Sista vilan
Idag gravsatte vi karelska Karins kvarlevor i asklunden. En säck med aska var vad som återstod av en levande och humoristisk människa. Det kändes makabert på något sätt. Karin föddes 1929 i Karelen inte så långt från den stora sjön Ladoga. Det som nu ligger på den ryska sidan. Härifrån fick hon flytta som liten jänta. Föräldrarna skiljde sig och familjen splittrades. Fadern hade slagit på för stort då den ekonomiska krisen infann sig i början av trettiotalet, han gick i konkurs. Karin som var yngst i barnaskaran hamnade hos en kusin. Jag tror det var ett trauma för henne, att modern övergav henne. Sedan kom kriget och Karin kunde målande beskriva hur det lät då bombplanen flög över byn där hon gick i skolan. 13 år gammal fick hon så komma till modern, som gift om sig med en bonde på svenska sidan av Tornedalen. Här fick hon enligt egen uppgift arbeta hårt, närmast som en piga. Men skötseln och omtanken om djuren var en källa till glädje. Hon var en stor djurälskare. Hon kunde inte mycket svenska då hon kom till Sverige, men hon fick så småningom möjlighet att gå på hushållsskola och lära sig yrket. Hon tjänade sedan i olika hushåll och kom efterhand till våra trakter. Hon köpte en bostadsrätt som hon höll mycket av och där hon bodde i mer än trettio år. Vi lärde känna Karin på 1990-talet, vi blev grannar på en kolonilott, som vi hade i sju år. Efter att vi köpt hus så höll vi ändå kontakten och ibland bjöd Karin oss på restaurang, för hon var en mycket generös person. Men då hon fyllt 80 började det märkas att allt inte stod rätt till. Hon fick svårigheter att klara av att betala räkningar och jag fick hjälpa henne och blev efter några år hennes gode man och fick tillnamnet finansminister av henne. Hon frågade ofta om hon klarade sig och sa med skärpa att man måste rätta mun efter matsäcken. Hon framhöll med stolthet sitt arbete som kostchef på kommunen, där hon alltid sett till att hålla budgeten. Jag och min frun skötte också om kontakterna med myndigheter och annat praktiskt som måste ordnas. Med stigande ålder tilltog krämporna, artrosen satte in i knän och leder, hon blev ostadigare och ramlade med frakturer i armar och ben som resultat. Förslaget att inköpa en rollator mottogs först med ett nej, men då vi propsade och hon ramlat igen så gick hon med på det. Hon fick hemtjänst och det förlöpte väl ett par år, men till slut gick inte det heller, utan hon kom på ett äldreboende. Det hände i samma veva som pandemin bröt ut och vi kunde inte besöka henne under flera månader. När det blev lite lättnader så kunde vi först ses bakom en plexiskiva utanför äldreboendet och så småningom fick vi komma till hennes lägenhet, men försedda med visir. Hon blev alltid glad då vi kom. Nu blommar löken var hennes hälsningsfras. Hon hade en fin lägenhet med utsikt över Storfjärden, men fick inte njuta så länge av den, för en morgon efter frukosten gick hon för att vila och då personalen kom för att titta till henne så var hon död. Hon hade somnat in med ett leende på läpparna. Kanske för att hon äntligen fick dö, som hon pratat om en längre tid och för att hon kommit till sin frälsare. Idag kunde vi så tillsammans med hennes brorsdöttrar som får ärva henne gravsätta henne bland blommorna i asklunden. En lämplig plats för henne som njöt av blommor och natur.
Kommentarer
Trackback
