbitare.
Frukost i det gröna
Söndag. Varmt. Äter frukosten i det gröna. En pilfink ser på, kanske sugen. Flitiga humlor och bin och fjärilar i djävulsbuskens (rödbladiga smällspirean) rosavita blombollar. Ingen söndagsledighet där inte. En korp ropar på avstånd, svalor på hög höjd, en lärka i extas sjunger ut sin glädje över markerna. I morgon ska Löfvén avge sitt svar i regeringsfrågan, våndas han? Vad kan det bli annat än nej. Nooshi Dadgostar håller tal från en riksdagskorridor, fast media påstår att det är Almedalsveckan. Det vill säga Almedalen utan Almedalen. Vad påhittiga man är. Låtsas är också vad Dadgostar påstår om politiken. Och då vänsterpartiet plötsligt säger vad man hela tiden sagt, så är upprördheten stor. Här är någon som står vid sitt ord. Dadgostar menar att vänstern varit för naiv, att man trott sossarna om mer än vad de egentligen står för. Att de mer stått på sin egen sida istället för folkets. Karriär och makt har blivit viktigast. Men nu får det vara slut med naiviteten säger Dadgostar, frågan om marknadshyrorna var ett första exempel på det. Dadgostar är lugn och välformulerad, inger förtroende. Kanske är det som kommentatorn Dousa från Timbro påstod, att Löfvén har anledning att se upp, kanske vänsterpartiet om fyra år är större än sossarna. Dadgostar hävdade att hon för folkets talan, inte partiets och citerade Per Albin, att gärningen är den bästa agitationen. Och vid misstroendeförklaringen mot Löfvén så anspelade hon på Tage Erlander. Och hon tror på gamla sosse-paroller som trygghet, stabilitet och det starka samhället. Måste vara jobbigt för gamla sossar att få dessa gamla fina ord i halsen.
I väntan på Godot
Svensk politik känns ungefär som i Becketts pjäs I väntan på Godot. Kommer han nånsin? Och var finns lösningen på regeringskrisen? Nu är det Löfvén som väntar. Vänsterledaren Nooshi Dadgostar gav i alla fall ett besked, att hon kunde tänka sig att stödja Löfvén om vänstern fick inflytande i budgetförhandlingarna i höst. Det var väl alltid något. Men dilemmat är ju att Centern inte vill att vänstern ska ha något inflytande. De ser vänstern som lika goda kålsupare som SD. Ytterkantsparti upprepar C som ett mantra och att man krokat arm med SD i misstroendeförklaringen mot Löfvén. Kom upp ur skyttegravarna skulle man vilja ropa, vänstern idag är som sossarna var för många år sedan. Istället drömmer Lööf om en mittenregering, där ingen mitt finns. Så Godot kommer nog inte den här gången heller.
Kattbesök med mera
Grannkatten var här i morse igen. Tycks trivas i vår trädgård. Häromdagen hängde han med oss hela kvällen, då vi hade besök av karelska Karins brorsdöttrar och en av döttrarnas man. Katten försökte komma upp på bordet och få sig en bit av smörgåstårtan flera gånger, men blev handgripligen avvisad. Hans matte har tillhållit oss av vi inte ska ge honom någon mat. Tycktes dock inte ha bekymrat honom för han fortsatte att umgås och följde till och med med in i hönshuset, då frun förevisade det. Vi har satt upp en fågelskrämma, typ en drakörn som svävar omkring på en hög mast. Och banne mig har det inte hjälpt, ty inte en kaja har varit inom synhåll på flera dagar. Såg istället en hoper av dom när jag var på stan igår. De gastade i ett träd vid fågelsjön. Där får de gärna hålla till. Skördade den första vitlöken idag, en Theradour, en präktig en. Ser att fläderblommen är på gång och att vi snart är redo för att göra saft. 40 blomklasar, 2 kg socker, 2 liter vatten, 3 citroner och 50 g cirtronsyra ger en frisk och härlig flädersaft. Mycket uppskattad av barnbarnen och oss andra också förresten. Skatorna har fått ungar och där pågår en gnisslande konsert i matandet, som verkar en aning våldsamt. På landsvägen far blådårarna fram, 50-skylten genom byn tycks de inte se. I morse kom en karavan mc-förare och blåste förbi, säkerligen på väg ut till havet. Ja, det är med andra ord sommar.
Tillfälligt besök
Tillfälligt besök i staden. Ett nödvändigt ont, tandläkarbesök, dock inte mitt, utan hustruns. I väntan en promenad runt Lillfjärden, fågelsjön mitt i stan. Längre tillbaka en havsvik i förbindelse med havet, men på grund av landhöjningen avskuren från havet. Går förbi det nya tingshuset som byggs. Det breder ut sig som en koloss över kvarteret. Ifrågasatt i insändare, men till slut accepterat efter en del justeringar och för att några, bland annat lokaltidningens kulturredaktör fann det spännande för att det bröt av mot annan bebyggelse. Det var mest den estetiska sidan som debatten handlade om, men för mig säger det något annat. Lokaltidningen som funnits på platsen i mer än hundra år fick flytta ut i stans utkant. För mig blir det att juridiken flyttar in, medan demokratin flyttar ut. Att det säger något om vår tid. Jag går runt byggnaden för att se hur det ser ut på den motsatta sidan. En del av tidningshuset, där annonserna höll till är sparad, men utblåst, den andra delen, där redaktionerna fanns är riven och ersätts med något nytt. Av en händelse kommer en av tidningens gamla reportrar gående på andra sidan trottoaren. Han är en av dom som har bäst koll på den gamla stans historia och han hade också sin arbetsplats här i många år. Jag ropar till honom vad han känner inför den nya byggnaden, men han skakar bara på huvudet och går vidare. Jag fortsätter runt sjön. Möter två kvinnor i blom som inte bevärdigar stofilen med en blick. Känner ålderns tyngd. Det var länge sedan man fick ett leende från en ung skönhet. Ses kanske som pedofil om man glor för närgånget. Jag går förbi Kullen, en gång låg Folkets Hus och Folkets park här, en livligt frekventerad metropol, nu säte för ett äldreboende, där tiden rör sig långsamt i väntan på det oundvikliga. Därnäst ligger idrottsplatsen, anlagd i slutet av 1930-talet. Den stora gräsplanen, A-planen med en rejäl läktare påminnande om en tid då fotbollslaget låg i högst nästa serien är nu förvandlad till B-plan. Istället är det den nya konstgräsplanen byggd på gamla grusplan som gäller. Det är här som seniorlagen vill vara, gräsplanen får duga till ungdomarna och knattarna. I änden av sjön har kommunen gjort det trivsamt med blomsterplanteringar och bänkar och bord där man kan ta en fika och blicka ut över vattnet och staden. Ännu ståtar den vackra kyrkan från 1600-talet som den högsta byggnaden. I år firar staden, ja, att fira är kanske för mycket sagt, att det är 300 år sedan ryssarna brände ner hela stan utom kyrkan som man hade respekt för och en oansenlig byggnad som kallas rysstugan, som enligt legenden skonades för att en rysk officer blev betuttad i en ung vacker kvinna. Fan tro´t som Rellingen sa. Jag slår in på Kärleksstigen, men möter inget kärlekspar. Gläds istället över björkarna som ger skugga. I strandkanten betar gäss: grågås, vitkindad gås och ett par fjäll gäss, lustigt nog inga kanadagäss, var har de tagit vägen. Fågellivet är stillsammare nu då gässen fått ungar än på vårkanten då det är ett himla liv runt sjön. Jag avslutar promenaden vid inspirationsträdgården, där rosor och annan växtlighet prunkar. Det tog en halvtimme och det var precis lagom för att hustrun skulle vara klar.
I fat-boyen
Efter lunchen slog jag mig ner i fat-boyen, det vill säga hängmattan som ser ut som en båt. Jag fick den för några år sedan på min födelsedag, men har inte utnyttjat den särskilt mycket. Finns andra som gjort det istället. Jag låg under körsbärsträdet och såg upp i en knallblå himmel. Inte ett moln i sikte. Vid sidan om försiggick livet. Fjärilar och humlor var i farten i ett intensivt arbete för att hinna med så mycket som möjligt innan deras korta liv är till ända. Sedan kom tornseglarna, luftens viga akrobater och hade uppvisning i piruetter och andra fantastiska konstellationer. Jas kan slänga sig i väggen i jämförelse. Nyss hade jag skrämt upp grannkatten, då jag satte på vattenspridaren. Katten låg och trynade under fiberduken vid morötterna och blev nu väldigt stött över intrånget. Han blängde ilsket på mig. Men en stund senare kom han jamande under fat-boyen och lät sig bli klappad. Vi var försonade.
Sista vilan
Idag gravsatte vi karelska Karins kvarlevor i asklunden. En säck med aska var vad som återstod av en levande och humoristisk människa. Det kändes makabert på något sätt. Karin föddes 1929 i Karelen inte så långt från den stora sjön Ladoga. Det som nu ligger på den ryska sidan. Härifrån fick hon flytta som liten jänta. Föräldrarna skiljde sig och familjen splittrades. Fadern hade slagit på för stort då den ekonomiska krisen infann sig i början av trettiotalet, han gick i konkurs. Karin som var yngst i barnaskaran hamnade hos en kusin. Jag tror det var ett trauma för henne, att modern övergav henne. Sedan kom kriget och Karin kunde målande beskriva hur det lät då bombplanen flög över byn där hon gick i skolan. 13 år gammal fick hon så komma till modern, som gift om sig med en bonde på svenska sidan av Tornedalen. Här fick hon enligt egen uppgift arbeta hårt, närmast som en piga. Men skötseln och omtanken om djuren var en källa till glädje. Hon var en stor djurälskare. Hon kunde inte mycket svenska då hon kom till Sverige, men hon fick så småningom möjlighet att gå på hushållsskola och lära sig yrket. Hon tjänade sedan i olika hushåll och kom efterhand till våra trakter. Hon köpte en bostadsrätt som hon höll mycket av och där hon bodde i mer än trettio år. Vi lärde känna Karin på 1990-talet, vi blev grannar på en kolonilott, som vi hade i sju år. Efter att vi köpt hus så höll vi ändå kontakten och ibland bjöd Karin oss på restaurang, för hon var en mycket generös person. Men då hon fyllt 80 började det märkas att allt inte stod rätt till. Hon fick svårigheter att klara av att betala räkningar och jag fick hjälpa henne och blev efter några år hennes gode man och fick tillnamnet finansminister av henne. Hon frågade ofta om hon klarade sig och sa med skärpa att man måste rätta mun efter matsäcken. Hon framhöll med stolthet sitt arbete som kostchef på kommunen, där hon alltid sett till att hålla budgeten. Jag och min frun skötte också om kontakterna med myndigheter och annat praktiskt som måste ordnas. Med stigande ålder tilltog krämporna, artrosen satte in i knän och leder, hon blev ostadigare och ramlade med frakturer i armar och ben som resultat. Förslaget att inköpa en rollator mottogs först med ett nej, men då vi propsade och hon ramlat igen så gick hon med på det. Hon fick hemtjänst och det förlöpte väl ett par år, men till slut gick inte det heller, utan hon kom på ett äldreboende. Det hände i samma veva som pandemin bröt ut och vi kunde inte besöka henne under flera månader. När det blev lite lättnader så kunde vi först ses bakom en plexiskiva utanför äldreboendet och så småningom fick vi komma till hennes lägenhet, men försedda med visir. Hon blev alltid glad då vi kom. Nu blommar löken var hennes hälsningsfras. Hon hade en fin lägenhet med utsikt över Storfjärden, men fick inte njuta så länge av den, för en morgon efter frukosten gick hon för att vila och då personalen kom för att titta till henne så var hon död. Hon hade somnat in med ett leende på läpparna. Kanske för att hon äntligen fick dö, som hon pratat om en längre tid och för att hon kommit till sin frälsare. Idag kunde vi så tillsammans med hennes brorsdöttrar som får ärva henne gravsätta henne bland blommorna i asklunden. En lämplig plats för henne som njöt av blommor och natur.
