krille tvärvigg

Idag påminns jag om min bror Oves födelsedag. Om han levt skulle han ha varit 67 år. Men nu blev han inte ens 19 år. En helt onödig bilolycka stäckte hans liv. Det var en blöt fest som resulterade i denna tragik. Motvilligt hade han följt med till stan, där en föräldrafri kväll ägde rum. Enligt min mor ville han inte åka för han hade ont i ryggen. Men hans kompisar hade övertalat honom. Till festen kom två personer med sina bilar, vilka inte var bekanta för min bror. Ändå kom han att hoppa in i en av deras bilar, då de kom på den galna idén att köra kapp, fast de druckit. Kappkörningen skedde på en smal och slingrande väg utanför stan. Efter någon mil körde mannen, som vi kan kalla Håkan, av vägen och min bror slungades ut ur bilen. Han var medvetslös då ambulansen kom, men kvicknade till på sjukhuset. Men efter ett dygn blev han sämre, hans inre skador var för svåra för att det skulle gå att rädda honom. Natten då man ringde från sjukhuset och kallade in oss kommer jag aldrig att glömma. Efterspelet till den här olyckan var osmaklig. Han som kört bilen försökte nu skylla ifrån sig och påstå att det var min bror som kört. Polisen trodde honom dock inte och efterhand kröp sanningen fram, då en av hans kompisar fick dåligt samvete och avslöjade hur det gått till och att det inte var min bror som kört. Vi var alla chockade över det som hänt, men någon hjälp att komma över det som skett fick vi inte, krishantering var ännu inte påtänkt, det enda som erbjöds var lugnande medicin, så att vi kunde klara begravningen. Att förlora ett barn under sådana här traumatiska omständigheter är något som man aldrig kommer över. Än idag brukar min mor då vi träffas ta upp den här kvällen. Och för mig som förlorat en bror känns det oerhört sorgligt. Jag tänker ofta på hur det skulle ha varit om han fått leva.