krille tvärvigg

För Rosa Luxemburg var socialismen det stora hoppet, en dröm som hon kämpade för. Hon blev en av det tyska socialdemokratiska partiets viktigaste medarbetare i början av 1900-talet. Hon trodde på det internationella brödraskapet, på att proletärer i alla länder skulle förena sig. Därför blev chocken stor, då det tyska socialdemokratiska partiet, SPD, röstade för krigskrediterna och möjliggjorde det första världskriget. Partiet blev plötsligt ett nationalistiskt parti. Men den utvecklingen hade varit på gång under flera år. Socialismen som ett mål fanns med i partiprogrammet sedan 1891, men hade förvandlats till ett avlägset framtidsmål, ett maximikrav, medan den dagliga kampen, minimimålet blev allt viktigare. Kapitalismen skulle inte störtas, utan reformeras. Den andra chocken i Rosa Luxemburgs liv kom i samband med kapitulationen den 11 november 1918, då SPD inte valde att haka på den revolutionära vågen, som uppkom, utan istället gick i maskopi med de frikårer, som kom att kväsa revolutionen och som snart kom att bli nazisternas kärntrupper. För Rosa Luxemburg var detta slutet, hon greps tillsammans med Karl Liebknecht och mördades på ett brutalt sätt.

Nina Björks Drömmen om det röda, om Rosa Luxemburg, nominerades aldrig till August-priset i fackboksklassen, precis som Henrik Berggrens stora biografi om Olof Palme för några år sedan ratades. Men den senare var i alla fall nominerad. Om August Strindberg, som bär det här prisets namn, haft ett ord med i laget, tror jag att han skulle protesterat. Precis som han själv var en kontroversiell och stridbar person, så var Rosa Luxemburg och Olof Palme det. De både älskades och hatades. Och båda fick också ett brutalt slut. Rosa Luxemburg trodde på en frihetlig socialism, inte den leninistiska modellen med ett elitparti som ledde massorna. Hon hade tvärtom en stor tilltro till massan, folket, och ville att det skulle gå i spetsen. Hon trodde att handlingen skulle bli vägledande för massorna, att de skulle lära sig vad som behövde göras inte på ett parti som stod och pekade ut vägen. Hon slogs för sin dröm med pennan, rösten och kroppen som aktivist. Men hon blev en förlorare och fick plikta med sitt liv. Om framtiden visste hon inget, men hon skrev, att om det inte blev socialism, så var alternativet barbari. Och visst fick hon rätt, ty det som hände i Tyskland under nazismen kan väl inte kallas annat än barbari. Och barbariet har fotsatt även efter kriget med nya krig, med ekonomiska kriser och elände. Nina Björks bok hade varit värt ett August-pris, tycker jag.

Kommer allt tok ifrån USA? Nyss var det Trump, nu är det Black Friday. Måste vi gå på allt som kommer därifrån? Hallowen har ju tagit över och förpassat vårt eget allhelgonafirande i bakvatten. Sedan tidigare har vi försetts med jeans, tuggummi, hamburgare, coca cola, internet och facebook. Och vad värre var: atombomben. Black Friday verkar av nyhetsrapporteringen ha slagit igenom, folk har på sina håll strömmat till butikerna. De som talar om klimathotet brukar framhålla konsumtionen som en av de viktigaste faktorerna i sammanhanget, men de tycks tala för istort sett döva öron. Nu avlöser reorna varandra och människor tycks ha anpassat sitt shoppande efter detta, så kanske att handeln tar död på sig själv. Man kan ju alltid hoppas....

Ett parti som förstått kulturpolitikens betydelse är SD. Men det man föreslår bör man vara observant på. Man utgår från ett antropologiskt perspektiv, det vill säga seder och bruk, traditioner, föreställningar och umgängesvanor och inte från ett skapande synsätt. Så här kan det låta: "Vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om mänskliga rättigheter, demokrati och materiellt välstånd. Detta gör att dessa kulturer i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår skapa goda levnadsvillkor". Trots talet om mänskliga rättigheter och demokrati, så blir innebörden en annan om vi ersätter kultur med ras. Då låter det helt annorlunda, eller hur? SD är emot statliga anslag till Etnografiska museet, Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Världskulturmuseet. Däremot kan Dramaten, Operan och Riksteaterna få ökade anslag om man håller sig till den traditionella svenska kulturen enligt SD. Man anser vidare att "samhällssplittrande, mångkulturalistiska verksamheter" inte ska få något stöd. Och folkbiblioteken ska primärt rikta sig till svenska medborgare. De utländska medborgare som inte har rätt att vistas i landet ska kunna nekas tillgång till bibliotekens tjänster. Hur? Passkontroll kanske, något SD är mycket pigga på. Man vill också skära ner stödet till yrkesverksamma konstnärer inom alla genrer och tycker i nyliberal anda att dessa i högre grad ska "kunna stå på egna ben". Sammantaget vill man styra kultupolitiken till en genomgripande samhällsomvandling. I en riksdagsmotion heter det att kulturen ska "återupprätta den gemensamma nationella identiteten", det vill säga en dröm om ett homogent samhälle utan motsättningar, utan konflikter - en klassisk fascistisk dröm. SD kommer med säkerhet i nästa valrörelse att lyfta fram kulturpolitiken, det gäller för övriga partier att vara vaksamma och gå till motangrepp mot en politik som kan förstöra mycket av det som byggts upp under decennier.

Långt om länge har jag tagit itu med Sara Lidmans järnbaneepos. Har läst första delen Din tjänare hör och har nu gett mig i kast med del 2 Vredens barn. Vilken histoira! Vilket språk! Man blir helt betagen. Jämfört med Tjärdalen, som jag läste innan eposet, så har hon slipat bort en del av den värsta dialekten, men ändå finns ju det karakteristiska i språket med. Personteckningarna är fantastiska och humoristiska och kärlekshistorien mellan Didrik och Anna Stava gripande. Och hon håller oss på halster, ty kärleken dem emellan är utdragen. Jag ber att få återkomma då jag trängt längre in i berättelsen.

Är inte bilden av tiggaren med sin mugg framför det stora varuhuset eller utanför banken en talande illustration till vårt ekonomiska system. Här finns både överflödet av varor och mängden pengar och den lilla människan med sin ynka skärv. Kan vi kalla detta rättvist? Ska tiggaren skylla sig själv? Eller finns andra förklaringar? Förvisso. Vårt ekonomiska system skapar både de omåttligt rika och de ofattbart fattiga. Nu finns de som inte längre tål denna syn, tiggarna måste bort. De är ju en skamfläck för vårt samhälle, en böld på dess skinande yta. Vi måste ta i med hårdhandskarna säger en del. Det här kan inte fortsätta, de måste bort. Men om de försvinner har vi vunnit något då? Eller har vi bara sopat problemen under mattan? Fattigdomen, skapad av ett orättvist och brutalt ekonomiskt system försvinner inte även om tiggaren försvinner från vår dörr.

Idag påminns jag om min bror Oves födelsedag. Om han levt skulle han ha varit 67 år. Men nu blev han inte ens 19 år. En helt onödig bilolycka stäckte hans liv. Det var en blöt fest som resulterade i denna tragik. Motvilligt hade han följt med till stan, där en föräldrafri kväll ägde rum. Enligt min mor ville han inte åka för han hade ont i ryggen. Men hans kompisar hade övertalat honom. Till festen kom två personer med sina bilar, vilka inte var bekanta för min bror. Ändå kom han att hoppa in i en av deras bilar, då de kom på den galna idén att köra kapp, fast de druckit. Kappkörningen skedde på en smal och slingrande väg utanför stan. Efter någon mil körde mannen, som vi kan kalla Håkan, av vägen och min bror slungades ut ur bilen. Han var medvetslös då ambulansen kom, men kvicknade till på sjukhuset. Men efter ett dygn blev han sämre, hans inre skador var för svåra för att det skulle gå att rädda honom. Natten då man ringde från sjukhuset och kallade in oss kommer jag aldrig att glömma. Efterspelet till den här olyckan var osmaklig. Han som kört bilen försökte nu skylla ifrån sig och påstå att det var min bror som kört. Polisen trodde honom dock inte och efterhand kröp sanningen fram, då en av hans kompisar fick dåligt samvete och avslöjade hur det gått till och att det inte var min bror som kört. Vi var alla chockade över det som hänt, men någon hjälp att komma över det som skett fick vi inte, krishantering var ännu inte påtänkt, det enda som erbjöds var lugnande medicin, så att vi kunde klara begravningen. Att förlora ett barn under sådana här traumatiska omständigheter är något som man aldrig kommer över. Än idag brukar min mor då vi träffas ta upp den här kvällen. Och för mig som förlorat en bror känns det oerhört sorgligt. Jag tänker ofta på hur det skulle ha varit om han fått leva.

Åminnelsen av Kristallnatten, då nazisterna gick bärsärkagång mot judiska butiker i Tyskland 1938 sammanföll i år med det amerikanska presidentvalet, där Donald Trump valdes till Amerikas president. Händelsen ser ut som en tanke. Trump har i valrörelsen spytt galla över islamister och latinos och orerat om en mur mot Mexiko. Precis som nazisterna generaliserar han och klumpar ihop grupper av människor och sprider hatets gift.

Dagens namn är Mårten. För Skånes del innebär det väl ett firande med gås och svartsoppa och kanske spettekaka till dessert. Inget som får det att vattnas i mun på mig precis. I alla fall så får dagen mig att minnas en lärare jag hade på den ettåriga kontorskurs jag gick på i min ungdom. Denne lärare, som var skåning, framhöll alltid landskapet. Det var Sveriges kornbod och här fanns den bästa och godaste maten. Det störde mig som kom från det stenrika och magra Småland (inte sten i abstrakt mening, utan det som ligger och skräpar på marken). Om gås, svartsoppa och spettekaka ingick i hans meny vet jag inte, men han pratade aldrig om det i alla fall. Kanske inte ens han kunde förlika sig med dessa rätter.

In sin bok 1947 följer Elisabeth Åsbrink de långa linjerna i historien månad för månad under året 1947. Här finns förstås kalla kriget med, men det är inte huvudsaken. Istället riktar hon våra blickar mot fröet till terrorismen, den eviga Palestinakonflikten, den smygande fascismen, nazismens överlevnad och förnekandet av förintelsen. Hon uppsöker det förflutna för att vi ska kunna se vårt nu. Men frågan är: vill vi se det? Redan två år efter världskrigets slut tycks människorna trötta på alla rättegångar mot krigsförbrytarna och vill se framåt istället. Britterna tycker att det nu är viktigare med ett fungerande Tyskland som kan bli ett värn mot kommunismen. Frankrike uppehåller sig vid offren inom den franska motståndsrörelsen och undviker frågan om de många fransmän som kollaborerade med nazisterna. Sovjet erkänner inte judarnas, de homosexuellas eller romernas öden, utan ser alla dödsoffer som fascismens martyrer. Amerikanerna koncentrerar sig på det som går att bevisa och utelämnar annat. Så skapas en bild, som är naggad i kanten. I Italien försöker en överlevare, Primo Levi, få ut sin bok Är detta en människa? men får stora svårigheter, nästan inget förlag är intresserat, världen vill inte bli påmind, tycks förlagen mena. På ett gungfly skapas världen igen. Kriget har lett till en aldrig sinande ström av judiska flyktingar till Palestina. Sionisterna eldar på, de drabbade judarna måste få ett hem, det måste bli ett slut på förföljelserna. Världen har dåligt samvete och ser mellan fingrarna, att det bor arabiska palestinier i det område dit judarna utvandrar. En FN-kommitté sliter med frågan i åratal och då man äntligen lägger fram sitt förslag om en delning blir följden en deportation av arabiska palestinier från sina hembyar till stora flyktingläger. En orättvisa upprättas som kommer att följa oss ända in i vår nutid. 1928 grundas det muslimska brödraskapet. Grundaren Hasan al-Banna inför sin revisionism av islam, där kärleken till döden och plikten att utföra jihad blir de viktigaste komponenterna och därmed är fröet till terrorismen skapat. I Malmö samlar Per Engdahl de övervintrande nazisterna, skaffar jobb åt en del, ordnar med papper åt andra för utresa till framför allt Argentina. Här startar man tidningen Der Weg, som blir ett organ, en plattforma för att driva de nazistiska idéerna vidare och här kan folkmordet förnekas.

Det som få trodde var möjligt blev i natt en realitet, Donald Trump blir Förenta Staternas 45:e president. Opinionsmätningarna tog, precis som i fallet Brexit, fel och de politiska förståsigpåarna fick anledning att klia sig i huvudet. Varför vann då Trump? Kanske för att han lyckats ge en röst åt missnöjet över globaliseringens följder, att många inom arbetarklassen drabbats med nerläggningar av industrier, vilket lett till arbetslöshet. En annan orsak invandringen i ett land som är känt för att ha tagit emot många invandrare. Men efter terrordåd och våldsdåd, som islamister och utlänningar fått skulden för, så har Trump med sitt tal om en mur mot Mexiko och knarkhandeln vunnit sympatier. Hans språk har också gått hem i stugorna och talet om att göra Amerika stort igen. Att Trump är en demagog av stora mått har inte hindrat honom från att få följare. Vad Trumps seger innebär är ju svårt att sia om, hans budskap härvidlag har inte varit alldeles solklart, dock verkar det som att USA åter skulle välja isolationismens väg och sluta sig inom sig själv. Men säker ska man inte vara. Vad hans presidentskap kommer att innebära för resten av världen vet vi inte heller. Börserna tycks ha reagerat negativt på hans val, vilket dock bara uttrycker en osäkerhet över vilken väg han kommer att välja. Finansmarknaden vill ha klara spelregler och stabilitet och inte riskera något. För Europas del är valet av Trump också oroande. Nästa år stundar val i Frankrike och Tyskland, vad kommer det att innebära. Kommer Frankrike få en rasist till president och kommer nazisterna i Tyskland att vädra morgonluft. För vår del i Sverige kan Trumps vinst leda till att SD vinner ännu mera terräng. Hatet mot de som är annorlunda och mot invandringen kommer att öka och nationalismen är på väg tillbaka. En nationalism som för Europas del visat sig ödesdiger under 1900-talet.  Vad var det Brecht sa: lille man be en bön eller något ditåt. Är det det som blir vår framtid?

Ovanstående fråga ställde en äldre herre i hatt och med käpp till oss, då vi stod och sålde Vietnambulletinen i Växjö för ett otal år sedan. Nu kanske frågan åter kan ställas om man tänker på det amerikanska presidentvalet. Här har vi i månader matats med information om valet och de bägge presidentkandidaterna. Och nu då valdagen närmar sig så verkar det närmast hysteriskt. Om man ser på nyheterna i TV eller lyssnar till radio så dominerar valet fullständigt. Och nu ska man också ha valvaka hela natten, vilket knappt ett svenskt val har. Man undrar vart tog Mosul vägen och alla andra nyheter i världen. Visst presidentvalet är viktigt, vem som är president i USA påverkar världen, men ändå, måste man ha en så allt uppslukande bevakning. SR verkar ha skickat iväg stora delar av sin personal over there. Så frågan kan ställas: äro vi icke svenskar?

6 november ingen Lützen-dimma precis, utan ett ihärdigt snöande och en kyla genom märg och ben. Vintern kom tidigt i år. Vem firar Gustaf Adolf? Inte ens nazisterna kanske. Annars är det väl en kung i deras smak? Liksom Karl dussin. Och de natinoellt sinnade är inte tillräckligt många för att hålla dagen i helgd. Nej, det enda som återstår är en liten rund och trevlig bakelse som fått ge hans namn. Jag minns hans kläder som finns bevarade i Livrustkammaren, blodiga och tilltygade. Då var inte lätt att vara kung. Man måste in i stridens mitt, riskerade att bli nerhuggen eller skjuten. Det var en annan slags representation än den som kungamakten idag åtnjuter. Gustaf Adolf fick dö för sin tro, vad skulle han ha tyckt om påvebesök. Här slogs man i årtionden i religionens namn, även om det låg maktpolitiska strävanden också i potten. Nej, dagen får passera utan att jag tänder ett ljus för kungamakten istället får det bli för min far och min bror. Ljus över deras minnen.

Det finns ju år som bär en speciell prägel som 1984, som för alltid förknippats med Orwells roman om ett framtida samhälle, där Storebror ser dig. Men 1947 var också ett sådant år, då det stod och vägde efter kriget, hur skulle världen utvecklas, hur skulle ett nytt storkrig undvikas. Om detta år har journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink skrivit en bok, som för övrigt är nominerad till Augustpriset. En intressant sak som Åsbrink tar upp är britternas agerande efter kriget. Under en vecka i februari 1947 avsade sig Storbrittanien ansvaret för Palestina, gav Indien självständighet och ville man inte längre stödja Grekland och Turkiet som tidigare. Det stora imperiet, där solen aldrig gick ner, rämnade och britterna vände sig in mot sig själva. Är det inte något sådant vi återigen bevittnar med Brexit? Britterna spelar också en ödesdiger roll, då det gällde krigsrättegångarna mot nazisterna. Just 1947 tyckte den brittiska regeringen att man borde se framåt inte bakåt och skuldbelägga Tyskland. Istället behövde man ett Tyskland som fungerade, det handlade förstås om affärer och att britterna inte hade råd längre. Att förhindra kommunismens spridning blir viktigare och snart är Marshallhjälpen på plats. På så vis blev inriktningen en annan, offren åsidosattes, deras upprättelse var inte längre lika viktig och mycket lämnades åt sidan, som hur romerna och de homosexuella behandlats. En annan sak som Åsbrink berör, och som sammanhänger med detta och verkar mycket obehaglig, är den roll som nazisten Per Engdahl spelade vid krigsslutet. Engdahl blev en beskyddare av de nazister och SS-män som flydde efter den tyska kapitualtionen. I Malmö tog han emot dem, skaffade fram jobb åt dem eller såg till att de på hemliga vägar lyckades ta sig till ett land som ville ta emot dem. En av dem som han mötte var Johann von Leers, en av Goebbels chefsideologer och en judehatare av stora mått. I sin bok Judarna ser dig noterar han om Albert Einstein att denne inte är hängd än. Så småningom tar sig denne man till Argentina och Buenos Aires dit många före detta nazister landade. Där tas han emot av president Peron, vilken får grundligt betalt för besväret ur Tredje rikets fonder, skapade av judarnas pengar. Här övervintrar han och många flera i väntan på nya goda tider, vilka nu ser ut att ha kommit. Åsbrinks bok rekommenderas.

Sverige eller kanske snarare Lund med omnejd drabbades under ett dygn av någon sorts påvefrossa. Påven togs emot som en rockstjärna, även om han knappast var utrustad som en sådan i sin vita skrud och vita huvudbonad. Blygt leende och vinkande möttes han av glada och entusiastiska människor och medierna visste inte till sig i vördnad. Det var som på de Strindbergska jubelfesternas tid, då människor hurrade och jublade och glömde bort att fråga sig vem påven var. Så småningom framkom dock en del kritiska röster, som frågade sig just det: vad stod påven för? Jovisst han var ju emot kvinnliga präster och abort och hans kvinnosyn var inte precis up to date. Det är klart att han hade ett försoningsbudskap med sig och att han vill försonas med den forna fienden protestantismen är väl bra. Men varför fanns det olika syn på religionen och hur har denna uppkommit var det knappast något som media i stort brydde sig om. Vad påvens besök kommer att mynna ut i återstår att se, men då det gäller kvinnosynen verkar det inte som det kommer att ske någon förändring.

Juridikens irrgångar är svåra att förstå sig på. Bakgrunden är den att Kent Ekeroth (SD) stämde Svt för att man visat bilder från den videofilm som Ekeroth tagit, då han och Erik Almqvist och Christian Westling under en blöt utekväll 2010 förolämpat flera personer, bland annat komikern Soran Ismail, med rasistiska och sexistiska tillmälen. Erik Almqvist tillgrep också ett järnrör som han hotade med. Till hans försvar måste dock tilläggas att han tog konsekvenserna av sitt handlande och lämnade partiet. Men så icke den fräcke Ekeroth. Han ville istället ha pengar och hävdar sin upphovsrätt. Med den som vapen lyckades han få Göteborgs Posten och Dagens Media att punga ut med resp. 3 100 kr och 4 200 kr. Nu vill han ha 164 566 kr från Svt (undrar hur han kom fram till den siffran?). Nämnas kan att tingsrätten dömt Ekeroth att betala 80 000 kr i skadestånd till Svt. Men nu är två domstolar oense om ärendet ska tas upp till omprövning. Patent och marknadsöverdomstolen har skickat tillbaka ärendet till Patent- och marknadsdomstolen för att pröva fallet igen. Däremot säger man att man inte vill ta ställning till vad som är rätt eller fel i sakfrågan. Nehej, så att hota någon med järnrör och skrika rasistiska och sexistiska tillmälen är helt i sin ordning och inget att pröva, däremot någons upphovsrätt. Ja, jag säger då det, man blir inte klok på de lagkloka. Världen idag är upp- och nervänd, åtminstone juridikens värld, där moral inte har någon talan.