krille tvärvigg

I dessa tider av högerpopulism och främlingsfientlighet läser jag Miriam Gebhardts historik om Vita Rosen, den motståndsgrupp med stark förankring i München, som tog upp kampen med nazistaten genom att sprida flygblad och måla slagord på väggar och andra platser. De gjorde det i stark medvetenhet om att de utsatte sig för livsfara. De kom också att få plikta med sina liv, då de avslöjades vid ett tillfälle då de delade ut flygblad. Kärnan i gruppen utgjordes av fem studenter och en professor, men de hade anhängare i andra städer och bland vänner. Deras engagemang mot nazismen var från början inte politiskt, utan bottnade i att de kände sig berövade sin personliga frihet. De ville studera, men staten tvingade dem ideligen att göra arbetstjänst, krigsinsatstjänst och fronttjänst. Så småningom utvecklades deras motstånd mer i politisk riktning. Miriam Gebhardt försöker förstå hur till synes vanliga ungdomar kunde utveckla ett sådant mod och bli aktiva motståndare till en regim som ville kontrollera varje medborgare. Hon finner svaren i deras familjebakgrund, uppväxt, utbildning och erfarenheter av regimen och kriget samt deras personliga karaktärsegenskaper, politiska medvetenhet osv. På slutet gör hon en jämförelse mellan då och nu. Och dessvärre finns det en hel del som går igen. Pressen kallades av nazisterna för lögnpress och idag heter det fake news om de etablerade medierna. Parlament och partier var starkt ifrågasatta och även idag finns det de som tycker så och att demokratin är ifrågasatt. Hitler ville se ett stort och starkt Tyskland igen, precis som Trump pratar om att göra Amerika great again. Ja, det finns många likheter mellan 30-talets Tyskland och vår tid idag. Vita Rosens budskap till oss är att försvara rätten till det egna livet och att det i en orättfärdig stat är rätt att göra uppror.