krille tvärvigg

Igår visade Svt en del av 1968 års händelser. Ett år med en rad fatala händelser, som morden på Martin Luther King och Robert Kennedy. 1968 var också ett demonstationernas år, man demonstrerade mot USAs krig i Vietnam, mot tennismatchen i Båstad och till och med mot det kommersiella julfirandet. I Paris tog studenterna över gatorna och i Stockholm ockuperade studenterna sitt eget kårhus. Olof Palme gick i en demonstration mot USAs krigföring i Vietnam och drog på sig ovett både från borgerliga politiker här hemma och från den amerikanska regeringen. USA tog till och med hem sin ambassadör för att markera sitt missnöje. Men även i mitt eget liv hände mycket och dessutom tragiska saker. På våren tog jag studentexamen, trots att jag var i ett mycket dåligt psykiskt skick. Hösten före hade jag drabbats av panikångest och jag trodde att jag fått en dödlig sjukdom. En veckas utredning på lasarettet i stan visade dock inget fysiskt fel. Men man gav mig lugnande medicin, som gjorde mig mer eller mindre till en zombie. Jag hankade mig dock fram till examen. I slutet av sommaren gifte jag mig och började sedan läsa historia vid u-filialen i Linköping. Bara en månad senare omkom min bror i en onödig trafikolycka på Norrlandsvägen utanför staden. Han hade satt sig i en bil med en onykter förare som skulle köra ikapp med en kompis. Och i en högerkurva, där asfaltsvägen gick över i en grusväg, fick föraren sladd och voltade av vägen. Min bror ådrog sig så svåra inre skador att han sedan avled efter ett par dygn. Han blev inte ens 19 år gammal. Föraren försökte sedan påstå att min bror kört bilen för att undgå straff. Men till slut kröp det fram att det var han som kört. Ja, året 1968 var mycket omvälvande och satte för alltid spår i själen.