krille tvärvigg

Nästan varje dag passerar tranor över byn, cirklar runt en stund som om de tvekade eller ville ta avsked eller som om de ville inpränta platsen i minnet. Deras rop väcker vemodet inom en, Man vet vad det betyder, sommaren är slut och hösten är i antågande. Och det dröjer mer än ett halvår innan de återvänder och hälsar våren.

En ny konspirationsteori har fått utbredning i USA, som går ut på att ett nätverk av pedofiler styr världen. Teorin går ut på att satanistiska demokrater, miljardärer och Hollywood-kändisar, däribland Hillary Clinton och George Soros kontrollerar världen, samtidigt som de ägnar sig åt pedofili och kannibalism. Det skriver Jesper Bengtsson i en ledare i Dagens Arena. Anhängarna har skyltar och t-shirts med bokstaven Q på, vilket står för Qanon och de har setts på president Trumps möten. Trump tar inte avstånd från dessa stollar, utan säger att det verkar vara personer som älskar sitt land. Förmodligen ser han dem som viktig valboskap inför det kommande presidentvalet. Hur pass allvarligt är det då med ett sådant här budskap, är det inte bara stollar som kan tro på det? Vi bör inte underskatta det för vi vet ju hur konspirationsteorin före andra världskriget om att en judisk sammansvärjning, ibland framförd som en judisk-bolsjevikisk sammansvärjning, styrde världen. Och vi vet ju hur det gick.

Ett pärlband av marschaller från öar och stränder lyser mot oss medan skymningen faller som ett tecken på sommarens slut och höstens ankomst. Det känns en smula vemodigt, som att ta farväl av en god vän.

Kaplans dagbok den 29 augusti 1940: "Jag visste redan förut att judiska boklådor var förbjudna att handla med tyska böcker. Deras helighet får inte besudlas genom beröringen av judiska händer. Men att det förbudet också äger sin tillämpning på ariska boklådor - det vill säga att det är förbjudet att sälja en tysk bok till en judisk person som inte vill ha den i kommersiellt syfte, utan snarare för personligt bruk - det kunde ingen normal människa tänka sig. Det är ett foster av en förvänd uppfattning. Jag finner det svårt att lista ut orsaken till det förbudet, om det beror på ett djupgående, djävulskt hat eller på en sinnessjukdom som hemsöker nazisternas själar. Jag ville beställa en tysk bok genom en arisk bokhandel, och de vägrade att ta emot min beställning för att jag är jude. Hela saken kom mig att skratta, eftersom jag kan få boken på andra vägar. Men jag fascinerades av det psykopatiska draget i detta märkliga förbud, som i grund och botten inte är något annat än hatets dumma protest, eftersom dess praktiska verkan är absolut ingen. Det går ett rykte att detta intelligenta förbud också gäller polska böcker, men jag har ännu inte haft tillfälle att bekräfta detta." Samtidigt skriver Kaplan om att påbudet om tvångsarbete satts i verket, vilket nazisterna förebådade förra vintern och till vilket alla judar mellan 12 och 60 år inkallas. Det är inte bara arbete som består i att utföra olika tjänster, som att bära bördor, flytta byggmateriel eller lasta möbler. Det är hårt kroppsarbete i form av att dika ut träsk, bygga dammar, grusa vägar och bekämpa översvämningar. Endast judar ska utföra dessa arbeten. Judarna blir vanliga arbetare utan lön och arbetar under betalda ariska förmän. I lägren råder militär disciplin och arbetarna behandlas som fångar och förbrytare, sover i tält och äter 250 gram bröd om dagen. Det är under sådana omständigheter svårt att överleva också för de kraftigaste ariska arbetare, som hela sitt liv varit vana vid hårt kroppsarbete. Så mycket svårare då för judiska stadsbor, kroppsligen svaga, som aldrig varit vana vid kroppsarbete i allmänhet och vid tungt arbete i synnerhet. "Man kan utgå från att de som hamnat i ett läger av den här typen aldrig kommer ut därifrån. Om han gör det är han en fullständigt bruten människa," avrundar Kaplan sin dagboksanteckning för denna dag.

Den 27 augusti 1940 Chaim A. Kaplans dagbok: "Vår våndas skriftrulle tar aldrig slut. Jag fruktar att intrycken från denna fruktansvärda tid skall gå förlorade, därför att de inte har skrivits ner så som de borde. Jag riskerar mitt liv genom att skriva, men min förmåga är begränsad; jag känner inte till alla fakta; de jag faktiskt känner till kanske inte är tillräckligt klara och tydliga; och flera av dem skildrar jag på grundval av rykten, vilkas sanningshalt jag inte kan garantera. Men för sanningens skull behöver jag inte enskilda fakta, utan snarare de yttringar som är resultatet av en stor mängd fakta, vilka sätter sin prägel på folks uppfattningar, på deras sinnesstämningar och deras motståndskraft. Och jag kan gå i god för faktaciteten i yttringarna, eftersom jag vistas bland mitt folk och ser deras elände och deras själsliga pina. Och på nytt måste jag framhäva att ingen dag förgår utan att dess prövningar är större än föregående dags. En hel befolkning på 400 000 personer är döende och dess psykiska status närmar sig vanvettets." Så ger Kaplan exempel på hur nazisterna fått vetskap om att de judiska lärarna försörjt sig genom att undervisa illegala elevgrupper. Nu ska de ta reda på om det går att stoppa den undervisningen. Åkarna har blivit de lärdas olycksbröder, eftersom nazisterna blev avundsjuka på dem och tog ifrån dem deras hästar och körtillstånd. Nu går det inte att få tag på någon judisk kusk i staden. Så kom också en ny kaféförordning som stadgade att de bästa och framgångsrikaste kaféerna ska övergå till volksgenossen från och med 1 september, så som fallet tidigare var med de judiska apoteken. "En vacker dag kliver någon tillhörande das Herrenvolk in i ert kafé och intar er plats. Ty ni tillhör honom, och allt ni äger är hans," avslutar Kaplan sarkastiskt.

Ibland undrar man hur vissa föremål eller ting slipper in i samhället. Som dessa elsparkcyklar som invaderat städerna och ställer till med en massa olyckor. På Svt igår kunde vi höra hur man, jag tror det var på Södersjukhuset, dagligen tog emot personer som kom in skadade efter en olycka. Det är framför allt huvudet som är utsatt. Men något hjälmtvång finns inte, som när man cyklar. Ändå kan man komma upp i ungefär samma hastigheter som med en cykel. Mest olyckor är det på helger, då kombinationen alkohol och elsparkcykel är som sämst. Jag har svårt att förstå hur man kan få tillstånd till sådana här uppenbart olämpliga färdmedel. De borde förstås förbjudas.

Den 25 augusti 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok och jag citerar i dess helhet: "En jude kan sova på bara golvet, täckt med några papper. Bortflyttandet av alla möbler och allt husgeråd tillhörande köpmannen Lehr, som bor på Nowolopkigatan 16, tog omkring tre timmar, eftersom han var en rik man med ett vackert hem fyllt av allehanda sköna ting. Dessförinnan hade rövarna stannat i lägenheten invid och hedrat dr Lajfuner med sitt angenäma besök. De stal alla möblerna i ett rum. Plundringen hos köpmannen Lehr var unik också i dessa dagar. De lämnade mannen lika naken som den dag han föddes. Tillsammans med plundrarna kom bärare som tillhörde våra judiska bröder; de är ordinarie bärare, vilka för betalning arbetar regelbundet åt nazisterna. Inte långt från brottsplatsen stod stadsbud, likaledes redo att tjäna sina herrar på uppmaning, men under de senaste veckorna har tyskarna inte längre inviterat ariska bärare på gatan till detta slag, utan de tar hellre lejda bärare som far från plats till plats tillsammans med rövarna." Som synes fanns det även bland judarna de som inte drog sig för att utföra arbete åt herrefolket. De gjorde det i tron att de kunde undgå deportering och för att de kanske måste för att överleva.

Den 22 augusti 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Rasens låghet är i sig själv inte nog för nazismen. Den måste skaffa sig en förevändning för ett högre heligare mål, exploateringen av den judiska rikedomen. Och därför är ett av nazismens mål att utarma judarna och beröva dem alla inkomstkällor...Följaktligen har man vidtagit åtgärder för att upprätta en judisk ekonomisk sektor, som i laga ordning skall utarmas, berövas all kraft." För att åstadkomma detta inrättades en övervakande myndighet, som skulle ha kontroll på landsbygdens produkter. "Byborna hade för vana att frakta in sina produkter till staden, till de judiska köpmännen, där de gjorde ett dubbelt byte. Först lämnade de in sina varor och fick pengar; det var det första bytet. Efteråt kom de till de judiska handelsmännen och bytte ut sina pengar mot stadens fabriksvaror; det var det andra bytet." Vad gjorde då nazisterna? De stiftade en lag som förbjuder judiska köpmän att ta kontakt med byborna och köpa direkt av dem. Byborna måste transportera sina produkter till en för detta ändamål avsedd plats runt om i landet. På de officiella handelsplatserna har priserna fixerats så att det inte lönar mödan, och därför gömmer lantborna undan allt de kan för erövrarna, allt de kan smuggla förbi deras blickar och säljer i hemlighet till judiska köpmän, till priser som är saltade. Judarna har också upphört att vara industriellt produktiva. I varje judisk fabrik har erövrarna satt in övervakare och i praktiken är det därför slut med den judiska äganderätten. Varje judisk fabrik har ett spärrat konto. Om det blir någon vinst förs den över till kontot, men eftersom det är spärrat övergår pengarna till slut i erövrarnas händer. Hyresvärdarna har också fråntagits sin egendom. Hyran betalas till kontrollanten och det är han som har hand om fastighetens alla inkomster och utgifter. En fjärde kategori är de affärsinnehavare vars butiker blev utbrända under kriget eller stängdes för risken att plundras. En del av dem har öppnats på nytt, men man får inte sälja kläder eller andra fabriksvaror, utan bara läskedrycker, glass och godsaker. Den lager- och handelsorganisation som nazisterna åstadkommit anordnades för att ta från judarna, inte för att ge dem något. "När det har förflutit en viss tid kommer ghettot, restriktionerna, förlusten av lagliga rättigheter och alla de andra påbuden att få till stånd uppkomsten av en judisk ekonomisk sektor som kommer att leva sitt eget isolerade liv tills den vittrar sönder. Om man därtill lägger rån, plundring, outhärdliga skatter och tvångsarbete är bilden fullständig", avslutar Kaplan klarsynt.

Nyligen kunde vi följa serien om spionen Putin i Sveriges television. Hans bakgrund, hur han kom till makten och hur han utvecklats till en maktpolitiker som inte skyr några medel för att befästa den. Idag kom ytterligare en bekräftelse på detta, då oppositionspolitikern Navalnyj troligen förgiftats. Det är alltför många händelser som inträffat med oppositionella politiker och journalister som tagits av daga för att det skulle vara tillfälligheter. Den kritiske journalisten till Rysslands krig i Tjetjenien, Politkovskaja, mördades och oppositionspolitikern Nemtsov skjöts ner mittemot Kreml. Sedan har vi förgiftningarna av Litvinenko, en före detta säkerhetsman, som försökt få Putin att inse korruptionens verkningar i det ryska samhället, men som förgiftades med polonium. En annan var ex-spionen Skripal som utsattes för ett nervgift och höll på att dö. Det finns många flera exempel på angrepp på journalister och oppositionella. Även om Putin inte direkt givit order om att likvidera dessa personer, så kan han ge signaler om vad han önskar eller så beklagar han inte att kritiska röster försvinner på ett eller annat sätt, även om han själv inte är inblandad. Det finns alltid människor som, precis som lydiga hundar, kan tolka vad husbonden vill. Putin kunde ha blivit en förnyare av det ryska samhället sa en av de som medverkade i programmet om spionen Putin, men han blev rädd på vägen och valde istället att förlita sig på säkerhetsapparaten och militären, det ryska samhällets stöttepelare. Själv blev han en maktspelare, som inte drar sig för något för att sitta kvar i sin upphöjda position.

Jag fortsätter att uppdatera Kaplans dagbok, som jag inte riktigt hunnit med på sistone. Denna gång är det dagboken för den 15 augusti 1940, där skriver han: "Det var inte för inte som våra förfäder präglade frasen: Lovprisad vare Herren dag för dag och Var finnes på jorden något enda folk, som är likt ditt folk Israel. Vem annan kunde, som vi, bära bördan av fruktansvärda lidanden och plågor och ändå resa sig och skämta? Nerver av stål skulle brista. Alla förutom judarna skulle stappla och stupa under plågans börda. Några av dem skulle förlora förståndet; några skulle lägga sig till sängs; några skulle tigga vid dörrarna. Det är helt naturligt. Men vi är lyckliga så tillvida som vi icke fäster avseende vid det naturliga. Det förekommer ingen ökning av antalet sinnessjuka i Warszawa; om det förekommer är blott på grund av tillströmningen av sådana från landsortsstäderna. I stort sett är skrattet fortfarande något självklart. Ungdomen lever som förut, sysslar med idrott också när de är hungriga. En nation som kan leva under så hemska förhållanden som dessa utan att förlora förståndet, utan att begå självmord - och som alltjämt kan skratta - kommer säkert att överleva. Vilken ska försvinna först, nazismen eller judendomen? Jag är villig att hålla vad! Nazismen försvinner först! Ja, i denna förutsägelse fick ju Chaim A. Kaplan rätt som väl var. Men själv fick ha tyvärr inte uppleva den stund då nazismen försvann. Det är något som vi så småningom kommer att återkomma till. Idag är det också så att högerextremism och nazism har gjort ett återtåg och hur framtiden blir vet vi ännu inte.

Min mor dog innan coronan slog till, vilket vi flera gånger tyckt vara en välsignelse. Om hon fortfarande levt hade det inneburit att vi inte fått besöka henne mer än bakom en plexiglasskiva. Det tror jag inte hon stått ut med. Hennes aska har efter begravningen förvarats på stadens kyrkogård, men hennes önskan var att vi skulle gravsätta henne i hembygden. Det hade vi säkert också gjort om inte coronan även här satt käppar i hjulet. Nu hade vi ändå planerat att resa de 60 milen med urnan för gravsättning i familjegraven. Men våra barn tyckte inte det var någon bra idé, utan ville att vi hörde oss för om det inte gick att sända urnan till kyrkogården. Och det visade sig vara möjligt och sker enligt begravningsförrättaren ganska ofta idag i Sverige, då generationer splittrats och barn och föräldrar kan bo på skilda orter långt från varandra. Vår lösning blev alltså att skicka urnan till kyrkogården i mors hemtrakter. Det känns förstås lite dubbelt. Jag hade gärna gjort resan som en sista gest för henne och varit med vid gravsättningen. Nu fick jag nöja mig med att tända ett ljus och ta fram hennes bild och tänka på henne vid klockringningen. Jag försökte se scenen inom mig och tänka tillbaka på alla roliga och sorgliga stunder som vi upplevt under hennes levnad.

Jag har försummat Kaplans dagbok under en vecka. Det har varit annat som kommit i vägen, som fyra dagar i en sommarstuga vid havet, där jag inte hade tillgång till någon dator. Det var emellertid fyra underbara dagar med strålande sol och värme. Många sommargäster dröjde sig ännu kvar för att njuta av eftersommaren. Dessutom finns det ju flera som bor där permanent. Så vi var inte ensamma. För att återgå till Kaplans dagbok så får jag summera de dagar som försummats. Jag börjar med att citera hans dagboksanteckningar för den 12 augusti 1940 i sin helhet. Han skriver: "Offentlig bön är i dessa farliga tider förbjuden handling. Alla som ertappas med detta brott dömes till stränga straff. Om man så vill är det till och med sabotage och var och en som är delaktig i sabotage utsätter sig för risken att avrättas. Men det avhåller oss inte. Judar kommer samman för att bedja gruppvis i något inre rum som vetter åt gården, med gardinerna fördragna. Idag greps arier till tvångsarbete (med arier torde Kaplan mena polacker, min anmärkning). Nu är det den tid då man skördar säden på åkrarna i das Reich, och av det skälet infångas oskyldiga förbigående som hundar på gatan och skickas till skördefälten. Därför har det blivit en kaotisk dag, allra helst på huvudgatorna i Warszawa. När fotgängare försvann från gatorna, sedan jakten inletts, stoppade nazisterna spårvagnarna och lät de manliga passagerarna stiga av, antingen de var polacker eller judar. Efter utfrågningar gick judarna hem, och polackerna kastades i fängelse. Hur förträffligt är det inte att vara jude! Den 13 augusti 1940 skriver Kaplan: Führern har sagt att judarna i tjugo år skall vara slavar i das Reich. Före krigsutbrott förutspådde han, att om det blev krig skulle den judiska rasen i Europa utrotas. Hans svaghet ligger i hans profetior. I sina dispyter med Churchill ikläder han sig också profetens roll och förutsäger att den judiska rasen i Europa ska förintas, att England snart ska vara besegrat och att alla hans fiender skall utplånas från jordens yta och att nazisten skall behärska världen i tusen år. Men som den profet han låtsas vara, så har han inget att säga om sitt eget folk för framtiden. För att hans profetia ska gå i uppfyllelse har han redan börjat vidta åtgärder. I varje del av det erövrade området där det bor judar tvingar han dem till straffarbete. På dussintals platser har det inrättats arbetsläger för tusentals judar, som förbrukar sin energi och sin förmåga till förmån för det Reich som utspydde dem och förvandlade dem till något man kan trampa på. Judenrat förband sig att förse dem med 8 000 arbetsdugliga ungdomar varje dag. Eftersom arbetsplatserna ligger långt utanför staden måste de gå dit och därifrån till fots. De arbetar åtta och en halv timme, och om man lägger till två timmar i gångtid så blir det tio och en halv timmes arbete om dagen, utan lön. Jag fortsätter att uppdatera dagboken i morgon.

München var konstnärernas stad, men också Wittelsbacharnas. De hade styrt Bayern i 800 år, men tappade den på en natt när litteratörerna tog över i november 1918. Men München kom även att bli Hitlers stad. I Svante Nordins intresseväckande bok Hitlers München får vi veta hur det gick till. Hitler bosatte sig i München 1913. Han hade flyttat dit i sällskap med en fyra år yngre kamrat, Rudolf Häusler, som han lärt känna på ett härbärge i Wien. Hitler var barskrapad och fick precis som i Wien leva på att måla av kända byggnader och sälja dem som vykort. Häusler flyttade snart och Hitler levde ett isolerat och ensligt liv. Varför hade han flyttat till München, undrar Svante Nordin. I Mein Kampf uppger han ideologiska skäl, att München var en tysk stad till skillnad från det multietniska Wien, som han kallade ett "rasbabylon". Men det är en efterkonstruktion, menar Nordin, ty München hade också många judar. Ett skäl till att han flyttat kan helt enkelt vara att han ville komma undan de militära myndigheterna och slippa värnpliktstjänstgöring. Då de österrikiska myndigheterna ber honom om en förklaring till varför han hållit sig borta, så ger han en gråtmild historia och skyller på att han varit medellös och att han glömt att inställa sig till mönstring. Hans vädjan till medlidande leder till att han slipper straff, men tvingas till mönstring, där han förklaras oduglig till vapentjänst. Så kom kriget och han anmäler sig som frivillig. Kriget löser han livsproblem och han hamnar i en gemenskap som ger mening åt hans liv. Svante Nordin ifrågasätter flera av de ståndpunkter som Hitler ger uttryck för i Mein Kampf. Stämmer det han säger med verkligheten eller är det efterhandskonstruktioner. Ett par skrivna dikter av honom under första världskriget visar en förvånansvärd sida av honom, då de har en human stämning om en fransk soldat som hjälper en sårad tysk soldat. Det visar att man inte ska dra alltför tvärsäkra slutsatser om Hitlers ideologiska ställningstaganden. Efter kriget återvände Hitler till München i slutet av 1918. En kapten Karl Mayr som förbarmade sig över honom karakteriserade honom som "en trött kringströvande hund som sökte en herre". Mayr blev en av dessa herrar. Hitler försökte klamra sig fast vid sitt regemente, men soldaterna hade radikaliserats och börjat bilda soldatråd. I Mein Kampf ger Hitler sken av att han försökte komma bort från soldatråden, men fakta visar att han både blev vald till förtroendeman och vakt vid ett krigsfångeläger. Han deltog även i begravningståget efter den mördade Kurt Eisner iförd röd armbindel. Då de vita tagit över i staden gick Hitler över till dem. Han ingick i en undersökningskommission som tog reda på kommunister. Tydligen fungerade han här som angivare. I september 1919 ansluter han sig till det tyska socialistiska arbetarpartiet som snart ska bli Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Snart blir han dess ledare. Det var i München som Hitler lärde sig allt om politik. Av Eisner lärde han att makten kan plockas upp från gatan, hur tidigare okända personer kan lyftas till obegränsad makt. Han hade också sett hur folkets entusiasm kunde föra en ledare till toppen. Av den misslyckade kuppen 1923, drog han slutsatsen att makten inte skulle tas med våld utan att man kunde utnyttja demokratin för att störta den. För den som inte hade några skrupler erbjöd sålunda München alla möjligheter och staden blev också platsen, där rörelsen fick fotfäste och man kunde växa till en landsomfattande rörelse.

10 augusti 1940 skriver Chaim Aron Kaplan i sin dagbok: "Kort tid efter erövringen av Warszawa satte man upp upprättandet av ett ghetto på dagordningen. Alla förberedelser var gjorda och Judenrat kunde till och med publicera en detaljerad förteckning på de gator, där det skulle vara förbjudet för judar att bo. Vid den tiden hade vi ännu inte vant oss vid sådana påbud. Varje kungörelse skakade oss i grunden, och ghettopåbudet, som var det allvarligaste av alla, gjorde det i än högre grad. Så avfördes plötsligt saken från dagordningen. Vi var inte beredda på vare sig dess uppdykande eller dess försvinnande. Saken föll i glömska....Tids nog att oroa sig när den dagen kommer". Och nu har den kommit, ty Kaplan skriver att första steget till ett ghetto nu tagits. Judenrat har byggt murar som det bekostat själva och man har nu fastställt vilka gator som befinner sig utanför ghettot och där inga judar får bo. Det är ännu inte något fullständigt ghetto, men halvt, tredjedels eller kvarts ghetto. En ny order har också getts om att öppna butikerna på nytt. Men en affärslokal som bara är öppen då och då betraktas som en stängd butik. Det har orsakat stor uppståndelse bland affärsägarna, för en köpman som har en butik har allt, men om han inte har något butik har han ingenting. Därför började affärsägarna genast reparera sina butiker. Det är magistraten som ger handelsrättigheter, men ett sådant tillstånd innebär inte automatiskt tillåtelse att bedriva affärsverksamhet. Det är bara ockupanterna som kan ge ett sådant. De som nu lägger ner stora summor på att reparera sina butiker har alls ingen garanti att han ska få ett tillstånd. 229 judar har lagt in ansökan om tillstånd, endast 7 stycken har fått det. Samtidigt kan arier få sådana utan svårigheter. Det ska tilläggas att judar endast får sälja till privatpersoner, grosshandel är förbjudet för judar. "Hädanefter blir tidningarna i stånd att säga, att Warszawa vaknar till nytt liv. Det blir blott ännu ett av de bedrägerier som ockupanterna är så skickliga att åstadkomma", avrundar Kaplan.

Den 6 augusti 1940 skriver Chaim A. Kaplan om hur även döden, att ta farväl av de sina kommit att påverkas av ockupationen. Om man så vill kan man dra paralleller till den världsomfattande pandemi som nu härjar världen idag. Kaplan skriver och jag citerar texten i sin helhet: "Vi har alltid betygat de döda vår vördnad med särskild givmildhet och förrättat begravningen med kärlek. En offentlig person hedrades inte alltid under sin livstid, men antingen han hade arbetat uppriktigt och ärligt eller inte fick han en storslagen begravning. Nu, under ockupationens svåra tid, har vi också berövats denna sköna död. Varje stor man eller ledare bland sitt folk som avlider under denna onda tid förs till sin grav ensam, och hans död och begravning är okända för alla. Eftersom det inte finns några tidningar, finns det inte heller någonstans att kungöra dödsfallen. Ibland fäster man ett anslag på husets port - särskilt de förmögna icke-judarna har tagit det för vana - men endast ett fåtal individer bland judarna har tillämpat detta, och alltsedan den dag då de judiska tryckerierna stängdes har också dessa undantagsfall upphört. Av det skälet vet ingen, i en stad så stor som Warszawa, vem av hans bekanta som alltjämt lever och vilka som är döda."

Idag är det 75 år sedan atombomben "little boy" föll över Hiroshima och orsakade omkring 100 000 människors omedelbara död. Lika många dog senare av strålningsskador. Tre dagar senare föll nästa bomb, "fat boy", över Nagasaki och orsakade hundratusentals offer. Truman, USA:s president, yttrade 16 timmar efter att bomben fällts: "För 16 timmar sedan fällde ett amerikanskt flygplan en enda bomb (!) mot Hiroshima, en viktig japansk militärbas". Men Hiroshima var inte bara en militärbas, utan en stad med omkring 400 000 invånare och bomben riktades inte mot militärbasen, utan fälldes över ett sjukhus. Att Truman ville få medborgarna att tro att det var en militärbas berodde på att man fortfarande levde i den gamla föreställningen att civila skulle skyddas. Men ljuga kunde man lika bra då som nu. Sedan bomben föll har vi som föddes vid den tiden levt i dess skugga, haft atompesten som ett hot. Men den så kallade terrorbalansen har sett till att bomben inte utlösts sedan dess. Men hotet finns kvar och numera är det långt flera länder än USA och Sovjet som är i besittning av det här domedagsvapnet. Och dagens politiska ledare känns inte som om man har något större förtroende för. Idag uppmärksammas i alla fall bomben över världen, vilket känns bra. I Japan har man redan samlats i skuggan av pandemin för att i ett mindre antal än vanligt minnas det drakregn som föll över landet.

Den 3 augusti 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "Erövrarna har skickat sina därtill utsedda (kommissarier) till vartenda förmöget och gammalt judiskt affärsföretag, vilket innebär att den judiska äganderätten till företaget upphör i samma ögonblick som kommissarien träder in. Den tjänstgörande främlingen är företagets ende chef och ingen kan lyfta ett finger annat än på order av honom. Företagets ägare får inte ens vistas i lokalerna. Om nettoinkomsten är tillräcklig får firmans ägare, som berövats sitt företag, en viss summa i veckan för sitt uppehälle. Men han är alltid den siste som får något, och hans lön är på intet vis garanterad. På det sättet har hundratals judiska affärsföretag tagits från sina ursprungliga ägare." Men det gäller inte generellt säger Kaplan, ty det finns judiska firmor vilkas ägare blivit rika till följd av de sluga överenskommelser de gjort med övervakarna. Det har gått till så att ett företag som sköts av en kommissarie är berättigad att få råvaror till låga, officiella priser. Företagen köper billigt och säljer dyrt. Om övervakaren vet vad han gör ingår han en hemlig överenskommelse med bolagets ägare och båda tjänar på det. Eftersom de flesta övervakarna är Volksgenossen som känner till landets traditioner så är en vink åt dem tillfyllest, avslutar Kaplan.

Nyligen läste jag Volker Weidermanns fängslande skildring av den kortlivade Bayerska rådsrepubliken i hans bok München 1918, när författare och drömmare tog makten. I Steve Sem Sandbergs roman Allt förgängligt är rådsrepubliken åter i fokus samtidigt som han har en parallell historia, där den ryskfödda psykoanalytikern Lou Andreas Salomé, lärjunge till Freud, besöker författaren och poeten Rainer Maria Rilke i München. Salomé och Rainer, som hon kallar honom, brevväxlade hela livet, utom just under de månader då revolutionen i München ägde rum. Detta tomrum har Steve Sem Sandberg kunnat fylla med sin fantasi, även om han också gör utdrag ur brev och dagböcker. Vi får alltså både en yttre, närmast dokumentär skildring av händelseförloppet med en inre upplevelse, av hur Lou Andreas Salomé, i sin isolerade tillvaro ser på sin situation och hur hon upplever omvärlden. Hon bor på hotell Gartenheim, där hon omges av en grupp musiker och den excentriska Regina Ullman. Hon iakttar och skildrar hur olika dessa personer reagerar på revolutionen. Författaren kan alltså dubbelexponera händelserna. Den yttre dramatiken avbryts av mer kontemplativa avsnitt. Förutom Lou Andreas Salomé och Rilke är författaren och dramatikern Ernst Toller en av huvudpersonerna. Som flera andra dras han med i revolutionens osannolika förlopp. Han tillhör de oberoende socialisterna, de som först genomför den operettliknande revolutionen och utropar rådsrepubliken. Då Kurt Eisner mördas kliver Ernst Toller in som en av de ledande i handlingen, fast han egentligen inte önskar det. Men han känner kallet. Han är en humanist mer än en hårdför revolutionär och han vill försöka ena vänstern, majoritetssocialisterna och kommunisterna och de oberoende för att befästa republiken. Men kommunisterna kallar republiken för en skenrepublik och vill genomföra en revolution som i Ryssland och krossa borgerligheten. Och inte heller majoritetssocialisterna vill ha något samarbete med de oberoende. Kommunisterna genomför en kupp och tar över makten och de avrättar också några människor som tagits som gisslan. I en dramatisk scen försöker Ernst Toller se till att liken av de avrättade förs bort för att inte ge de vita anledning att hämnas. Toller vill spara liv, men möts av kommunisternas förakt. Två gånger om räddar arbetarna republiken, men tredje gången bryter de vita genom befästningarna och en vild jakt inleds på socialisterna följt av ståndrätter och avrättningar. Ernst Toller tar till flykten och gömmer sig på skilda ställen i staden, men blir till slut upptäckt. Han avrättas inte, men får avtjäna ett långt fängelsestraff. Allt förgängligt är en berättelse om historiens förlorare, som för ett kort ögonblick skymtade en annan och ljusare framtid.