krille tvärvigg

Nu när hyllningskören efter Kamprads bortgång gör sig bred, kanske det också vore klädsamt att påminna om denne mans bruna förflutna. För den som är intresserad finns Elisabeth Åsbrinks Augustprisvinnande bok Och i Wienerwald står träden kvar. En verkligt gripande och även avslöjande bok om Kamprads förflutna. Visst Ingvar Kamprad har gjort mycket för Sverige med sitt företag och kanske var nazismen i ungdomen en förvillelse. Hans far var ju också nazist, kanske i högre grad än Ingvar. Själv har jag ett svagt minne av Älmhult, där jag huserade som lokalredaktör en sommar för sossetidningen Kronobergaren i början av 1970-talet. IKEA hade ännu inte spritt sig runt Sverige och i världen, utan hade sin förankring i Smålandsmetropolen. Jag hade väl vissa planer på att göra en intervju med Kamprad, men det blev aldrig av. Istället kom jag att bevaka Pelle Näver på Linnés Råshult och en och annan bilolycka. Jo, jag blev också uttagen att assistera Ulf Elfving i någon talangjakt. Jag ingick i juryn på tre personer, fast jag visste föga om musik. Till IKEA vallfärdade människor då som nu, men jag var alrig inne i varuhuset, utan såg bara de otaliga bilarna på parkeringsplatsen. Mitt sommarjobb varade bara under juli månad och sedan dess har jag aldrig besökt Älmhult.

I avsnitt sju i den högintressanta serien the Vietnam war avslöjas hur Richard Nixon ljög inför presidentvalet 1968. Demokraten Hubert Humphrey hade förmått Lyndon Johnson att sätta stopp för bombningarna av Nordvietnam och även lyckats få de stridande parterna till förhandlingsbordet. Humphreys popularitet hade därmed ökat och hans valsiffror tydde på att han skulle vinna valet. Då ingrep Richard Nixon och övertalade Sydvietnams förhandlare att dra sig ur samtalen. På så sätt saboterades en överenskommelse, kriget fortsatte och Nixon blev president, om än väldigt knappt. Lyndon Johnson visste om Nixons fuling, men höll tyst, kanske för att han var desillusionerad efter fem års tröstlöst krig och kanske tyckte att Nixon fick försöka nu. Men Nixon ljög inte bara om detta, han höll också allmänheten i okunnighet om att han påbörjat bombningar av Norvietnamesiska ställningar i Kambodja och Laos. Dessbättre hann Nixons fula knep ifatt honom i Watergate-affären.

Agnes hette min farmor och Viktor min farfar. Nu har de haft namnsdagar efter varandra: Agnes den 21 januari och Viktor den 22 januari. Vilket sammanträffande! De hade sex gemensamma barn och Agnes dessutom ytterligare ett. Ett av barnen var min far, Åke, som jag tror var nummer fyra i syskonskaran. Ingen av dem lever idag. De två äldsta syskonen som var flickor försvann ganska tidigt till Stockholm, eftersom det var svårt för flickor att få något arbete i sågverkssamhället. En tredje syster som följde med dem, valde dock att flytta tillbaka till samhället. Pojkarna stannade också kvar i samhället, två av dem kom att arbeta på sågen, medan min far valde att börja som butikbiträde i Konsum och senare avancera till butikschef. Agnes och Viktor bodde i en av arbetarkasernerna i många år, i ett rum och kök med vedspis och utedass. Det var först på äldre dagar som de flyttade till en nybyggd radhuslägenhet i samhället. Viktor som växt upp i ett torp kom att ta värvning och tjäna kronan under några år. Jag tror att det var vid Karlberg i Stockholm. Men så träffade han sin Agnes och flyttade hem och blev brädgårdsarbetare istället. Men ränderna satt i från militärlivet, han var ytterst noga med sina kläder och skor och ordningen i hans snickarbod var exemplarisk. Och veden staplade han så det såg ut som ett slätt golv. Han var kommunist in i märgen och allt som lades kommunisterna till last avfärdade han som borgarpropaganda. Men han var en mycket vänsäll och hjälpsam person och han brukade hjälpa min far med att hålla ordning utanför Konsumbutiken, där folk slängde kolapapper, fimpar och annat skräp. Agnes kom till samhället med sin föräldrar, vilka hade arbetsvandrat från Värmland, närmare bestämt från Arvikatrakten. Hon hade en höftskada och haltade. Hon var starkt engagerad i kvinnogillet och anordnade studiecirklar och syjuntor. Varje tjugondedagknut bjöd hon familjerna på julmiddag, då vi barn fick var sin godispåse. Farmor kom också att ta hand om mina Stockholmskusiner på somrarna. Nästan varje sommar vistades de hos henne och fick andas lantluft och bada i viken. Jag kom inte farmor och farfar lika nära som mormor och morfar och det berodde på att min mor höll ett visst avstånd till farmor. Kanske var det svärmorskomplexet som det brukar talas om. Varje jul brukade emelletid farfar dyka upp och ge mig och min bror en slant. Sedan gick han och far in i det rymliga skafferiet och hade något smussel för sig. Troligen bjöd pappa farfar på en whisky. Farfar blev en bra bit över 80 år, men dog knall och fall. Agnes hade stökat i köket, troligen med middagsdisken, medan farfar satt i en fåtölj i vardagsrummet med en tidning. Då Agnes efter en stund inte fick något svar, så gick hon in i vardagsrummet och fick se farfar sitta livlös i fåtöljen. Det blev nog en svår chock för henne och efter det blev hon själv snart sjuk. Fick en stroke och hamnade på sjukhemmet i kyrkbyn. Här framlevde hon ett par år i en säng, utan att kunna meddela sig med sin omvärld. Det var som om farfars död stängt in henne i en bur. Det var ett tragiskt slut för de två, som haft ett långt liv tillsammans.

Just nu pågår Folk och Försvars årliga sammankomst i Sälen, ett försvarshökarnas julafton. Margot Wallström har kommit i fokus, genom att hon vänt sig mot ett uttalande från Försvarsberedningen om att ett anfall mot Sverige inte är osannolikt. Hon som står för en hållning av dipomati och samtal har nu blivit anmäld till konstitutionsutskottet av en av de mest extrema försvarshökarna liberalen Allan Widman. Han anser väl nästan att Wallström är en landsförrädare, genom att inte hålla med om uttalandet. Han tycks också ha visst medhåll av försvarsministern. Dessbättre verkar överbefälhavaren ha en mer sansad bedömning. Nu vill man stärka försvarskraften och samarbeta med Nato, det är inte en utveckling som gynnar Sverige. Istället borde man precis som Wallström är inne på söka få bättre relationer till främmande makt, som det brukar heta, fast man menar förstås Ryssland.

En serie som det talats om och som verkar ha fått stort genomslag är The Vietnam war, Vietnamkriget alltså, som gått i tio avsnitt på Kunskapskanalen och Svt play. Jag har dessvärre missat den, men ska nu försöka ta skadan igen. Igår såg jag första avsnittet, Deja Vu, som gav bakgrunden till kriget, växelvis med glimtar från det amerikanska engagemanget, som visade hur jänkarna upprepade fransmännens misstag. Vietnam stod mig nära under studietiden. Då jag gick på läroverket i den småländska kuststaden, det måste ha varit 1967, ordnade några av oss en flygbladsutdelning en lördag. Vi hade med oss en FNL-flagga och hundratals flygblad, som vi började dela ut på torget. Jag minns inte att några poliser infann sig. Nåväl, vårt budskap föll väl mest på hälleberget, för då vi lämnade torget, var det inmängt av vita blad, som fladdrade i vinden likt vågornas gäss. Bättre gick det då ett par år senare, då jag läste vid universitetsfililen mitt i mörka Småland. Nu hade vi bildat en FNL-grupp, som fick god anslutning. Vi bedrev även här flygbladsutdelning, men också pengainsamling, försäljning av Vietnambulletinen och demonstrationer mot USA:s krig.  Vid USA:s bombningar i Hanoi, det var väl vintern 1971, minns jag att vi fick mycket pengar i våra bössor och att folk var oerhört vänliga och förstående. Ett annant minne från den tiden är då vi lurade polisen vid en demonstration och avvek från den uppgjorda marschvägen och embarkerade oss utanför Utvandrarnas Hus, där USA:s ambassadör Jerome Holland var på besök. Stämningen där blev snart sagt rätt hätsk och jag minns att jag drog mig undan från tätgruppen och fattade posto längre bak, ty jag hade min fru och vår dotter med mig. Polisen skickade snart efter förstärkningar och dök upp med schäferhundar och batonger i högsta hugg och på så sätt lyckades man få fri väg för Holland att smita ut från huset. Ja, det var en rätt obehaglig upplevelse och jag kunde lätt föreställa mig hur den kunde ha urartat mot något värre. Ett betydligt trevligare minne har jag då Sara Lidman besökte staden och höll ett mycket känslosamt tal. Men hon, liksom vi, var ganska naiva och insåg inte krigets komplexitet. För även FNL och kommunisterna bedrev övergrepp mot delar av befolkningen, något som den pågående TV-serien dokumenterar. Men vårt engagemang, för de flesta av oss, bottnade i det förhållandet att en stormakt angrep ett litet fattigt land. Komplikationerna blundade vi för. Serien visar också att en annan möjlighet, en annan utveckling kanske varit för handen om till exempel Ho Chin Minhs mjukare linje fått råda och hans brev till president Truman fått komma fram, men de stoppades av tjänstemän i Pentagon. En annan negativ orsak var världsläget, där USA:s dominerande teori var dominoteorin, det vill säga om ett land föll för kommunisterna, så kunde andra falla som dominobrickor och därför måste man sätta stopp för kommunismen. En tredje bidragande orsak till den negativa utvecklingen var USA:s högmod. Precis som Frrankrike gjort, så underskattade man Vietminhs och FNL:s militära slagstyrka. Och i botten av alltsammans fanns det obarmhärtiga, människofientliga koloniala styret. En sak till som bidrog var Sydvietnamns ledare, kommer just nu inte ihåg hans namn, han lyckades nämligen utnyttja amerikanerna, blev deras herre, som en amerikan säger i serien. Ja, nu ska jag fortsätta att se resterande avsnitt. Det blir både spännande och otäckt.

För att läsa Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt behöver man vara sjuk eller ha brutit benet, som någon lustigkurre sagt. Nåväl, man behöver ha gott om tid, den saken är klar. Olof Lagercrantz som skrivit en bok om Proust, säger att han läste inget annat än Proust under en lång tid. Själv läste jag den första delen Swanns värld till 100-årsminnet av bokens utkomst 2013 och skrev en artikel om den i lokaltidningen. Jag fortsatte sedan med andra delen I skuggan av flickor i blom, men fick göra uppehåll efter att ha läst drygt halva boken. Sedan dess har jag inte återvänt till verket förrän för några veckor sedan. Jag lyckades nu komma igenom del 2, där berättaren befinner sig i Balbec och där han iakttar och fascineras av ett gäng unga flickor (flickor i blom) som befinner sig på plagen. Han försöker på olika sätt närma sig dem, och utnyttjar konstnären Elstir för det ändamålet. Till slut kommer han i kontakt med dem och framför allt då Albertine, som han nogsamt beskriver. De fantasier och drömmar som han haft om henne visar sig dock vid närmare betraktande, i verkligheten, inte vara så som hans vision utmålat det. Albertine är ganska alldaglig, fast rätt bestämd, och då han försöker kyssa henne så blir han avvisad. Det är ungefär som i första delen, då han inte får den godnattkyss av sin mor som han väntat på. Nu har jag börjat på den tredje delen, Kring Guermantes och läst cirka 80 sidor. Mycket kretsar här kring hur berättaren ska komma i kontakt med den förtjusande hertiginnan Guermantes. Även här gör sig berättaren föreställningar om hur hertiginnan är beskaffad. Men hans försök att vänta ut henne och följa henne på gatan har ingen framgång, men då kommer han på att han ska försöka genom en god vän, Saint Loupe som är bekant med hertiginnan, och så reser han till den garnisonsstad, där denne undergår utbildning. Ja, längre än så har jag inte kommit, men jag tänker nog försöka komma längre den här gången än sist. Att läsa Proust är befriande på något sätt, han är mycket mänsklig och hans språk är fantastiskt rikt.

Igår visade Svt en del av 1968 års händelser. Ett år med en rad fatala händelser, som morden på Martin Luther King och Robert Kennedy. 1968 var också ett demonstationernas år, man demonstrerade mot USAs krig i Vietnam, mot tennismatchen i Båstad och till och med mot det kommersiella julfirandet. I Paris tog studenterna över gatorna och i Stockholm ockuperade studenterna sitt eget kårhus. Olof Palme gick i en demonstration mot USAs krigföring i Vietnam och drog på sig ovett både från borgerliga politiker här hemma och från den amerikanska regeringen. USA tog till och med hem sin ambassadör för att markera sitt missnöje. Men även i mitt eget liv hände mycket och dessutom tragiska saker. På våren tog jag studentexamen, trots att jag var i ett mycket dåligt psykiskt skick. Hösten före hade jag drabbats av panikångest och jag trodde att jag fått en dödlig sjukdom. En veckas utredning på lasarettet i stan visade dock inget fysiskt fel. Men man gav mig lugnande medicin, som gjorde mig mer eller mindre till en zombie. Jag hankade mig dock fram till examen. I slutet av sommaren gifte jag mig och började sedan läsa historia vid u-filialen i Linköping. Bara en månad senare omkom min bror i en onödig trafikolycka på Norrlandsvägen utanför staden. Han hade satt sig i en bil med en onykter förare som skulle köra ikapp med en kompis. Och i en högerkurva, där asfaltsvägen gick över i en grusväg, fick föraren sladd och voltade av vägen. Min bror ådrog sig så svåra inre skador att han sedan avled efter ett par dygn. Han blev inte ens 19 år gammal. Föraren försökte sedan påstå att min bror kört bilen för att undgå straff. Men till slut kröp det fram att det var han som kört. Ja, året 1968 var mycket omvälvande och satte för alltid spår i själen.

Inbördeskrig är nog något av det värsta som kan hända i ett land. Det sliter sönder landet och lämnar efter sig svårläkta sår, som kan ta generationer att läka. Och i värsta fall kan motsättningarna leda till revolutionära extremer som nazism och kommunism. Så illa gick det nu inte i Finland, men splittringen och missaktningen mellan folkgrupperna levde kvar länge, och framförallt på den förlorande röda sidan var bitterheten stor. Kanske var det vinterkriget och fortsättningskriget som hjälpligt lagade sprickan. Men vid 100-årsjubileet nyligen väcktes ju frågan på nytt. Därför tycker jag det är bra att Tobias Berglund och Niclas Sennerteg i sin intressanta bok Finska inbördeskriget nyanserat skildrar hur konflikterna i samhället växte fram och eskalerade. Det kan lära oss något för framtiden. Braständare var bolsjevikrevolutionen i Ryssland. Men även svåra och olösta motsättningar inom landet bidrog till upptrappningen. Men också framväxten av miliser, både den vita skyddskåren och röda gardena fick för stort intflytande över de mera moderata krafterna. Mannerheim, som tjänat tsaren i 30 år, hatade bolsjevikerna och gjorde allt för att stoppa de röda. Och på den röda sidan fanns ledare som ville ha en liknande utveckling som i Ryssland. Ångvälten gick inte att hejda. Det som frapperar en och som är tankeväckande är just den roll som de privat finansierade miliserna kom att få och vilka ställde den ordinarie ordningens representanter åt sidan. Det här är något vi behöver ta till oss. Medborgargarden och människor som vill ta lagen i egna händer bör vi se upp med. Erfarenheterna från Finland gjorde att säkerhetspolisen i Sverige under 30-talet och under kriget kom att ha strikt uppsikt över både nazister och kommunister. Någon milis ville man inte veta av. Även i Sinclair Lewis fiktiva roman Sånt händer inte här, som jag nyss läst är det en milis, MTM-männen, som blir presidentens verktyg för att slå ner motståndet mot honom i landet. Ännu har vi inte sett att Donald Trump har tagit till denna metod, men vi bör nog vara uppmärksamma på det, trots talet om världens största demokrati.