krille tvärvigg

Vi som på sin höjd brukar gå på bio en eller kanske två gånger per år slog nu på stort och gick två kvällar i rad. På Saga-biografen i stan såg vi först Unga Astrid, om en ung och rebellisk Astrid Lindgren och dagen därpå var vi på Bio Kontrast och såg filmen om Utöya. Två filmer som griper tag i åskådaren på olika vis. Unga Astrid drabbar en genom den unga flickans kamp för sitt barn, som hon tvingas lämna ifrån sig till en surrogatmamma i Danmark. Och hur hon då surrogatmamman blir allvarligt sjuk måste ta hand om och vinna förtroendet från Lasseman. Det är rörande och gripande på samma gång. Filmen skildrar också kyrkans tunga grepp över människorna, där syndastraffet och skamkänslan var viktiga komponenter. Mot detta revolterar den unga Astrid på ett humoristiskt vis, för att sedan själv råka ut för dess bannbulla. Hon tvingas lämna orten, men hon är stark, hon skaffar sig en utbildning och ett jobb och kan försörja sig själv, utan att bli beroende av en man, vilket då var mycket vanligt. Utmärkt film sa reklamen och det är bara att hålla med. Utöya drabbar en på ett annat sätt. Den är skoningslös, i 72 minuter sitter man som fastfrusen i biofåtöljen, medan de fruktansvärda skottsalvorna avlossas och ungdomarna springer för sina liv. Det är närmast outhärdligt. Det finns de som ifrågasatt lämpligheten att visa den här filmen så snart efter händelserna på Utöya, men jag tycker det är bra att den visas och visar oss vad som kan ske om personer som Breivik skulle få makten i våra samhällen. Vilken trång och intolerant världsbild personer som han är influerad av. Och själv har han ju inte visat någon ånger, utan sagt att han skulle göra om det. Det är svårt att förstå hur en sådan människa är funtad i huvudet, men efter förintelsen borde man ju inte vara det. Vad som kan tyckas underligt för en som inte bor i Norge är hur arbeiderpartiet kunde förlora makten efter det som hände på Utöya och norrmännen istället röstade fram högern och ett främlingsfientligt parti till makten. Ja, det var i varje fall två biokvällar som fick oss att tänka efter.

Efter en vecka med sol och värme i Kroatien, Makarska, är vi åter i Sverige med hård blåst och kalla nordvästvindar. I politiken är det också snålblåst. Om man i en vecka varit frikopplad från allt vad politik heter, så blir man strax påmind om hur det står till, där ingen vill ta den andre och alla dörrar verkar låsta. Igår avgjordes talmansvalet och det blev det förväntade sedan SD valt sida och stött den moderate kandidaten. Sedan blev det bakslag för SD, då andre vice talman skulle väljas och Björn Söder ratades till förmån för vänsterpartiets kandidat. En surmulen Åkesson tyckte det var svagt av moderaterna att inte ge tillbaka och ge Söder sin röst. Han förstod inte hur man kunde välja en kommunist framför den "hederlige" Björn Söder, som älskar sillmackor framför kebab. Idag står vi inför statsministervalet och vi vet också hur det kommer att gå. Åntligen kan man gemensamt fälla Stefan Löfvén, det har man i alla fall kunnat enas om inom borgerligheten. Men vad händer sen? Ska liberaler och centerpartister ta stöd av SD för att få igenom en alliansregering, vilket man sagt sig inte ska hända, med Björklunds ord. Om man viker sig och går med på det lär man få en ordentlig svekdebatt. Hur knuten i regeringsfrågan ska lösas blir en delikat uppgift för den nye talmannen, som verkligen kommer att sättas på prov. Men han verkade ju hoppfull då han intervjuades igår. Kanske har han något kort i rockärmen. Nu har delar av näringslivet också blandat sig i regeringsbildningen och uttalat sig för att SD borde accepteras. Man ska inte ha beröringsskräck gentemot SD. Däremot har man beröringsskräck vad gäller vänsterpartiet, som man tycker har fått alldeles för stort inflytande i svensk politik. Ja, man tycker sig höra ekon från 30-talet, då borgerligheten och näringslivet föredrog Hitler framför en vänsterpolitik. Sådan herre, sådan hund, skulle man kanske kunna säga.

En grå dag efter en deprimerande gårdag och hösten känns påtaglig. Mörkret nalkas både i politiken och i väderleken. Vi promenerar vid skidstadion för att skaka av oss vemodet som gripit oss. Även om gårdagens valresultat inte var oväntat, så hade man ändå hoppats på något annat. Och nu vidtar ett spel om makten, Vilka ska regera med vilka. Alliansen hade bråttom att gå ut och förklara sig regeringsfähig, innan alla röster var räknade. Deras viktigaste uppgift tycks vara att bli av med Löfvén, det är det som förenar dem. Jimmie Åkesson tar de visserligen avstånd från, men inte med samma frenesi som när det gäller att avsätta Löfvén. Borgare söker borgare och man kan verkligen säga att de ser rött. Björklund har till och med mage att jämföra vänsterpartiet med Åkessons parti. Han kallar dem båda för extremistpartier. Men Björklund har ju för vana att halka på orden. Det är ju liberalerna och centerpartiet som i sin istadighet att hålla fast vid den förlegade blockpolitiken delvis möjliggjort Åkessons frammarsch. Nu kan de få äta upp sin uppkäftighet.

I dessa tider av högerpopulism och främlingsfientlighet läser jag Miriam Gebhardts historik om Vita Rosen, den motståndsgrupp med stark förankring i München, som tog upp kampen med nazistaten genom att sprida flygblad och måla slagord på väggar och andra platser. De gjorde det i stark medvetenhet om att de utsatte sig för livsfara. De kom också att få plikta med sina liv, då de avslöjades vid ett tillfälle då de delade ut flygblad. Kärnan i gruppen utgjordes av fem studenter och en professor, men de hade anhängare i andra städer och bland vänner. Deras engagemang mot nazismen var från början inte politiskt, utan bottnade i att de kände sig berövade sin personliga frihet. De ville studera, men staten tvingade dem ideligen att göra arbetstjänst, krigsinsatstjänst och fronttjänst. Så småningom utvecklades deras motstånd mer i politisk riktning. Miriam Gebhardt försöker förstå hur till synes vanliga ungdomar kunde utveckla ett sådant mod och bli aktiva motståndare till en regim som ville kontrollera varje medborgare. Hon finner svaren i deras familjebakgrund, uppväxt, utbildning och erfarenheter av regimen och kriget samt deras personliga karaktärsegenskaper, politiska medvetenhet osv. På slutet gör hon en jämförelse mellan då och nu. Och dessvärre finns det en hel del som går igen. Pressen kallades av nazisterna för lögnpress och idag heter det fake news om de etablerade medierna. Parlament och partier var starkt ifrågasatta och även idag finns det de som tycker så och att demokratin är ifrågasatt. Hitler ville se ett stort och starkt Tyskland igen, precis som Trump pratar om att göra Amerika great again. Ja, det finns många likheter mellan 30-talets Tyskland och vår tid idag. Vita Rosens budskap till oss är att försvara rätten till det egna livet och att det i en orättfärdig stat är rätt att göra uppror.

Med sitt häpnadsväckande, men inte oväntade, uttalande i slutdebatten i går kväll i Svt 1 om att anledningen till att det är svårt för de här människorna att få jobb, är att de inte är svenskar, och Svt:s avståndstagande från ett sånt klart rasistiskt yttrande, så har en diskussion uppstått om det var så lämpligt av Svt att göra så. Om man inte överskred sitt oberoende. För Jimmie Åkesson var det naturligtvis "skandal" av Svt och ett angrepp på hans parti. Vad annat var att vänta av denne lösmynte folkförförare, som debatten igenom stod där och hånlog, vilket för övrigt även flera andra på högerkanten gjorde. Men att flera mera sansade bedömare också tycker att Svt gick för långt i sammanhanget är oroväckande. Dessa ser då mest till demokratins formella sida, om att Svt inte ska lägga sig i och att det fanns andra debattörer som lade sig och hade andra åsikter än Jimmie Åkesson. Men demokratin har ju även ett inre innehåll och det är att reagera mot sådant som är rent rasistiskt och som inte ser till alla människors lika värde. Debattörerna borde istället skärskåda detta istället för att lägga formella synpunkter på det hela. Ska vi ha sådana företrädare i riksdagen, som för fram sådana här åsikter i en slutdebatt. Men på ett sätt var det bra att Åkesson avslöjade vad han och hans parti verkligen tänker och att deras försök att uppträda som demokrater inte är annat än taktik och skendemokrati.

I hagen utanför vårt hus har ett tjugotal kvigor gått och betat i sommar samt en bastant och mäktig brunfärgad tjur. Trots att han omgetts av alla dess donnor, så har han ägnat dem förstrött intresse. Istället har han haft sina blickar riktade mot grannhagen där också ett tjugotal damer befunnit sig. Dessa har varit mera intressanta för honom. Ofta har han stått och glott in i grannhagen och då någon kviga kommit närmare har han sökt vänslas med denna, trots elstängslet som funnits mellan dem. Men i grannhagen har det också funnits en ungtjur, vilken vår, om jag nu får säga så, tjur inte alls gillat. Då denne kommit i närheten har han fräst och stampat med klövarna i marken. Då jag ser de här tjurarna i aktion, så minns jag från min barndom, hur jag då jag cyklade till skolan och passerade lantgården strax intill vårt hem ibland brukade stanna till och betrakta den svarta ståtliga tjuren som stod kedjad vid en påle ute på en äng. Det brukade sägas att tjurar var opålitliga och ilskna av sig. Vilket jag inte fann konstigt då den här tjuren tvingades stå bunden mest hela dagarna. Bara ibland togs han till nåder och det var när han skulle uträtta sitt tarv. Då brukade en statare som hette Ossian hämta honom. Ossian gick lugnt in till tjuren och satte fast någon slags grimma runt den breda halsen och sedan följde tjuren snällt efter Ossian, som en lydig hund. Jag betraktade skådespelet och beundrade stort den modige stataren.

Igår visade Svt nyheter siffror på hur partierna tar emot bidrag från privatpersoner, företag och organisationer. Det parti som mest brukar tjata om bidrag, moderaterna, visade sig vara det parti som tog emot mest i bidrag (30,1 procent). Därnäst var det SD med lite över 29 procent. Sossarna som skälls för att vara det parti som är mest givmilt i fråga om bidrag låg på 17,7 procent. Fast nu är det förstås skillnad på bidrag och bidrag. Det är ju de bidrag som utgår till de svagaste grupperna i samhället som framför allt moderaterna är emot. Då misstänker man folk för att fuska eller vara lata. Och vissa bidrag har man gett andra och snyggare beteckningar som apanaget till kungafamilj och hov. Bidrag till företag brukar moderaterna också se positivt på, för då är det plötsligt fråga om investeringar. Att skatter dessutom går i fickorna på riskkapitalister inom vård och skola har moderaterna och för den delen de andra borgerliga partierna heller inga problem med. Nu heller inte längre SD, som övergett sitt tidigare motstånd mot vinster i välfärden och sällat sig till sina borgerliga vapendragare. Allt detta sammantaget visar en sak: och det är vilken människosyn som de borgerliga partierna har.

Skördar de sista bondbönorna och sätter mig för att rensa dom, då uppenbarar sig en plog om 20 tranor över byn. De flyger så vackert och trumpetar ut sitt avsked till sommaren. Jag känner ett starkt vemod och en ömhet till fåglarna. Kommer ihåg hur det var i april, då de kom och flög åt ett annat väderstreck, då kände jag glädje och ett välkomnande. Efter att denna flock hälsat byn och ganska snabbt försvunnit i riktning söderut, så hör jag andra tranor som också är på väg, men jag kan inte se dem. I ett par timmar pågår trumpetandet eller vad man nu ska kalla det och det är inte utan att jag blir sorgsen. Detta sker samma dag som vi bott i vårt hus i 19 år, på ingen annan plats har vi bott lika länge.

Det första Jimmie Åkesson gjorde då han kom till partiledarintervjun på söndagskvällen var att anklaga Stefan Löfvén för att ljuga. Nej, SD var inte alls emot att kommuner fick utjämningsbidrag. Att påstå något dylikt var lögn. Ikväll kunde Rapport visa att det stod faktiskt så i SD:s program, att man ville dra ner på utjämningsbidraget till kommunerna. På det svarade SD att det var ju bara ett förslag, något man diskuterade, något visionärt, som låg i framtiden. På samma vis agerade Jimmie Åkesson i partiledarintervjun. Då han ansattes i någon fråga, så var det bara ett förslag, något man förde diskussioner om. Med en sådan inställning vet man ju aldrig vad SD åsyftar, menar eller vill. Och det kanske är det som är meningen. För då kan man alltid krypa undan och hävda att det var inte så man menade.

Idag har jag sökt fånga en del av skörden på burk. Först hämtade jag de sista rödbetorna från kökslandet och gjorde en inläggning efter ett recept från Rosendal. Vidare picklade jag rödlök och syltade in resterna av pumpan, som jag tidigare gjort soppa på. Det blev flera timmar i köket, vilket kanske var lite synd, så solen sken från en nästan molnfri himmel. Men det gäller att ligga i om man ska få med sig något från sommarens givmildhet.

Jimmie Åkesson kallar sig själv för nationalist, men då det gäller flyktingar och klimat är han sannerligen inte någon nationalist. I klimatfrågan vill han inte erkänna att även vi svenskar måste ta ett ansvar för klimatet. Han svarade inte ens på frågan om det var önskvärt för oss svenskar att minska utsläppen från 11,5 kg koldioxid till 2 kg/person (eller var det ton, här är jag osäker). Istället skulle vi satsa på att hjälpa Kina och Indien att få ner sina utsläpp, det var effektiv klimatpolitik, tyckte han. Men för det anslog SD bara 300 miljoner, vilket inte räcker särskilt långt. Och hur man ska påverka dessa jättar hade han inga idéer om. Tomma tunnor skramlar mest är sinnebilden för Åkessons klimatpolitik. I flyktingfrågan är det likadant, där ska Sverige också hjälpa till på plats, där problemen är som störst, enligt Åkesson. Detta görs ju redan, men Åkesson vill inte ha några som helst invandrare. Han vill till och med omförhandla de avtal som gäller, bland annat de avtal som FN antagit i flyktinghänseende. Inte heller i denna fråga är han någon nationalist, utan snarare en pessimist, som inte tror att det finns några möjligheter att lösa problemen.

Det var mycket Jimmie Åkesson på söndagskvällen en vecka före valet. Först var han i partiledarintervju i ettan, sedan dök han upp i Agenda och debatterade med Carl Bildt. I Agenda fick han också skämmas, om han nu kan göra det, för att han sagt pass på frågan vilken ledare som är värst av Putin och Macron. Att en partiledare i Sverige inte kan se skillnad på dessa två och det politiska system de företräder är ju skrämmande. Men särskilt kunnig är inte Åkesson, det avslöjades i frågorna om Sverige, där han inte visste var Rökstenen var belägen och heller inte vart Erik XIV togs av daga. Han verkade inte ens veta vilken kung det handlade om. Ett rätt, sämst av alla partiledare, lyckades han skrapa ihop, denne företrädare som vill att nyanlända ska kunna Sveriges historia och vara bevandrade i det svenska språket. I Galt-testet placerade han SD till höger och visade att partiet är ett extremt borgerligt parti, om nu någon tvivlat på det. Någon vän av globalism är han inte, han menade att det var en utopi och prövat. Visserligen har den globala ordning vi haft under senare år ställt till med många problem, men det beror framför allt på att marknadskrafterna släppts lösa och att det funnits en övertro på dess förmåga att lösa problem. Men för Åkesson var nationalism och tradition något nytt och oprövat, precis som om det inte vore beprövat. De båda förödande krig som vi haft under 1900-talet hade ju sin rot i nationalismen och hatet mellan folken. Det är ju därför som EU och det europeiska samarbetet är viktigt för att förhindra att något liknande inträffar. Något som Åkesson heller inte begriper sig på, vilket klargjordes i diskussionen med Carl Bildt. Nej, det här var en kväll, då Jimmie Åkesson blev avklädd på flera sätt.