krille tvärvigg

1900-talet skulle bli barnens århundrade, men blev istället bombernas århundrade. Och barnen blev i stor utsträckning dess offer. Först var det folk i kolonierna eller vildarna, som kolonisatörerna kallade dem, som blev bombflygets offer. Människorna i Afrika och Indien fick smaka på "civilisationens" frukter om de var uppkäftiga. Men snart blev det även Europas tur. Vi känner till städerna: Guernica 1937, Hamburg 1943, Dresden 1945, Hiroshima 1945, Hanoi 1972 och nu Syrien. Överallt har människor fått känna på bombernas sprängkraft och eldstormarnas härjningar. Men teoretikernas beräkningar om att det skulle knäcka motståndarens moraliska kraft kom på skam. I Sven Lindqvists labyrintiska bok Nu dog du, om bombernas århundrade finns allt detta noga och detaljerat beskrivet i all sin ohygglighet. Det som - åtminstone för mig- är nytt är hur omfattande de brittiska bombningarna av de tyska städerna var. Nåja, Dresden har man ju hört talas om, men att Hamburg nästan råkade ut för samma eldstorm var mig mera obekant. Pappa till bombarmadan i England var Arthur Harris, en enstöring, som trodde att om man bombade bostadsområdena, så skulle moralen förstöras. Men det visade sig slå fel, motståndet blev ännu hårdare. Sven Lindqvist reflekterar i boken över vad som kunde ha skett om britterna föreslagit bombstopp mot att nazisterna slutade mörda judarna. Men något sådant inträffade ju aldrig, och han undrar varför. För det kunde ju ha sparat många människoliv. Den troliga förklaringen var att utrikesdepartementen i USA och England ville fördröja och förhindra att sanningen om förintelsen spreds, ty det skulle kunna leda till krav på räddningsaktioner, som i sin tur kunde leda till massinvandring av östeuropeiska judar och det var något som man inte ville veta av. Man fruktade invandring mer än utrotning om man ska uttrycka det krasst. Och nazisterna å sin sida var mera angelägna att få fortsätta att mörda judar än att få slut på dödandet av civila tyskar, många av dem barn, kvinnor och gamla. Så därför fick cynismen råda.

Har varit på resande fot några dagar, närmare bestämt till vägs ände. Jovisst, så kallar ortsborna sin plats vid Ramundberget. Och den äger giltighet, eftersom allmän väg slutar här. Några mil bort finns norska gränsen, men vill du dit så får du gå. Enligt mina sagesmän, min äldsta dotter och svärson som varit här både vinter och sommar i ett par år, så har mycket hänt på platsen. Man satsar för att locka hit turister, kanske framför allt barnfamiljer. Nu finns här möjlighet att åka cykel down hill och vandringsleder i parti och minut. En av dessa gick vi en het dag, så svetten lackade. Vårt mål var Stora Mittåkläppen. Det var en knegig tur med flera stopp och till sista sa det verkligen stopp, vi fick ge upp 200 meter innan vi nådde toppen på 1 220 meters höjd. Fast min dotter och barnbarnet Elliot gav inte tappt, utan lyckades ta sig upp på toppen, där en hel hjord renar höll till för att undkomma hettan. Det fanns en snöfläck kvar, som renarna använde som någon slags rutschkana. För då och då rusade ett par renar i hög fart genom snön, om det var för att svalka hovarna. Jag, hustrun, svärsonen och hunden Ture, labradoodlen, satt i godan ro i sluttningen och iakttog människorna som kånkade uppför berget. Kaffet och mackorna smakade utmärkt tillsammans med den gudomliga utsikten, jo sämre kunde man ha det. På nervägen kändes benen av och började skaka i nerförsluten. Förvisso är man inte lika rask längre. Då vi nådde utgångspunkten, som var en gammal fäbodvall, så lät vi oss väl smaka av våfflor med hjortronsylt och grädde och kokkaffe. Dagen därpå blev det gondolfärd, dock inte i Venedig, utan uppför ett berg i Funäsdalen. På dess topp låg nämligen en tämligen nyanlagd sameby som intresserade oss. Sanningen att säga var det ingen levande sameby, utan en skapad dylik med lite tillrättalagd info för turistfolket, som skulle ge oss en känsla för samelivet. Vi knallade runt och läste på olika skyltar om samernas åtta årstider och så provade vi på att kasta lasso. Det gick så där. Något renskötarämne var jag i alla fall inte. Det blev också en renklämma med kokkaffe innan nedfärd. Ja, det blev två innehållsrika dagar vid vägs ände.

Så fick vi ytterligare en halvtokig pajas på en ledande post i världen, då Boris Johnston utsågs till tories ledare tillika premiärminister i Storbrittanien. Trump, Johnston, Putin det känns inte särskilt bra för världens folk. Vad kan hända då? Ja, i princip vad som helst. Ingen av trion är känd för att hålla avtal i helgd precis. Och klimatkrisen lär ingen av dem ta riktigt på allvar. Och nu då ytterligare en krutdurk uppstått i Hormuz-sundet så finns nog skäl att vara orolig. Nu tycks även Sverige eller snarare den svenska flottan vara intresserad av att lägga sig i. Man pratar om en skyddsaktion. Vad är det då man vill skydda? Profiten eller vad? Och vad ska Sverige där och göra, hjälpa britter och amerikaner? Vi är väl för sjutton ännu inte med i Nato, även om det är snubblande nära. Nej, fy för den gröne, som vi brukar uttrycka det här i Hälsingland.

Samtidigt som vi får veta att svälten och hungern i världen ökat under de tre sista åren och att det i Kongo saknas en halv miljard för att komma till rätta med ebolautbrottet, så rapporterar våra svenska banker och företag om miljardvinster. Så ser kapitalismen ut, å ena sidan enorma profiter å andra fattigdom, svält och elände. Det tycks aldrig ha varit annorlunda, ty i Sven-Erik Liedmans biografi om Karl Marx, som jag nu läser, så skriver Marx i sin adress till bildandet av första internationalen 1864, om den utveckling som varit i världen mellan 1848 och 1864. Marx är mäkta imponerad över den utveckling som varit i teknik och handel, men samtidigt så lider, i utvecklingens nav Storbrittanien, arbetarna av undernäring och nöd. Idag har fattigdomen, svälten och nöden förflyttat sig från Europa till länder i Afrika och Asien, men eländet finns kvar samtidigt med enorma miljardförmögenheter.

Fast vi inte nått fram till fruntimmersveckan i juli, så vräker regnet ner denna dag och inte ens hönorna vill lämna sin bur, utan trycker på sina sittpinnar. Kvigorna tycks också göra allt för att undkomma regnet och vandrar runt i sin hage med sänkta huvuden. De har ingenstans att ta skydd. Själv sitter jag i bästa läsfåtöljen med en bok. Inte vilken som helst, utan en tung rackare, nämligen Sven Erik Liedmans biografi över Karl Marx. Varför valde jag inte en lättsmält deckare eller en feel-good bok istället, undrar jag då jag försöker förstå de invecklade ekonomiska teorierna i boken. Att jag inte gör det beror inte på Liedman, för han anstränger sig verkligen för att läsaren ska förstå, och skriver inte akademiskt tillkrånglat. Men det finns ju annat i biografin som är mera lättillgängligt, som berättelsen om Marx och familjens situation, som verkligen inte var lätt, fyra barn dog och man levde under svåra ekonomiska förhållanden och sviktande hälsa. Marx var inte bara en utforskare av det kapitalistiska systemet, utan även en briljant journalist, de gånger han fick möjlighet att utöva journalistiken, för de tidningar och tidskrifter han var med om att starta gick ofta under eller så utestängdes han från medverkan på grund av sina åsikter. Han var även verksam som politiker, deltog i flera organisationer, där han ofta blev dominerande. På sätt och vis har jag återvänt till mina källor, för det var i ungdomstiden, då jag började bli politiskt medveten som jag kom att läsa en del av Marx. Så det känns lite som ett kärt återseende av en vän.

Tillbringade födelsedagen i Stjärnsund i södra Dalarna, ett brukssamhälle, som har Christoffer Polhem, den svenska mekaniken fader, som upphovsman. Men målet med färden, som skedde i Odlarföreningens regi, var den skogsträdgård, som några entusiaster driver här. Här satsar man på mångfald i odlingen, inte enfald, vilket annars är vanligt i det industridrivna jordbruket med monokulturer. Här får träd, buskar, blommor och insekter samverka i skön förening och gräsklippning sker minimalt. Men man har också mer intensiv odling med lök, morötter, rödbetor, potatis och så vidare, vilket gör att man i princip är självförsörjande. Man hade också andra fiffiga lösningar i form av bevattning och annat. Kort sagt försöker man samarbeta med naturen istället för att skövla den. En dag som gav många tankar för oss som är alltför nitiska med våra trädgårdar.

Äro vi då icke svenskar kom en distingerad herre fram och frågade oss då vi stod och sålde Vietnambulletinen utanför en affär i början av 1970-talet. Han tyckte väl inte att vi hade något med kriget i Vietnam att göra. Mannen ifråga var väl en ganska udda figur, för de flesta gick förbi våra tidningar och bössor. Dock fanns det de som tyckte vi gjorde en viktig insats. Idag har det åter blivit viktigt att vara svensk. Senast var det Ebba Busch Thor som tyckte att judar skulle helst fira jul och visa att de omfattade våra svenska traditioner, fast de är tyska. Andra partier har föreslagit språk- och medborgartest och om man inte blir godkänd så ska man kunna utvisa vederbörande. SD har sina egna lösningar så klart och tycker att även om man fått svenskt medborgarskap så är man inte svensk, ty ränderna går aldrig ur. Det är en farlig väg som dessa partier är inne på och som luktar 30-tal, då man stigmatiserade vissa folkgrupper, som judar och romer. Man frågar sig om vi är på väg ditåt vi också. Mannen från 70-talets början har nu fått många likasinnade, tyvärr.

I sitt tal i Almedalen sa Ebba Busch Thor med biblisk anspelning att hennes gamla vapendragare Lööf och Björklund varit svaga i köttet då de valt samarbete med sossarna och miljöpartiet framför att hålla fast vid alliansen och beroendet av SD. Utifrån Ebba Busch Thors bittra synvinkel kan det ju tyckas så, men hon glömmer förstås bort valresultatet, som var anledningen till att Lööf och Björklund valde samarbetet med sossar och miljöpartister framför att göra sig beroende av Åkesson. Man kan också säga att de var principfasta som stod kvar vid det de sagt innan valet att något samarbete och förhandling med SD var uteslutet. Det var ju något som även Ebba Busch Thor hade sagt att KD inte tänkte göra, men som hon inte stod fast vid och som hon nu inte vill kännas vid. Så frågan är vem som är svag i köttet.

Kritiken mot Ebba Busch Thor för hennes lunch med Jimmie Åkesson har nu fått andra partiledare och andra att reagera, bland anda finansminister Magdalena Andersson som anser att det varit en tyst överenskommelse att hålla SD utan inflytande i svensk politik. Ebba Busch Thor har gentemot detta kontrat med att det visat sig vara en dålig strategi, då SD hela tiden växt. Att samtala med dem istället och i förlängningen också förhandla med dem skulle då visa sig vara bättre tycks Ebba Busch Thor mena. Men den verkligt dåliga strategi som hittills tillämpats och som KD varit en del av är ju den nyliberala strategin, nämligen att med ideologiska förtecken genomföra skattesänkningar, privatiseringar, nedskärningar i de sociala trygghetssystemen och offentliga sektorn med mera. Det är den strategi som fått SD att växa, då de kunnat utnyttja de försämringar som den åstadkommit och som gött missnöjet i samhället.

En omfattande studie av engelska och svenska forskare av röstfördelningen i olika områden visar att SD vunnit flest röster i de områden, där ekonomin orsakat nedskärningar och arbetslöshet. Fram till 2008 hade SD inte lyckats komma över spärren till riksdagen på 4 procent, men då alliansregeringen tillträdde började SD att få ökat inflytande i valmanskåren. Orsaken enligt forskarna var alliansens reformer med arbetslinjen som främsta vapen. De jobbskatteavdrag som genomfördes tillsammans med förändringarna i socialförsäkringarna ledde till att de som hade säkra arbeten gynnades, medan de som hade osäkra anställningar eller blev arbetslösa och sjuka missgynnades. Vi fick helt enkelt ökade klyftor i samhället. Och som ett svar på detta så ökade också SD:s röstetal. Detta späddes på ytterligare, då finanskrisen slog igenom 2008-09, då många flera miste jobben på grund av neddragningar och rationaliseringar. I de områden som drabbades värst började människor misströsta och tappa tron på regering och myndigheter. Den ökade invandringen bidrog också till att SD ökade sitt röstetal. Det är alltså ekonomiska förändringar inte ideologiska och kulturella baslag som ligger bakom SD:s framgångar om vi ska tro forskarna. Detta är bra att veta för framtiden, att det är mot den ökade ojämlikheten i samhället som resurserna behöver riktas. Tyvärr går den politiska agendan i dag i motsatt riktning, varför vi kan förvänta oss att SD och den konservativa politik de står för kommer att vinna ännu större framgångar. Lunchen mellan Åkesson och Busch Thor är ett uttryck för detta. Kanske kommer även moderaterna att haka på, för att inte förlora röster.

Högsommaren är här, även om temperaturen denna dag inte visar någon högsommarvärme. Men i dikeskanterna frodas älggräs, renfana och rallarros och här och var skymtar jag även några blåklockor som en hälsning från barndomens småländska landskap. Annars är det mest den mindre ängsklockan som finns i mitt nuvarande landskap. På täkten betar en flock kvigor och en bastant tjur. De kommer nyfiket fram och glor på oss, då vi jobbar i trädgården. Förundrat iakttar de vår gräsklippningsrobot, som håller gräset kort. Och kommer roboten nära dem, så backar de till synes förskräckta över den underliga tingest som surrar som en humla och rör sig utan att någon styr den. Hönorna däremot nonchalerar den och stiger knappt åt sidan då den kommer i deras närhet. Över täkten drillar sånglärkan sina eviga toner, den tycks aldrig tröttna på att hålla konsert. Tyvärr kan jag inte längre se den sen jag råkade ut för en glaskroppsavlossning för några år sedan. Nu ser jag bara en mängd prickar och gardinliknande figurer, vilka stör seendet. Men fortfarande kan jag höra den, för jag är inte döv. När jag skriver det, så kommer jag ihåg morfar som var döv under hela min uppväxt. Då jag frågade mamma om han alltid varit det, så sa hon att han blev döv först i trettioårsåldern. Så det hade sannolikt samband med att han arbetade på sågen vid olika tjutande maskiner, som klyvsågar och dylikt. Och då användes inga hörselskydd. Inte konstigt att han blev döv. Och det gjorde förstås att han inte kunde lyssna till fåglarnas sång.

Ebba Busch Thor ser inget orimligt i att ha ätit lunch med Jimmie Åkesson och kan inte förstå de reaktioner som lunchätandet fått. Det är väl rimligt att kunna äta lunch med en riksdagskollega, tycker Ebba Buch Thor. Men nu är det ju ingen riksdagskollega vem som helst, utan partiordföranden i ett parti, som inte direkt gjort sig känt för att ha en humanistisk människosyn, vilket dock KD torde räkna sig till. Busch Thor har ju också så sent som för ett år sedan deklarerat att man inte tänker sätta sig i förhandlingar med ett parti som är främlingsfientligt. Det är emellertid ett uttalande som hon nu inte vill kännas vid, men det finns ju dokumenterat, så det kan hon knappast komma ifrån. Efter valet har dock Busch Thor i besvikelsen över att alliansen inte kunde ta regeringsmakten och dessutom gick isär sökt nya vänner för att kunna komma till makten. Och då är SD rimligen en bra kandidat, även om partiet har en lite otäck historia. Men kolla på dom, de ser ju helt normala ut och vi är minsann trygga i våra värderingar, så det ska nog gå att komma överens. Och det fina är ju att ett samarbete med dom kan ju leda till regeringsmakten.

Lena Einhorns Geniet från Breslau, som jag nyligen läst, har två huvudpersoner, Fritz Haber som jag skrivit om här på bloggen, och Clara Immerwahr. Den senare en mycket begåvad kvinna, som fick kämpa hårt för att skaffa sig kunskap. För vid den här tiden, omkring 1900, tyckte man att kvinnans rätta plats var i hemmet, där hon skulle ta hand om barnen och sköta hushållet. Men Clara Immerwahr fann sig inte i denna inskränkta syn. Hon ville studera och skaffa sig ett yrke. Men studievägarna var i stort sett stängda för kvinnor. Dock lyckades hon utbilda sig till lärare och kunde då få undervisa i flickskolor och som guvernant. Men Clara nöjde sig inte med det, utan ville läsa kemi på universitetet. Det gick dock inte för sig, men däremot kunde hon få besöka universitetet som gäst. Det gjorde hon och som den begåvade kvinna hon var, så inhämtade hon så mycket kunskaper att hon kunde gå upp i en förberedande doktorsexamen i läroämnet kemi. Det var 1898 och hon var då tjugoåtta år. Hon klarade av examen galant och hennes framtidsutsikter verkade lovande. Men så var det där med kärleken. Fritz Haber och hon hade träffats redan som unga och nu ville han gifta sig med henne. Clara visste vad det innebar, att hennes framtid som forskare skulle gå om intet. Hon sade först nej till Haber, men ångrade sig och gav med sig. Det var inget bra beslut, för hennes liv fick nu en helt annan riktning. Hon fick barn och hennes uppgift blev som för de flesta gifta kvinnor, att ta hand om barn och hushåll. Fritz däremot gjorde karriär och blev mycket uppburen. Men då första världskriget bröt ut och Fritz Haber involverades i den tyska krigsinsatsen och hjälpte till att ta fram ammunition och sprängämnen genom den forskning han bedrivit och sedermera även giftgas. Då hon fick följa med och se ett experiment med kedjade hundar, kattor och får som utsattes för ett giftmoln och där djuren dog så fick hon nog. Hon klarade inte av att leva längre. Det är sorgesamt att läsa om hennes liv och man känner stark sympati med hennes öde. Däremot får man taggarna utåt mot den självupptagne Fritz Haber. Men boken är verkligen värd att läsa, trots att den är på närmare 600 sidor. Men man får mycket av tysk historia också.

Läser Rosa Luxemburgs flammande artiklar i Rote Fahne veckorna innan hon mördades av soldatesken. I dessa ger hon sig i kast med revolutionen som pågår runt omkring henne. Hon är både entusiastisk över massornas hjältemod och kritisk mot ledarna av revolutionen. Hon pekar på de illusioner som flera av ledarna har för Nationalförsamlingen och över den tvekan och de halvheter som utmärker ledarskapet. Framför allt är hon förutseende, då hon ser vad som är det största hindret för att nå framgång, nämligen Ebert-Scheidemann-regeringen. Hon skriver: Grundfelet i revolutionens vidareutveckling var att i spetsen för en revolutionär regering sätta sådana människor, som ända in i sista minuten gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra revolutionens utbrott, och som efter dess utbrott ställde sig i spetsen med den tydliga avsikten att vid första bästa tillfälle kväsa revolutionen. Detta skrev hon, utan att då känna till att Ebert, socialdemokraten, gått in i ett hemligt avtal med general Groener, där denne lovade att ställa sina styrkor till förfogande om regeringen lovade att slå ner upproret, skapa ett fungerande nationellt parlament och få slut på arbetarnas egna maktorgan arbetar- och soldatråden. Och det gick Ebert med på. Det var SPD:s andra svek mot de massor som ville ha ett annat samhälle. Det första begick man 1914, då man röstade för krigskrediter, trots att man i sitt partiprogram var för freden och mot kriget. Den 14 januari, fem dagar innan hon mördas, skriver hon sin sista artikel, I Berlin råder det ordning, och nu har kontrarevolutionen segrat och hon gör bokslut för revolutionen. Den slutsats hon kommer fram till är att folkmassorna, deras offensiva uppträdande och beslutsamhet inte kan lastas för nederlaget, medan däremot ledarnas halvhjärtenhet och obeslutsamhet har stor skuld till det skedda. Men hon är ändå hoppfull för framtiden, av nederlagen kan man lära och ur massorna kommer nya ledare fram som kan leda proletariatet till seger. Fem dagar senare klubbas hon ihjäl och skjuts och blodhundarna slänger sedan hennes kropp i en kanal. Så behandlar det borgerliga samhället sina motståndare, då kampen om ett nytt samhälle sätts på sin spets.

Åtta spelbolag ådöms stränga straff för att de brutit mot reglerna och låtit underåriga spela på deras sajter uppger TV-nyhterna. Dessa spelbolag och kasinon är som Egyptens gräshoppor, ett otyg som får människor, speciellt ungdomar att få spelskulder och ekonomiska problem, ibland för hela livet. Att man nu klämmer åt dem är bra, men kanske borde man vara ändå hårdare och förbjuda en del av dem. Nu under VM för damer gödslar man med kasinon i reklampauserna. Fotbollspubliken, supportrarna är en given målgrupp för dessa skrupellösa bolag. Konstigt att TV 4 inte kan hantera dem bättre, nej, bara man kan få in reklamslantar så är det nog. Ansvaret får andra, det vill säga samhället, ta.