krille tvärvigg

Min mor dog innan coronan slog till, vilket vi flera gånger tyckt vara en välsignelse. Om hon fortfarande levt hade det inneburit att vi inte fått besöka henne mer än bakom en plexiglasskiva. Det tror jag inte hon stått ut med. Hennes aska har efter begravningen förvarats på stadens kyrkogård, men hennes önskan var att vi skulle gravsätta henne i hembygden. Det hade vi säkert också gjort om inte coronan även här satt käppar i hjulet. Nu hade vi ändå planerat att resa de 60 milen med urnan för gravsättning i familjegraven. Men våra barn tyckte inte det var någon bra idé, utan ville att vi hörde oss för om det inte gick att sända urnan till kyrkogården. Och det visade sig vara möjligt och sker enligt begravningsförrättaren ganska ofta idag i Sverige, då generationer splittrats och barn och föräldrar kan bo på skilda orter långt från varandra. Vår lösning blev alltså att skicka urnan till kyrkogården i mors hemtrakter. Det känns förstås lite dubbelt. Jag hade gärna gjort resan som en sista gest för henne och varit med vid gravsättningen. Nu fick jag nöja mig med att tända ett ljus och ta fram hennes bild och tänka på henne vid klockringningen. Jag försökte se scenen inom mig och tänka tillbaka på alla roliga och sorgliga stunder som vi upplevt under hennes levnad.