krille tvärvigg

Lena Einhorns Geniet från Breslau, som jag nyligen läst, har två huvudpersoner, Fritz Haber som jag skrivit om här på bloggen, och Clara Immerwahr. Den senare en mycket begåvad kvinna, som fick kämpa hårt för att skaffa sig kunskap. För vid den här tiden, omkring 1900, tyckte man att kvinnans rätta plats var i hemmet, där hon skulle ta hand om barnen och sköta hushållet. Men Clara Immerwahr fann sig inte i denna inskränkta syn. Hon ville studera och skaffa sig ett yrke. Men studievägarna var i stort sett stängda för kvinnor. Dock lyckades hon utbilda sig till lärare och kunde då få undervisa i flickskolor och som guvernant. Men Clara nöjde sig inte med det, utan ville läsa kemi på universitetet. Det gick dock inte för sig, men däremot kunde hon få besöka universitetet som gäst. Det gjorde hon och som den begåvade kvinna hon var, så inhämtade hon så mycket kunskaper att hon kunde gå upp i en förberedande doktorsexamen i läroämnet kemi. Det var 1898 och hon var då tjugoåtta år. Hon klarade av examen galant och hennes framtidsutsikter verkade lovande. Men så var det där med kärleken. Fritz Haber och hon hade träffats redan som unga och nu ville han gifta sig med henne. Clara visste vad det innebar, att hennes framtid som forskare skulle gå om intet. Hon sade först nej till Haber, men ångrade sig och gav med sig. Det var inget bra beslut, för hennes liv fick nu en helt annan riktning. Hon fick barn och hennes uppgift blev som för de flesta gifta kvinnor, att ta hand om barn och hushåll. Fritz däremot gjorde karriär och blev mycket uppburen. Men då första världskriget bröt ut och Fritz Haber involverades i den tyska krigsinsatsen och hjälpte till att ta fram ammunition och sprängämnen genom den forskning han bedrivit och sedermera även giftgas. Då hon fick följa med och se ett experiment med kedjade hundar, kattor och får som utsattes för ett giftmoln och där djuren dog så fick hon nog. Hon klarade inte av att leva längre. Det är sorgesamt att läsa om hennes liv och man känner stark sympati med hennes öde. Däremot får man taggarna utåt mot den självupptagne Fritz Haber. Men boken är verkligen värd att läsa, trots att den är på närmare 600 sidor. Men man får mycket av tysk historia också.